Missionerande om Bysans

Judith Herrins senaste bok om Bysans har skickligt klätts i svensk språkdräkt av Hanna Williams men den (av förlaget?) valda titeln Det bysantinska riket återger knappast poängen i originalets Byzantium. The Surprising Life of a Medieval Empire. Professor Herrin har verkligen velat överraska sina läsare med berättelsen om ”Bysans sällsynt oförtrutna, skickliga sammansmältning av traditioner och arv, och hur det skapade en varierande och självsäker civilisation som växte lika ofta som den förlorade mark, och som in i det sista kämpade för sin överlevnad.” Den läsare som följer med henne till slutet kommer utan tvekan att belönas med en djupare uppskattning av den rika bysantinska kulturen. Det finns några utmärkta kapitel, särskilt om staden Konstantinopel och dess kosmopolitiska miljö, om prinsessan och historieskrivaren Anna Komnena och andra ”purpurfödda kejsarbarn”, och ett kort och koncist kapitel om den bysantinska ekonomin. Herrin är kanske mindre bra när hon skriver om teologiska och filosofiska frågor eller om Bysans komplexa förhållande till västerlandet under Palaiologosdynastin, men det finns få andra populärhistoriska böcker som på så pass få sidor erbjuder en så kompetent översikt över hela den bysantinska tiden. Herrins berättarstil är habil och stundom fängslande dock utan att nå upp till de stilistiska höjderna hos en Steven Runciman (t.?ex. The Fall of Constantinople) eller en William Dalrymple (t.?ex. Från det heliga berget). Översättningen är klanderfri så vitt jag kan bedöma, och Jan Olof Rosenqvists fackgranskning har faktiskt rensat bort en del felaktigheter i det engelska originalet. Jag kan utan vidare rekommendera boken till Signums läsare som vill bygga på sina baskunskaper om Bysans.

Boken börjar dock med att slå an en falsk ton. En dag år 2002 knackar två byggnadsarbetare på professorns dörr på Kings College London och frågar nyfiket: ”Vad är bysantinsk historia?” Och voilà! Hon skriver en hel bok om bysantinsk historia just för dem (jag överdriver något här men inte mycket). Jag måste vara en av de få som sysslar med bysantinska studier som faktiskt har ett förflutet som byggnadsarbetare, så Herrins inledning väckte min nyfikenhet. Men detta är ingen bok för mannen på gatan. Den är snarare en samling läsvärda föreläsningar eller essäer om olika aspekter av Bysans från Konstantin den store till stadens fall 1453.

Essästilen innebär dessvärre snabba svängningar mellan olika århundraden såväl som en stor mängd upprepningar från kapitel till kapitel. Bakom många av upprepningarna ligger även författarens huvudsyfte med boken: att övertyga läsaren om att ”Bysans måste räddas från sin negativa stereotyp” (s. 382). Herrin är verkligen uppbragt över att ordet ”bysantinskt” – åtminstone på engelska – kan användas i den negativa bemärkelsen ”invecklat”. Låt mig anföra två korta exempel, s. 312: ”Det är detta livliga, uppfinningsrika samhälle … som motsäger den allmänt accepterade stereotypa bilden av Bysans.” Några rader senare på s. 313: ”Den stereotypa idén om ett slutet, byråkratiskt, kraftlöst, korrumperat, överdrivet komplicerat och ineffektivt rike verkar vara fullständigt felaktig.” Liknande formuleringar förekommer så ofta att newyorkaren inom mig bara vill ropa, ”so all right already! Jag fattar nu – tjata inte så mycket om det!”

Är verkligen nutida läsare så pass infekterade av den negativa uppfattning om Bysans som härstammar från 1700-talsförfattare som Montesquieu eller Gibbon? Bysantinska studier har ju florerat de senaste fem decennierna som aldrig förr – också i Sverige. Precis som allt färre människor talar om den mörka medeltiden i väst så finns det också en ökad uppskattning av den bysantinska östern – inte minst tack vare sådana forskare som Judith Herrin och hennes föregångare. Det är helt begripligt och glädjande att en forskare som brinner för sitt ämne gärna vill upplysa andra om hur intressant det är med bysantinska studier, men boken kan kännas onödigt missionerande eller rentav polemisk. Herrin återkommer exempelvis flera gånger till påven Benedictus föreläsning i Regensburg då han citerade Manuel II Palaiologos Dialog med en perser – av någon anledning ägnas några sidor också i bokens sammanfattning åt att kritiskt granska påvens användning av denna dialog. Den mediala uppmärksamhet som påvens tal väckte gav flera bysantinologer ett sällsynt tillfälle att uppträda i dagspressen, och även i dag är talet värt en djupare betraktelse mot bakgrund av påvens roll på den globala teologiska och politiska scenen, men Herrin förblir ytlig och även orättvis i sin kritik.

Jag har i denna korta recension lyft fram några negativa aspekter av Judith Herrins bok som inte har berörts i de allmänt entusiastiska recensioner som har tryckts i den brittiska dagspressen. Det är utmärkt att vi har fått en svensk översättning av en sådan bok, men jag hade hellre sett en översättning av Judith Herrins mycket viktigare men äldre verk The Formation of Christianity.

Denis Searby är gästprofessor i grekiska vid Uppsala universitet.