Sekler av försummelser. Kyrkan och Latinamerikas u

På samma sätt som Lasaros en gång kom ut ur graven så träder också vi åter fram”, skriver den katolske mexikanske prästen Eleazar López Hernández. ”Vi”, det är ättlingarna till de första invånarna i denna världsdel, som hette Anáhuac eller Tahuantinsuyo eller Abiayala och som idag är allmänt känd som ”Amerika”. ”Vi”, det är de människor som Columbus en gång trodde var indier och kallade indios – ett ord som knappast användes annat än i medvetet eller omedvetet nedsättande bemärkelse av dem som angav tonen i Nya världen under ett halvt årtusende. Idag har ordet i politiskt korrekt språkbruk ersatts av indígena (de som är födda här). ”Vi”, det är bland andra zapoteker, ett av ett sextital indígena-folk inom den mexikanska nationen.

Endast ett fåtal katolska präster i Mexiko tillhör någon av de inhems-ka folkgrupperna, men López, som är zatopek, är en av dem. Uppvaknandet är, enligt hans uppfattning, kanske den mest anmärkningsvärda och mest spännande rörelsen i det latinamerikanska samhället sedan 1960-talet: att urbefolkningen har återuppväckts som en rörelse, mer exakt som en massrörelse, som är medveten om sig själv, men också om sin historia, sina språk, sina kulturer, sina politiska anspråk och om det förtryck man varit utsatt för.

Den nya medvetenheten hos urbefolkningen växte fram sent om man jämför med exempelvis rörelsen ”Black Consciousness” i Västindien och i USA. Det har inte bara att göra med fragmentariseringen i hundratals etniska grupper, som under långliga tider varit skilda från varandra, utan också med svårigheten att avgöra vem som räknas till den inhemska befolkningen och vem som inte längre gör det.

En sådan rörelse gör inte halt framför kyrkporten. Den katolska kyrkan har inte frambringat denna rörelse, men kyrkan har på många orter understött den och jämnat vägen för den, i synnerhet sedan rörelsen av egen kraft har vunnit alltmer i styrka. Kyrkan blev fri att göra detta tack vare befrielseteologin, som beaktade strukturerna för beroende och exploatering och därmed också inbegrep urbefolkningen (visserligen inte i första hand, men dock).

Man kan över huvud taget inte överskatta hur mycket utbildandet av lekmän till kateketer och församlingsledare har bidragit till den växande medvetenheten hos denna rörelse bland de etniska grupperna. Det som ursprungligen var en inomkyrklig angelägenhet åstadkom till en början oanade effekter. Tack vare undervisningen fick de större självförtroende, vann anseende i sina församlingar och fick mod att vara deras talesmän och att strida för det rätta.

Samhällsutvecklingar blir i kyrkan vanligtvis till teologi. I detta fall är det teología indígena som man tar fasta på. Den befrielse, som Andra Vatikankonciliet skänkte kyrkan, upplevdes starkare i Latinamerika än i Europa. Andra Vatikankonciliet pekade på ”Ordets frö” i alla kulturer och uppmuntrade uttryckligen till att förkunna evangeliet i olika kulturer i enlighet med de former som lämpade sig för just dessa kulturer. Teología indígena är inte något slutet teologiskt system utan omfattar ett flertal ansatser att försöka förena klassisk teologi av europeiskt snitt med urbefolkningens kultur. Utmaningarna härvidlag är ansenliga.

För att bara nämna ett exempel: den biblisk-europeiska världsbilden och människosynen placerar människan i centrum och tillskriver henne en omedelbar förbindelse med sin skapare. Helt annorlunda ser ”kosmosvisionen” ut hos urbefolkningen: i centrum står naturen. Endast som en del av den och förmedlad genom den kan människan erfara det gudomliga. I överensstämmelse med svårigheten i teología indígenas uppgift är spännvidden mellan de första försöken avsevärd. Skalan sträcker sig från att göra anknytningspunkterna för missionen till de inhemska folkgruppernas kultur instrumentellt användbara till att, som det verkar, vilja tillerkänna ”de gamlas vishet” en större betydelse än bibeln och Jesus Kristus.

