En ström av klosterböcker

De svenska cisterciensklostren intar en viktig plats i vår historia. Under 1100- och 1200-talen var de den ledande kraften då Sverige slutgiltig kristnades. De gav inte bara landet stödjepunkter för ett konsekvent andligt liv. Genom dem kom skriv- och läskunnighet – och det viktiga latinet – till Sverige och möjliggjorde kommunikation utöver landets gränser. De var anslutna till ett europeiskt nätverk som bidrog till att Sveriges isolering bröts, och de förde med sig mängder av nyttiga kunskaper om exempelvis bevattning och trädgårdskonst.

Det är också märkligt hur mycket av arvet från dessa kloster som har blivit bevarat. Inte så mycket deras arkiv, som försvann i reformationens tumult, men andra materiella lämningar. Av de åtta munkklostren (bland dem Herrevad och Ås som på medeltiden var danska kloster ) och de likaledes åtta nunneklostren står de flesta kvar som ruiner. Men fem av deras klosterkyrkor är mer eller mindre intakta och används än i dag för gudstjänst (Vreta och Askeby i Östergötland, Nydala i Småland, Varnhem i Västergötland och Sko i Uppland).

Intresset för dem är också påfallande stort. Lokala föreningar på orter med cisterciensminnen kan anslutas till två nätverk (ett nordiskt och ett europeiskt) som håller forskningen kring cistercienserna vid liv. Mer tragiskt är att försöket att återupprätta Nydala kloster nu tycks ha gått om intet. Intensiva förhandlingar hade förts mellan Värnamo kommun och klostret Santa Croce in Gerusalemme i Rom om att befolka klostret med nya munkar, men planerna misslyckades till slut av skäl som är svåra att överblicka. Betydande ekonomiska satsningar och stor offervilja tycks inte ha gett någon utdelning.

Litteratur om cisterciensklostrens historia är däremot framgångsrik, och på de senaste åren har vi sett nya böcker om Gudhem, Vreta, Askeby och Varnhem som berikar vår kunskap. En oväntad händelse var att Ås kloster i Halland återupptäcktes 2010 vid en geodetisk undersökning. Klostrets exakta läge var tidigare okänt, men nu har klosterkyrkans murar och andra byggnader blivit kartlagda, fastän de än så länge är osynliga för ögat. En utgrävning av området väntar.

Vreta kloster

Klostret i Vreta nära Linköping räknas som Sveriges äldsta och firade 2010 sitt 900-årsjubileum. Det är ingen obetydlig sak. Klosterkyrkan med sin utomordentligt vackra medeltida interiör hör till Östergötlands främsta turistmål. Vreta klosterförening har med stor energi spritt kunskap om klostrets historia och dess samband med Cisterciensorden. Bland annat hölls symposier 2006 och 2008 där forskare med olika inriktning diskuterade de komplicerade arkeologiska och historiska problemen. Till det stora jubileumsfirandet utgavs en stor och illustrerad volym, Fokus Vreta kloster, där 17 av dessa forskare lägger fram sina resultat och ger en god bild av dagens komplicerade forskningsläge. Det har blivit en utomordentligt instruktiv bok som kommer att räknas som ett standardverk.

Vreta framträdde som ett etablerat nunnekloster omkring 1162 genom en donation av Karl Sverkersson och hade kanske redan då anslutit sig till de cisterciensiska idealen. Rimligen har de följt Benedictus regel som var den regel som fanns för kvinnliga kloster i Västeuropa alltifrån 800-talet, men kanske har den haft cisterciensiska inslag. Formellt cisterciensiska kunde nunnorna inte ha blivit förrän efter 1200, något som också gäller Gudhem och Askeby. Cisterciensorden var från början en ren munkorden, och man var tveksam inför att också acceptera nunnekloster. Detta finns klart utrett i boken av cisterciensforskningens grand old man i Norden, Brian Patrick McGuire.

Men hur låg det till med de tidigare åren 1110–1160 då det måste ha existerat något slags kloster på platsen? Den frågan är den besvärligaste i Vreta klosters historia och tar upp två tredjedelar av jubileumsboken. Om detta finns flera olika motstridiga hypoteser som vi möter i artiklarna.

