Antimemoarer

Memoarer, minnesböcker, självbiografier skrivs gärna av personer som lever i offentligheten. Man vill för eftervärlden rakt på sak tala om vad man varit med om, ge den sanna bilden av historien, ställa saker till rätta och därmed påverka de efterlevandes bedömning av händelser och aktörer. Man presenterar sina bevekelsegrunder och försvarar sig understundom på allehanda sätt. Statusfaktorn i att skriva sina memoarer är ofta påtaglig. Det förväntas att allmänheten skall vara intresserad. Därför skaffar sig de som ej själva kan författa (ofta politiker och artister) en spökskrivare, inte sällan med förfärande resultat. Memoarer är populära att läsa. Skvallerfaktorn skall inte underskattas.

Av precis samma anledningar skriver andra offentliga personer inte sina memoarer. De inser svårigheterna och ställer hellre sina arkiv till eftervärldens förfogande, så att de efterkommande får sammanställa bilden och tolka livsödet. Ofta blir det dock så att man ordnar (läs: censurerar) sitt arkiv.

Ett exempel på en kulturpersonlighet som insett dessa svårigheter, men inte gett upp utan i stället kombinerat ett fritt memoarförfattande med en strikt arkivforskning är författaren och filmaren Vilgot Sjöman. Han har i sina oefterhärmliga memoarer Mitt personregister skrivit om viktiga personer i sitt liv, först ett kapitel ”Hämtat ur minnet”, men sedan görs i ett andra kapitel en ”Efterkontroll, i den mån sådan är möjlig” med hjälp av arkivmaterial och andras minnen. På så sätt får vi en spontan understundom impressionistisk skildring av det som stannat kvar och sedimenterats i minnet hos författaren i kombination med en mer strikt bedömning mot mer objektiva källor så långt det är möjligt.

Memoarförfattare med större och djupare ambitioner brottas med denna skepsis inför minnet. Minnet är en fantastisk själsförmögenhet, kreativ men bedräglig. Det väcker till liv det förgångna, men gör det fragmentariskt och med utgångspunkt i nuet. De som minns idisslar ofta sina minnen – på gott och på ont. Den gångna hösten har två ledamöter i Svenska Akademien gett ut sina minnen med tvivlarnas signum – Kjell Espmark och Torgny Lindgren. Båda ytterst läsvärda – sedelärande och underhållande.

Kjell Espmark, tidigare professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och skönlitterär författare, börjar sin skildring med en första minnesbild. Barnet i sin mors famn tittar ut genom fönstret mot en våldsam brand som lyser upp natthimlen. Men det är något som inte stämmer. Författaren ser sig själv på avstånd i sin mors famn. Det finns en genuin upplevelse bevarad i minnet men den har bearbetats och Espmark konstaterar redan på första sidan att minnena ljuger. Hans fortsatta berättelse blir sedan en undersökning av hur hans minnen ljuger och varför, vad detta ”ljugande” har att tillföra förståelsen av ett liv. Denna metodiska utgångspunkt genererar en sympatiskt ödmjuk hållning till uppgörelsen med det egna livet och med de personer som fått störst betydelse i det egna livet. I centrum står i mångt och mycket författarens mor och hennes till synes tragiska livsöde.

Espmark anknyter inledningsvis till den franske författaren André Malrauxs antimemoarer och finner där stöd för sina reflektioner över genren minnen. De är texter i vilka läsaren ”möter en obestridlig men undflyende närvaro, som när en katt smyger sig förbi i mörkret”. Espmark menar sig inte söka komma fram till vem han är utan menar sig treva efter ”hur våra betingelser vill skapa sammanhang och mening åt oss och därvid utnyttjar vad vi minns eller tycker oss minnas”.

Espmarks bok beskriver den nära familjens liv och bildningsgången. Boken blir i långa stycken en moralitet – dock ej alls moralistisk. Han kan beskriva en ordinär händelse från barndomen, när han av ett gäng killar tvingas till att förråda sina kamrater. Och sedan vidgas perspektivet snabbt. Barnets brottning med förräderiet, medlöperiet och civilkuraget upprepas ständigt livet igenom – inte minst i akademin och även i Akademien. Vad blir lärdomen? Det finns en kungsväg: ”Och dess namn är integritet.”

Torgny Lindgren, romanförfattaren, också han är djupt skeptisk mot sina och allas minnen. Han kallar dem inledningsvis för inbillningar som lagras och komposteras, men minnen? Han kan konstatera att han glömt sitt egentliga liv men att han minns hallucinationerna med yttersta skärpa. När Lindgren sedan börjar berätta så är det som om man hörde rösterna och figurerna från hans romaner dyka upp igen. Det handlar inte om hans familj i trängre mening, men om hans släkt och berättelser från hans barndom. Yrkeslivet dyker upp i fragment som beskrivs på ett aforistiskt sätt. Det kan sägas att ”alla tillvarons hemligheter finns dolda i skrivandet”, ”att journalistiken är skrivandets syndafall”. Han beskriver ett möte med en verserad kulturminister och politruk i det tidiga 70-talets Stockholm. Slutkommentaren som fälls blir: ”Då vi kom ut på Sveavägen igen var många av oss partilösa, så som fria skriftställare bör vara.” Även Lindgrens berättelser blir påfallande ofta en sorts moraliteter.

Lindgrens omisskännliga humor, ironi och oväntade vändningar blir redskap här som i hans romaner. Han driver med den franska självtillräckligheten och deklarerar frankt att ”Paris är en förfärlig stad”. Han gycklar med en präst som utför det outhärdligt pinsamma misstaget att i sin predikan utgå från en berättelse av Torgny Lindgren i stället för att nyttja dagens evangelium ur Johannes tionde kapitel. Eller så väcks författaren av en telefonsignal mitt i natten, när han befinner sig på ett hotellrum i Reykjavik. En person från ambassaden ringer och säger att något fruktansvärt har hänt, att han måste vara beredd på det värsta: ”Jag begrep genast vad som hänt: mitt ljusgula hus hade brunnit ner, hela min familj var utplånad, min hund Felice var innebränd, jag skulle aldrig mer ha något att återvända till, hädanefter skulle ingen älska mig.” Men budet som förmedlades var att Olof Palme blivit mördad. Och Lindgren utbrister: ”Gud ske lov att det bara var en sådan bagatell!”

Både Espmark och Lindgren skildrar utförligt sina sista upplevelser av sina mödrar. Lindgrens finstämda och ytterst ömsinta berättelse om sitt farväl blir ett paradexempel på det som litteraturvetaren Marcus Willén har kallat för Lindgrens litterära metod ”konsten att upphöja det ringa”. Här samsas klarsynta reflektioner om Selma Lagerlöf, skrivandet och kärleken med recept på ugnstorkat renkött. Hur annorlunda är inte Espmarks skildring när han frågar sig hur han skall ”nå henne över den avgrund av misstro och likgiltighet som hon skapat mellan oss”. Men han bryter tabut och smeker sin mors kind med en hand som ”tillhör en främling”.

De sista orden hos Lindgren är ”Påminn mig inte!”, hos Espmark ”… en oändligt tolerant glömska, ett lätt och generöst ingenting”. Som läsare är man tacksam över att författarna, trots sina tvivel på minnets förmåga, gjort sig besvär att fägna oss med sina idisslade minnesfragment.