De etniska minoriteterna uteslöts från prästämbetet

Företrädare för alla riktningar inom teología indígena i hela Latinamerika har hittills haft möten fyra gånger, senast i april 2002 i Paraguay. Även den latinamerikanska biskopskonferensen (CELAM) har tagit sig an ämnet. I Oaxaca (Mexiko) i april 2002 diskuterade man ämnet först inom den egna kretsen och sedan i oktober 2002 i Riobamba (Ecuador) med några av de mest kända företrädarna för teología indígena. Vid sidan av befrielseteologin, som fortsätter sin verksamhet utan att ge upphov till braskande tidningsrubriker, så hör frågan om tjänster för lekmän till de stora ämnen som den katolska kyrkan i Latinamerika bör ta ställning till i början av det tredje årtusendet. Andra viktiga ämnen att ta ställning till är framryckande protestantiska, delvis fundamentalistis-ka kyrkor och sekter, migrationen, själavården i storstäderna men också teología indígena och själavård, anpassad för urbefolkningen.

Oberoende av hur debatten om teología indígena och själavård för ur-befolkningen utfaller så är det ett stort steg av förblivande betydelse att debatten alls kommit till stånd. Även inom kyrkan befinner sig nämligen de etniska minoriteterna i utkanten. Visserligen ägnade sig missionen åt dem, och insatsen av modiga kristna för mänskliga rättigheter kom också dem till godo, men i egenskap av urbefolkning spelade de ingen roll. Förakt under århundraden för ”indios” ledde till att många inte längre ville räknas till urbefolkningen. ”Här finns det inga inhems-ka folkgrupper”, fick representanter för Adveniat (en katolsk hjälporganisation) höra av biskoparna. Ändå utgjorde de utan tvekan flertalet av befolkningen i deras stift.

Först på 1970-talet, eller kanske ännu senare, kom kommissioner för själavård åt urbefolkningen i gång i de flesta biskopskonferenserna, kommissioner som inte bara stod på ett papper. Biskop Leónidas Proaño av Riobamba var en outsider, när han började med själavård för urbefolkningen. Den ecuadorianska biskopskonferensen gav honom sitt erkännande för hans arbete först sedan Johannes Paulus II omfamnat honom med orden: ” Du är biskop för urbefolkningen!” Trots hans insatser, gällde i Ecuador ända in på 70-talet om inte ännu längre den bittra sats som formulerades av ärkebiskop Muños Vega av Quito: ”Först när en medlem av urbefolkningen lägger av sig denna identitet blir han accepterad i samhället – och även i kyrkan.”

Också som präst? Vid missionens början, när spanjorerna (i mindre utsträckning också portugiserna) överväldigades av de egna framgångarna, vande man sig vid att jämställa framgång och nåd. Det blev en så kraftig och snabb framgång för missionen att de etniska gränserna inte kunde stå emot. Även personer som hörde till urbefolkningen blev vigda till präster och prästseminarier inrättades särskilt för dem, inte minst av ordnarna. Det äldsta och mest berömda exemplet var Colegio de la Santa Cruz, grundat 1536 i stadsdelen Tlatelolco i Mexico City.

Snart blev det dock annorlunda. När de första årskullarna glänste med framstående prestationer i latin och filosofi, blev seminariet i Tlatelolco häftigt angripet av det mestadels okunniga spanska prästerskapet, som inte kunde stå ut med att bli överträffat av ”vildar”. Andra seminarier, inrättade både för urbefolkningen och för mestiser (eller sådana seminarier som de etniska grupperna också hade tillträde till) omvandlades till ”normala” seminarier eller förlorade så småningom allt understöd. Det första mexikanska provinsialkonciliet 1555 och det andra konciliet i Lima 1567–1568 uteslöt etniska grupper från prästämbetet och fullföljde därmed uttryckligen vad som redan förut underförstått varit praxis, nämligen att personer som tillhörde urbefolkningen i fortsättningen inte längre skulle kunna antas vid seminarierna.

