Religionen under stormaktstiden

Enhetskyrkans tid heter det fjärde bandet i Sveriges kyrkohistoria, en serie om åtta delar som presenterar religionens utveckling i Sverige från missionstid fram till våra dagar. Projektet har initierats av Samfundet Pro Fide et Christianismo i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd, och huvudförfattare och redaktör för det aktuella bandet är Ingun Montgomery, professor i kyrkohistoria vid Oslo universitet. En huvudtext om 15 kapitel kompletteras av fördjupningsartiklar där specialister från olika fält presenterar allt från tidens kyrkliga konst, musik och textilier till 1600-talets fromhets-litteratur och kyrkans historia i de finska stiften och Baltikum.

Bandets kronologiska ramar är perioden 1595 till 1705. Återupprättandet av Uppsala universitet 1595 och utgivandet av Karl XII:s Bibel har valts som markörer för den epok som här behandlas. Montgomery menar att de större problem som karakteriserade tiden framträdde under Karl IX:s regenttid, det vill säga från 1599. Det handlade till stor del om att kyrkoordningen från 1571 var ett otillräckligt redskap för ecklesiastisk organisation, ett problem som inte avhjälptes förrän Karl XI:s kyrkolag (1686) infördes mot periodens slut.

Textens främsta förtjänst är dess tydlighet och pedagogiska säkerhet. Fackterminologi samt titlar eller begrepp på andra språk än svenskan definieras smidigt för läsaren. I faktarutor porträtteras de talrika historiska aktörer, både svenska och utländska, som möter oss under resans gång. Att boken är rikt illustrerad bör också nämnas. På var och varannan sida får läsaren synliga intryck av kyrkans personligheter, skrifter, byggnader och inventarier, som bidrar till att levandegöra den historia som berättas. Montgomerys kyrkohistoria är alltså inte snäv; det är snarare en bred kulturhistoria som aldrig bortser från den sociala och kulturella miljö i vilken kyrkan verkade.

Författaren slår tidigt fast det ”otvetydiga sammanhanget mellan religion och politik” (s. 37) som präglade inte bara Sverige utan hela Europa under den tidigmoderna epoken. Således inleder hon sin presentation med en gedigen analys av den process genom vilken Sigismund (regent 1592–99) försköts från kungamakten och hertig Karls (Karl IX:s) legitimitet etablerades. Montgomerys redovisning av processens etapper, från riksdagarna i Linköping 1600 och Stockholm 1602 till arvföreningen i Norrköping 1604 är mer detaljerad än de som återfinns i flertalet historiska översiktsverk. Med rätta betonar hon den väsentliga frågan om hur förhållandet mellan överhet och prästerskap i reli-gionsfrågor skulle regleras, ett tema av fortsatt betydelse under hela perioden ifråga.

Religionsperspektivet inbjuder också till en mer ”europeiskt” förankrad svensk historia än den man vant sig vid. För att exemplifiera kan diskussionen av den blygsamma konfessionella pluralitet som framträdde under Gustav Adolfs regeringstid (1611–32) nämnas. Holländska hantverkare och köpmän rekryterades till Sverige i samband med återuppbyggandet av Göteborg efter kriget mot Danmark. De holländska borgarna utlovades samvetsfrihet och hade i övrigt samma rättigheter som svenskarna, men de fick inte hålla offentliga gudstjänster. Liknande villkor hade ambassadörer från främmande makter med annan trosbekännelse än den lutherska. Montgomery lyfter också fram den ”utrikespolitiska isolering” som varit så kännbar för Sverige efter reformationens införande, och som försiktigt började luckras upp under stormaktstiden, delvis genom den baltiska politiken. I detta sammanhang betonar hon betydelsen av freden i Stolbova 1617.

Engagemanget i det ”tyska kriget” 1630 markerar Sveriges framträdande som en viktig aktör på den storpolitiska europeiska scenen. Det känns väl avvägt att författaren ägnar en hel avdelning åt frågor som från olika perspektiv belyser Gustav Adolfs tid vid makten (avd. 2, kapitel 4–7). Den svenske krigarkonungen har fascinerat historiker av olika generationer och nationaliteter. I samtida propaganda framställdes han som protestantismens eller tankefrihetens försvarare, och så har han inte sällan skildrats i historieskrivningen.