Låt oss först se på klosterbyggnaderna. Dateringen av de olika etapperna är som mycket annat osäker, men den nuvarande klosterkyrkan (utom koret) är sannolikt från 1130 eller några år senare. Det utbyggda koret och den anslutande klosterlängan tillbyggdes under 1100-talets senare del eller i början av 1200-talet. Före klosterkyrkan fanns på samma plats en mindre kyrka från omkring 1100. Ett antal gravkistor från 1000-talet tyder på att det ännu tidigare fanns en träkyrka på platsen. Klosterkyrkan har också fungerat som församlingskyrka, en ordning som vi möter också i andra nunnekloster. Det var en praktisk anordning eftersom församlingens kyrkoherde samtidigt kunde fungera som präst för systrarna. Från korets norra sida byggdes på 1200-talet en klosterlänga med kapitelsal och gemensamt dormitorium för korsystrar och leksystrar. Skillnaden i ett nunnekloster var inte lika skarp som mellan kormunkar och lekbröder. Bland annat rörde sig inte leksystrarna utanför klostret utan var klaustrerade på samma sätt som korsystrarna. Det har aldrig funnits någon kringbyggd klostergård.

Ett särskilt intresse har under de senaste åren riktats mot ett utrymme som man har funnit under klosterlängan och som kan vara från 1100-talets början. Där finns en liten grund bassäng med en anslutande vattenledning, och en dubbeltrappa leder ner till den. Den behandlas utförligt med ritningar och foton i en artikel av Göran Tagesson. Det har spekulerats åtskilligt om detta kan vara en dopbassäng från den tid då vuxendop ännu var vanliga, och om kyrkan i sitt tidigare stadium var en dopkyrka – endast vissa kyrkor hade till en början doprätt. Men indicierna är vaga, och det finns inga andra exempel på ett sådant baptisterium i Norden. Å andra sidan kan man fråga sig varför man skulle anlägga en dubbeltrappa ner till en vanlig vattenledning. Det är fortfarande en obesvarad fråga.

Men det är de skriftliga källorna som framför allt vållar forskarna huvudbry och som tolkas av dem i olika riktningar. Det första och viktigaste dokumentet är ett gåvobrev från 1100-talets första årtionde där kung Inge den äldre och drottning Helena grundar ett kloster (monasterium) i Vreta och skänker det olika markområden. Inge avled 1110, och klostret bör alltså ha existerat vid den tidpunkten. Var detta i så fall ett munk- eller ett nunnekloster? Båda alternativen har föreslagits, men båda har sina vanskligheter. Ett kloster är vanligen inte något som man skapar på egen hand, allra minst i 1000-talets Sverige som saknade alla klostertraditioner. Ett kloster förutsätter att det har funnits impulser utifrån, men veterligen kom de första med grundandet av Alvastra och Nydala 1143. Vi har inga uppgifter om några nära klosterkontakter före den tiden.

En omdiskuterad uppgift anger att Helena efter Inges död skall ha inträtt i klostret. Den har lett vissa forskare till en förmodan att anläggningen i Vreta inte var något kloster i egentlig mening utan en mer ospecificerad kommunitet, avsedd för stormannafamiljernas jungfrur och änkor. Något som kan stödja den tesen är att Vreta senare hade en liknande funktion. Klostret har i traditionen blivit känt för ett antal ”klosterrov”, då någon av systrarna försvann tillsammans med en tilltänkt fästman (ett tema som inte nämns i boken). Det visar sig att klostret en tid tjänade till förvaring av döttrar inom aristokratin som ännu inte hade hunnit bli bortgifta, och en av systrarna sägs till och med ha varit förlovad! Under senare medeltiden fick äldre kvinnor och män tillbringa sina sista dagar i klostrets stillhet men då i en särskild byggnad. Detta fortsatte märkligt nog också under reformationstiden, något som Martin Berntson behandlar i boken. Det ger intryck av att Vreta – trots klausuren – under sin historia har varit mer öppet mot omvärlden än munkklostren och haft invånare som inte avlagt några klosterlöften.