Som orsak angavs den bristande beredskapen hos dessa etniska grupper att avlägga löfte om celibat, ”faran” att bibeln skulle stå öppen för dem tack vare deras kunskaper i latin (och att de då exempelvis skulle kunna läsa sig till att patriarkerna hade flera fruar) och dessutom, sedan konciliet i Trient, hindret för vigning på grund av utomäktenskaplig börd, något som gällde nästan alla i urbefolkningen. Rasismen tillkom dessutom. Medvetet eller ej: i varje fall underkastade sig kyrkan faktiskt den härskande ideologin om ”blodets renhet” med vars hjälp spanjorerna försökte att säkra sin ställning som härskare.Några gjorde dock motstånd, däribland Toribio de Mongroviejo, ärkebiskop i Lima, som åtminstone gjorde en ansats att låta inhemska folkgrupper få tillträde till seminarier och kollegier. Dessutom fanns det enstaka undantag från regeln vid olika tidpunkter och i enstaka stift, framför allt under upplysningstiden.

En följd av allt detta var den växande prästbrist som uppstått efter oavhängigheten, då tillskottet av präster från Spanien och Portugal minskade. Denna växande prästbrist blev ett av de största bekymren för de latinamerikanska biskoparna under 1900-talet. Sedan 1960-talet ökar åter antalet seminarister i Latinamerika och i Västindien, visserligen ännu inte till en önskvärd nivå och inte lika mycket i alla länder, men sammantaget är det dock imponerande: från 1970 till 2000 har antalet femfaldigats. Då samtidigt rörelsen inom urbefolkningen ökade i styrka uppkom oundvikligen frågan om en mötesplats för båda utvecklingstendenserna: skulle det alltså åter finnas prästseminarier företrädesvis (eller till och med uteslutande) för urbefolkningen?

Endast få seminarier har grundats med detta syfte, i huvudsak i Colombia (det mest kända exemplet är Vinzentinpatrarnas seminarium i prefekturen Tierradentro för medlemmar av folkslaget páez), i Ecua-dor, i Peru och i Bolivia. Även om de inte inrättats med denna uttryckliga avsikt så kan man i viss mån räkna hit några seminarier i Guatemala. Man kan göra det redan därför att det stora flertalet av seminaristerna där tillhör urbefolkningen men också därför att befolkningen i upptagningsområdet nästan uteslutande består av just dessa etniska grupper.

Innehållet i studierna medger inga utbrytningar

Varför finns det inte fler seminarier för urbefolkningen? Denna fråga, och de problem som ligger bakom och som även tornar upp sig i framtiden, blev ingående och utförligt penetrerade under två möten 1993 och 1998, möten som CELAM:s Kommission för andliga kallelser (DEVYM) och Organisationen för seminarier i Latinamerika (OSLAM) hade kallat till. Till dessa möten var rektorer, docenter, seminarielärare, seminarister, teologer och biskopar inbjudna.

Innan det andra mötet ägde rum 1998 hade man skrivit till de semina-rier som hade det största antalet seminarister från urbefolkningen för att få in grundläggande uppgifter och uttalanden. Resultatet blev en besvikelse: endast fyra seminarier svarade, ett vardera från Mexiko, Ecuador, Peru och Bolivia, men deras ställningstaganden och framför allt tilläggen till diskussionerna 1993 och 1998 förmedlade ändå ett förs-ta intryck, så att man kunde få grepp om situationen.

Varför är andelen präster som stammar från urbefolkningen ännu långt mindre än vad man skulle vänta sig utifrån deras andel av befolkningen? På detta gavs följande svar: Urbefolkningen hörde, och hör alltjämt till ”randkulturen”. För många är seminariet något ouppnåeligt, i likhet med varje högre utbildning. Andelen analfabeter är långt över genomsnittet i flertalet av de områden som huvudsakligen bebos av dessa etniska grupper. Att det finns så få präster som hör till urbefolkningen för också med sig att allt färre blir präster. Denna möjlighet sträcker sig utöver vad som är möjligt för dem att föreställa sig. Som någon på mötet 1993 uttryckte saken: ”De måste överhuvudtaget först kunna inse att de skulle kunna bli präster.” Några av dem som tillhör urbefolkningen, och som är medvetna om sin identitet, vill ingalunda bli präster, eftersom de förbinder detta med klerikalism.