Montgomery konstaterar till en början att bakgrunden till det trettioåriga kriget var komplex – med såväl ekonomiska och maktpolitiska som religiösa orsaker; det religiösa hotet användes dock flitigt i inhemsk propaganda. I kapitel 6 tar hon upp den intressanta frågan om det rättfärdiga krigets problematik. Inledningsvis presenterar hon fyra kriterier, som på 1600-talet kom att definiera det rättfärdiga kriget, för att sedan pröva dem på Gustav Adolfs krigföring. I detta kapitel märks några av de begränsningar som en handbok eller översikt kännetecknas av. De frågor Montgomery undersöker är komp-licerade och de hade enligt min mening förtjänat en längre och mer problematiserande analys. Författaren citerar till exempel Gustav Adolfs välkända avskedstal till ständerna 1630, där han anför nödvändigheten ”att våra förtryckta religionsförvanter måtte befrias från det påviska oket”. Hon menar att Gustav Adolf såg ”på sig själv som blott ett redskap i Guds planer”, och exemplifierar med ytterligare ett tal som hölls inför krigsbefälet i Erfurt 1631. Men var detta kanske inte främst ett exempel på kungens skickliga retorik? Och hur förhåller sig sådana uttalanden till själva krigsförklaringen, där reli-gionsfrågan får förvånansvärt litet utrymme?

Den svenska krigsmoralen diskuteras avslutningsvis i detta korta kapitel. Montgomery menar att även om den svenska armén försörjde sig på det ockuperade landet, vilket var det normala förfarandet på denna tid, försökte Gustav Adolf begränsa skadeverkningarna. Hon hävdar också att då det rådde strängare förhållningsregler bland de svenska soldaterna än i andra härar hyste den civila befolkningen större tolerans för dem. Men denna bild av svensk krigsmoral under trettioåriga kriget rimmar illa med vad Michael Roberts kallat Gustav Adolfs swath of destruction (ung. förintelsestrategi). Den danske historikern Knud J. V. Jespersen har slagkraftigt döpt om ”det sista religionskriget” till ”det första moderna kriget”. Med detta menar han att militär teknologi och taktik utvecklades, den storlek som arméer-na uppnådde under trettioåriga krigets gång hade aldrig tidigare bevittnats i Europa, och härskarnas hänsynslöshet i krigföringen stegrades likväl. I denna process var svenskarna minst sagt delaktiga, även om förintelsetaktiken utövades mer systematiskt efter kungens död 1632.

Jag hade alltså önskat att Montgomery ibland stannat upp och utvecklat sin presentation av mer kontroversiella frågor, såsom den ovan refererade. Men detta är svårt att åstadkomma i en text som till sin natur skall vara översiktlig. I huvudtextens senare del uppvisar hon en lärdom som är både bred och djup. Enväldets införande i Sverige diskuteras i ett nordiskt och större europeiskt perspektiv, där frågorna om religiös tolerans tas upp. Den frågan aktualiserades mot sek-lets slut genom att Ludvig XIV upphävde Ediktet i Nantes 1685.

I stora drag är detta verk överhetens, institutionernas, prästernas och de lärdas historia, men folket har också sin plats. I textens senare kapitel diskuteras bland annat försvenskningen av Skånelandskapen. Ett kort men initierat kapitel (14, Övertro och vidskepelse) behandlar ett ämne som på senare år rönt mycket uppmärksamhet inom forskningen, det vill säga det sena 1600-talets häxförföljelser. Sammantaget är Ingun Montgomerys bidrag till Sveriges kyrkohistoria en föredömlig introduktion till en intensiv och innehållsrik period i den svenska historien. Den tydliggör i hur hög grad religionen genomsyrade 1600-talets europeiska samhälle, och den har givit mig som läsare en långt mer nyanserad bild av ”den lutherska ortodoxins” epok än jag tidigare haft.