Gudhems kloster

Gudhems kloster i Västergötland grundades liksom Vreta av Karl Sverkersson då han 1161 upplät sin kungsgård med kyrka för klostrets ändamål. Klostret har ingen förhistoria av samma slag som Vreta, och det förde en relativt blygsam tillvaro fram till 1250, då drottning Katarina, änka efter kung Erik Eriksson, testamenterade betydande jordegendomar till klostret, i Östergötland, Västergötland och i Danmark. Detta gjorde det möjligt att bygga ut kyrkan och klostret i cisterciensisk stil. De spetsbågiga fönstren (nu endast bevarade i bild) vittnar om att man hade närmat sig den gotiska stilens tid. Drottning Katarina begravdes i kyrkan. Hennes ståtliga gravvård (nu i Historiska museet) är det enda av klosterkyrkans inventarier som har bevarats till vår tid. Av kyrkan och klostret finns nu bara obetydliga lämningar. Boken om Gudhem bjuder inte på samma mängd av problem som Vreta, men ett par inledande kapitel om cisterciensiskt klosterliv (av Kjell O. Lejon och Karl-Erik Tysk) ger en utmärkt allmän orientering.

Askeby kloster

Kjell O. Lejons Askeby kloster är det enda enmansverket i raden av nya klosterböcker och är resultatet av en omfattande undersökning. Om klostergemenskapens yttre förhållanden får vi här en utförlig beskrivning, väl grundad i ett ansenligt medeltida källmaterial. Det gäller organisation och relationer till andra kyrkliga instanser, och sådant som skyddsbrev, donationer och godsförvaltning. Detta är en självklar referensbok för den som söker uppgifter om Askeby. Vad vi däremot inte får veta något om är klostrets inre andliga liv, men sådant finner vi vanligen inte i det vanliga arkivmaterialet. Inte heller finner vi så mycket om de materiella lämningarna, främst klosterkyrkan och dess bevarade inventarier.

Om detta får vi veta mer i Nytt ljus över Askeby kloster, utgiven av den mycket aktiva Föreningen Askeby kloster. Den har lagt upp ett omfattande studieprogram, och genom interaktiv datavisualisering har man återskapat klostret sådant det var under 1400-talet. I detta sammanhang har också boken getts ut med bidrag av olika författare: Dag Lindström skriver om 1400-talets Sverige, Susanne Glöersen om kyrkans Mariabilder, Gerhard Lutz, professor i Köln, om kyrkans krucifix, Anna Bergman om altarbrunet, Alf Härdelin om klostrens andaktsläsning, Lectio divina. Det är ett vackert exempel på hur en bok kan vara vederhäftigt och sakkunnigt skriven och samtidigt pedagogisk och estetiskt tilltalande.

Varnhems kloster

Den sist utgivna boken, om Varnhems kloster, är långt mindre informerande. De flesta artiklarna, som i sig är välskrivna och intressanta, rör sig hela tiden i periferin och kommer aldrig in på vad som skulle vara bokens ämne, nämligen Varnhems kloster. Tore Nyberg skriver om danska benediktinkloster, Dick Harrison om den politiska situationen i Sverige på 1100-talet, Per Ström om medeltida kyrkoinvigningar, Ingmar Svanteson om klostrens funktion, Alf Härdelin skriver också här om Lectio divina (omtryck av artikeln i Nytt ljus över Askeby). De enda av de sju författarna som verkligen ägnar sig åt Varnhem är Maria Vretenmark och Ragnar Sigsjö. Maria Vretenmark ger utifrån arkeologin en bild av Varnhem före klostrets tid, Ragnar Sigsjö ägnar en hel del utrymme åt centraleuropeiska kloster men hamnar till sist i Varnhems kloster som han känner bättre än de flesta – han har själv företagit arkeologiska detaljundersökningar där 1976. Sigsjös redogörelse för kyrkan och klosterbyggnaderna är utan tvivel både sakkunnig och välgrundad, men det blir ändå bara några sidor i en bok som säger sig handla om Varnhems kloster. Det är ett av de mest betydande klostren under den svenska medeltiden och är väl värt att någon gång i framtiden få en grundlig presentation av samma slag som Fokus Vreta kloster.