Vilka särskilda svårigheter anser sig de seminarister som tillhör olika etniska grupper utsatta för? Svaren lyder: Förnekandet av förfädernas fromhet under århundraden lämnar djupa spår efter sig. Elezar López talar rentav om en klyvning som urbefolkningen lider av. Eftersom de gamla riterna bara kunde utövas i hemlighet eller under täckmantel av folklig fromhet så fastnade man i ett inre krav: ”Jag måste dölja det egna. Jag måste ge upp den egna kulturen för att kunna vara en god katolik.” López säger: ”Vi ber bara om en sak: att få vara kristna utan att behöva överge identiteten som urbefolkning.”

Evangeliets fråga: ”Kan då något gott komma från Nasaret?” tolkade de etniska grupperna, och tolkar alltjämt, på följande sätt: ”Vad duger då en person till som tillhör urbefolkningen? Vad kan man vänta sig av en sådan figur?” Nedvärderingen stannar inte framför seminarieporten. Den fortplantar sig genom vassa och lömska antydningar från seminarist till seminarist. Den ger urbefolkningen mindervärdeskänslor. Många försöker ”rädda” sig från detta genom att försöka kasta av sig sin egen identitet, alltså förfalla till raka motsatsen mot vad López pläderade för.

Även innehållet i studierna utgör en begränsning. Den aristoteliska och den thomistiska filosofin, som bildar upptakten till studierna enligt den romerska läroplanen, är mycket långt borta från den vardag som urbefolkningen lever i. Några seminarier avviker därför från den påbjudna ordningen och börjar med en introduktion till teologin, innan man går över till studiet av den klassiska filosofin.

Allt detta borde göra det trängande nödvändigt att särskilt vårda sig om de seminarister som stammar från urbefolkningen. Dock är detta ännu undantag. Den 1999 bortgångne Bartolomé Carrasco som var ärkebiskop i Oaxaca 1976–1993, yttrade vid mötet 1993: ”Det gives många kallelser, men få håller ut. Vi ger dem för litet stöd.”

Vad talar för och vad talar emot särskilda seminarier för urbefolkningen? Till detta avgavs följande reflexioner: Flertalet biskopar önskar (eller inrättar efter anmodan från nuntien) ett eget seminarium för dem. Ett grundläggande problem för många latinamerikanska semina-rier är dock att de knappast är livsdugliga. Seminarier särskilt avsedda för urbefolkningen skulle få kämpa med samma svårigheter som de and-ra (för få seminarister, för få kvalificerade lärare, otillräcklig utrustning, för litet pengar). Till detta kommer att åtskilliga etniska grupper i ringa grad omfattas av rättskipningen. Vid mötet 1998 anmärkte företrädaren för det territoriella prelaturet Moyobamba i Peru att det inte från någon etnisk grupp kom mer än en seminarist och att de kulturella skillnaderna var så avsevärda att man måste hålla parallella synoder. Även om man då skulle grunda seminarier, där starka etniska grupper lever, så skulle detta inte vara tillräckligt. Ty ”tack vare” den pågående folkomflyttningen inom landet, en folkomflyttning som accelererar, så bor numera i många länder i Latinamerika fler urinvånare i städerna än på landet.

