Sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer

Pedofilskandalerna i den katolska kyrkan i USA har väckt starka känslor av vrede och frustration både inom och utom landet. Detta har lett till att problemet med sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, både katolska och andra, fokuserats som aldrig förr. Skyldiga och tyvärr ibland även oskyldiga personer har ställts inför rätta och många har också dömts till kännbara och rättvisa straff. I massmediernas strålkastarljus har kyrkliga institutioner tvingats att göra upp med osunda subkulturer där sexuella missbruk förekommit. Även om många tragedier utspelats och mycket lidande kommit i dagen är det i första hand en god sak att sådana brott som begåtts mot svaga och utsatta offer avslöjats. I bästa fall kan också en friskare syn på sexualiteten och ett naturligare sätt att både tala om den och umgås med den bli följden. Att USA fått mest uppmärksamhet i detta sammanhang säger inget om missförhållanden i andra länder. Inte heller i Sverige finns några garantier mot att sexuella övergrepp sker i kyrkliga miljöer, trots den sexuella frigjordhet och frispråkighet som ibland framhålls som vida överlägsen den tabuomgärdade synen på sex som utmärker vissa andra kulturer.

Det är därför ett klokt val av Sveriges Kristna Råd (SKR) att ta sig an dessa frågor och utarbeta ekumeniska riktlinjer för hur man i första hand skall förebygga sexuella övergrepp och i andra hand ge genomtänkta råd om hur man skall hantera situationen när man misstänker eller vet att sådana förekommit (Ekumeniska riktlinjer vid sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, Sveriges Kristna Råd, Sundbyberg 2003).

Förordet till de riktlinjer som nu tillkommit på uppdrag från SKR:s styrelse hösten 2002, är undertecknat av samtliga ordförande som företräder de fyra olika kyrkogemenskaper som ingår i SKR. Dessa skriver: ”Sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer är ett allvarligt och länge försummat problem. Att vi som enskilda kristna och kyrkor reagerar tydligt mot sexuella övergrepp och trakasserier är en avgörande trovärdighetsfråga.” Man gör också en vid definition av problemet då det beskrivs som ”varje slag av ovälkommet sexuellt uppträdande i ord eller handling”. Och tillfogar att styrelsen ”rekommenderar sina medlemskyrkor och deras ungdomsförbund att anta och använda riktlinjerna”. Hela aktionen visar att man vill göra upp med den eventuella strutsmentalitet som inte kan uteslutas. I stället markerar man realistiskt den risk som finns. Utbildning och information beskrivs som mot-medel.

Kortfattat anförs några teologiska reflexioner som grund för skrivelsen. Först konstaterar man att den kristna trons syn på människans sexualitet är positiv. Den hör ihop med människans fortplantning men också med gemenskap, närhet, värme och njutning. Återklangen från den gamla vigselaktens ord ”den högsta lycka på jorden” tonar med. Men i kombination med våld och maktutövning kan denna goda gåva förvandlas till, som man lite diffust säger, ”något mycket farligt”.

Den solidaritet som Jesus Kristus visade med de utsatta och med dem som befinner sig i underläge skall också först och främst omfatta dem som utsatts för övergrepp. Att tysta ner anklagelser eller att kräva att offret skall förlåta förövaren betecknas som ytterligare ett övergrepp. Förlåtelse får aldrig användas som ett verktyg i maktens händer. Om den utsatte ”ska kunna förlåta handlar det i regel om en process över lång tid”. Vad som här framgår är en djup psykologisk insikt och en ärlig känsla för rättvisa som utesluter hyckleri och den förmenta omsorgen om ett samfunds goda rykte som ibland på ett olyckligt sätt prioriterats i vissa fall av sexuella övergrepp i olika kyrkliga miljöer.

Man betonar också de kristnas moraliska ansvar att reagera när en medmänniska far illa även om det inte finns någon juridisk skyldighet att polisanmäla dessa brott när endast vuxna personer är involverade. Men man påminner om Socialtjänstlagen som föreskriver att alla som yrkesmässigt ägnar sig åt barn både i offentlig och privat verksamhet är skyldiga att till sociala myndigheter anmäla när de upptäcker att ett barn far illa. I svensk lagstiftning, till exempel i Arbetsmiljölagen och i Jämställdhetslagen, finns också lagrum som fordrar att arbetsgivare skall ingripa mot sexuella övergrepp mot vuxna.

Till det förebyggande arbetet hör att lägga upp verksamheten på ett sådant sätt att riskerna för övergrepp minskar. I detta sammanhang följer en rad praktiska och organisatoriska rekommendationer, till exempel om vaksamhet när nya tjänster skall tillsättas. Ett viktigt memento är, att när en medarbetare anklagas för sexuella övergrepp, ska frågan behandlas som ett personalärende och inte som ett själavårdsärende. Funktionerna som arbetsgivare respektive själavårdare måste hållas isär, skriver man. Det krav på tystnadsplikt och solidaritet som omgärdar själavård har vid otaliga tillfällen försvårat eller omöjliggjort fullständig belysning av sexuella övergrepp och därmed medverkat till att övergreppen kunnat fortgå under lång tid. Något som inte minst erfarenheterna från pedofilskandalerna i USA visat.

SKR har genom dessa rekommendationer till sina medlemskyrkor och deras ungdomsorganisationer visat på att det är möjligt att genom realism, insyn och tillämpning av svensk lag skapa en bättre miljö, som kan ge skydd mot och i bästa fall förhindra de tragedier som sexuella övergrepp alltid leder till, i första hand för den som utsatts för brott men också både för förövaren och för kyrkors trovärdighet.