Önskar de som det gäller överhuvudtaget att seminarier inrättas? Vid mötet 1993 röstade flertalet av de närvarande seminaristerna mot separata seminarier, av olika delvis motsägande skäl. Många prästkandidater, som till sin härkomst tillhör urbefolkningen, står främmande för denna härkomst och har gått upp i den förhärskande latino- eller mestis-kulturen. De har undergått en ”mestisisering”. Andra är medvetna om sina rötter och vill just därför göra sig fria från dem. Den kulturella globaliseringen, televisionens genomslagskraft har nått ut till och med till de mest avlägsna byarna. Precis som hos andra unga människor finns det också hos blivande och unga präster en obetingad vilja att komma framåt. Rötter vore då bara till hinders. Många unga präster från etniska folkgrupper vill alls inte tillbaka till den värld som präglades av deras uppväxt bland urbefolkningen.

När det gäller seminariet är det biskopen som anger inriktningen. En enhetlig hållning kunde inte uppnås, varken vid mötet 1993 eller vid det följande mötet 1998. ”Varje biskop skall och måste finna sin egen väg.”

Å andra sidan är spelrummet begränsat, eftersom man måste beakta romerska och nationella normer. Större delen av seminaristerna kan pendla mellan stiften. Därför måste man finna en minsta gemensam nämnare mellan de utbildningar som biskoparna godkänner. Många biskopar hejdas av att de befarar att det skulle kunna bildas två klasser av seminarister med olika rykte och till följd av detta ett andra klassens skikt inom prästerskapet, om man skulle tillåta särskilda seminarier för urbefolkningen. Därför avfärdar de alla som deltar i diskussionerna med standardfraser att inga ”rabatter” eller lättnader skall ges åt de etniska grupperna. Vad som fattas dem i bokliga förutsättningar och skolunderbyggnad skall i stället inhämtas i förberedande seminarier, så att skillnaderna mellan olika grupper skall kunna utjämnas.

Många biskopar är rädda för att ge utrymme för etnocentrism och sluten regionalism. De vill inte ha några exklusiva seminarier, eftersom en katolsk präst inte borde få vara exklusiv. Han måste vara en präst för alla, inte bara för sin egen etniska grupp.

Ett stort hinder är att det finns alldeles för få som överhuvudtaget är lämpade för att bli seminarister, för att inte tala om att det inte finns utbildade lärare, allra minst sådana som är beredda att vandra denna nya väg, sådana som känner de olika inhemska folkgruppernas kulturer och i bästa fall till och med talar de olika språken.

De inhemska språken bör inte helgonförklaras

Allt detta är, mer eller mindre, viktiga invändningar. Trots det finns det en rad rektorer, teologer och biskopar som avfärdar de flesta av de anförda motargumenten som förevändningar att ta skydd bakom och som anser att de ”äkta” problemen är möjliga att lösa. De anser det nödvän-digt att särskilda seminarier för urbefolkningen skall få bestå som skyddade zoner. På ett område är både de som förordar särskilda seminarier och de som är emot detta eniga: särskilda seminarier har inget värde i sig utan är ett sätt att göra det möjligt för unga människor från de etniska grupperna att bli katolska präster. Enighet består dessutom i att en del saker kan och måste ändras vid de redan existerande seminarierna.

Vad står då närmast på dagordningen? Först och främst måste utbildarna på seminarierna ge akt på att man inte berövar de seminarister som stammar från urbefolkningen deras rötter. Det är viktigt att förhindra att seminaristerna höjer sig över sina församlingsbors liv och tillvaro; deras vardag består framför allt i en sak: hårt kroppsligt arbete. Andra seminarier håller fast vid att seminaristerna skall göra insatser under ferierna i de församlingar som de härstammar från eller att de ägnar sig åt ett ”pastoralt år” i mitten av sin utbildning.

Å andra sidan måste seminaristerna förbereda sig på tjänst i en icke statisk värld där kulturerna mer och mer konfronteras med varandra. Den ”zoologiska lösningen” (att sätta upp ett stängsel omkring hotade etniska grupper och hoppas på att det skall hålla) är ingen lösning.

Två uppmaningar återkommer ständigt: att det är nödvändigt att visa respekt för de inhemska folkgruppernas kulturer och att öka kännedomen om dem. Det kommer alltså an på innehållet i utbildningen: ”Var och en som undervisar i teologi, i synnerhet i Nya testamentet eller i missionsvetenskap måste dra in teología indígena i resonemanget […] Hur kan missionen nå ner till den latinamerikanska kulturens rötter, om man bortser från den folkliga fromheten?” Historien om kolonisationen, slaveriet, missionen, kyrkan, teologin och herraväldet i Latin-amerika och i Västindien hör till timplanen och till läroböckerna, även historien om motståndet.

De inhemska folkgruppernas kultur måste avläsas på ett nytt sätt, som något annat än det som man länge har uppfattat den som. Det betyder inte att man inte skulle kunna lära sig något från gamla världens kyrkohistoria, till exempel från kristendomens första kulturella övergångar från judendomen in i den hellenistiskt-romerska kulturen och hur man hanterade de konflikter som uppstod ur dessa möten.

Att värdesätta de inhemska folkgruppernas kultur betyder inte att utan kunskap om historien helgonförklara den, så som i synnerhet i-bland har skett genom att framhäva ”den ädle vilden”, detta förvisso inte enligt urbefolkningens tradition. Urbefolkningen föll inte bara offer för européer och mestiser utan också för andra grupper som tillhörde urbefolkningen. Felipe Arizmendi, vid den tiden biskop i Tapachula (Mexiko), fordrade bestämt 1993 att det måste bli tillåtet ”att kritisera den egna kulturen, att relativisera, framhäva, transformera och sublimera” och att i enlighet med Kristi missionsbefallning ”evangelisera kulturen”.

Varje präst som stammar från urbefolkningen drabbas av många krav: hans församling väntar sig att han skall vara deras förespråkare också i frågor som rör utveckling och mänskliga rättigheter. Han måste kunna mer än att bara behärska sin teologi.

Det är av nöden påkallat att utbildarna intar en ny hållning och skaffar sig en ny insikt om vad de inte behärskar eller vet: ”Vi känner inte era värderingar, vi känner inte era förnimmelser, varken av det gudomliga eller av det världsliga, vi känner inte era sätt att uttrycka er. Vi måste till att börja med vinna ert förtroende. […] Vi kan bara lära oss av den konkreta församlingen, inte av abstrakta koncept.”

Beträffande allt detta måste man betänka att utbildningen av präster som stammar från urbefolkningen endast är en del av en större uppgift, nämligen att ”män som tillhör de etniska grupperna blir missionärer för sina egna etniska landsmän”. Särskilda seminarier för urbefolkningen är inte tillräckligt. Till detta kommer den religiösa utbildning av lekmän, som exempelvis sker i Ecuador vid Instituto Nacional de Pastoral de los Pueblos Indígenas (INPPI) eller i Bolivia vid Kateketiska institutet för Aymara.

Den urbefolkning som hittills varit på tal är bara en av två befolkningsgrupper som länge blev hindrade från att bli katolska präster. Den andra befolkningsgruppen, som är mycket större, är afroamerikanerna. I Trinidad, den största ön i Små Antillerna, måste till exempel den förrförre föregångaren till den nuvarande ärkebiskopen bli uppmanad från Rom att inrätta ett seminarium inte mindre än tre gånger, innan han bekvämade sig till detta. Enligt hans uppfattning ”hade svarta ingen talang för celibatet”.

Dessutom insåg han inte nödvändigheten av att ha ett inhemskt prästerskap. Från Irland kom nämligen en jämn ström av missionärer, fler än han hade användning för. Den som absolut ville bli präst, borde i så fall bege sig till Kanada, där man också antog svarta. Detta inträffade för ett halvt århundrade sedan, äldre är inte aktstyckena om dessa ting i arkiven. Idag fattas det präster på Trinidad. Missionärerna uteblir, till och med från Irland. Förbi är förbi. Möjligheten slarvades bort.

Artikelförfattaren, född 1956, har bedrivit studier i teologi, historia och judaistik. Sedan 1994 är han medarbetare i den katolska hjälporganisationen Adveniat.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 9, 2003.

Översättning: Elisabeth Stenborg