Bokstavstro då och nu

Bokstavstro i samband med religion uppfattas ofta som synonymt med fundamentalism. Som term är bokstavstro klart äldre i svenskan, det äldsta belägget i Svenska Akademiens Ordbok är från 1800. Givetvis har de båda begreppen många beröringspunkter. För fundamentalismens innebörd i en historisk kontext kan hänvisas till en artikel av Per Beskow i Signum 7/1994. Men det kan vara nyttigt att ett ögonblick fokusera den äldre termen bokstavstro och sätta in också den i ett historiskt sammanhang. Med bokstavstro avses då en nära läsning av bibelordet för att så noga som möjligt söka fastställa dess bokstavliga innebörd – vilken då ofta också ses som dess ursprungliga innebörd. Däremot är bokstavstron inte på samma sätt som fundamentalismen angelägen om att ställa in bibelordet i ett större ideologiskt eller teologiskt sammanhang.

Bokstavstro är numera något fult. En kristen skall inte – åtminstone inte i onödan – tro på bibelns bokstav. Bibeltolkningen skall vara öppen och inkluderande, den skall präglas av poesi och mystik. Den skall undvika att fastslå eviga sanningar. Det gäller att inte bara ta reda på vad som faktiskt står i bibeln, man måste också tolka det och med hjälp av en hermeneutisk metod finna ut hur det skall tillämpas i dag. Allt detta tycks förnekas av bokstavstron, som erbjuder en falsk och farlig trygghet.

Många kanske tror att all bibeltolkning, all teologi i äldre tid präglades av bokstavstro. Det blir då en överraskning att finna, att flera av fornkyrkans ledande teologer häftigt bekämpade vad de kallade bokstavstron. Det blir tydligt om vi ser på de båda gestalter som kan sägas vara de ledande teologerna i öst och väst före 400, Origenes och Augustinus. I sitt huvudarbete De principiis från ca 230 ägnar Origenes en hel bok åt vad vi kan kalla läran om hur bibeln skall tolkas eller hermeneutiken. Man hade väntat sig att han här främst skulle peka på bibelordets ofelbarhet. Men vad han mer än allt annat kritiserar är ett ytligt sätt att läsa bibeln, där man oreflekterat nöjer sig med att hålla fast vid den bokstavliga innebörden och inte vill tränga djupare in i de gudomliga utsagorna. Origenes är framför allt intresserad av att komma fram till bibelns andliga innebörd och utbildar i det syftet en subtil hermeneutik. Här kommer hans berömda allegoriserande in. Det bör betonas att detta för honom var ett sätt att stärka, ja, i grunden rädda Gamla testamentets ställning i den kristna kyrkan.

Det intressanta är nu, att bokstavstron enligt Origenes leder tillbaka till judendomen. Detta skall förstås mot att diskussionen vid denna tid i hög grad handlade om hur Gamla testamentet skulle uppfattas. Att Nya testamentet är en kristen skrift, är ju lätt att se. Men hur skall man se på Gamla testamentet? Judarna hävdade att det var deras heliga skrift och att den missbrukades av de kristna. Nej, säger Origenes, Gamla testamentet handlar i sin helhet om Kristus – om det bara tolkas andligt. Hela bibeln handlar, rätt förstådd, om Kristus. Många av Origenes allegorier är främmande för oss och vittnar snarast om ett mycket lössläppt och ibland närmast vårdslöst sätt att tolka en text. Men vi får inte glömma det djupast liggande motivet bakom dem: bibeln i sin helhet handlar om Kristus och detta blir tydligt endast om den tolkas andligt.

I övrigt var Origenes alls ingen ”liberal” teolog. Han inleder De principiis med att ange vad han anser ingå i den apostoliska tron. Det blir allt som står i det som nu kallas de ekumeniska trosbekännelserna och åtskilligt därtill. Jungfrufödelsen ingår som en självklarhet. Här finns inget att diskutera, inskärper Origenes, men annat i tron är öppet för olika uppfattningar. Noga anger han vad som enligt honom ligger fast och vad som kan diskuteras. Detta visar att Origenes helt omfattar det som brukar kallas trosregeln och som var föregångaren till de senare trosbekännelserna. Och denna trosregel går i viss mån före bibeln och sammanfattar den. Lite förenklat kunde det sägas: Bibeln är viktig därför att den handlar om Kristus, inte tvärtom.

På samma sätt förhåller det sig med Augustinus. Hans berömda andliga självbiografi Confessiones slutar, något oväntat, med en utläggning av det första kapitlet i 1 Moseboken. Här vill Augustinus visa att detta kapitel egentligen handlar om åtskillnaden mellan sinnevärld och intelligibel värld och hur människan genom kunskapsvägen inåt kan återvända till sin Skapare (Ragnar Holte). Detta resultat kan endast nås genom en andlig utläggning av bibeltexten. I sin nordafrikanska hemkyrka hade Augustinus funnit en ”bokstavstrogen” bibeltolkning, vilket för hans del resulterat i en materialistisk ontologi med manikeismen som yttersta konsekvens. Det var kontakten med Ambrosius i Milano som visade honom hur bibeln skall tolkas, inte bokstavligt utan andligt. Och detta är för Augustinus ingen detalj i det hela. Det är av avgörande vikt hur bibeln skall tolkas och den skall tolkas andligt, inte bokstavligt.

Men inte heller för Augustinus resulterar denna upptäckt i att alla katter blir grå i fråga om kyrkans lära. Den andliga bibeltolkningen har sin plats och sin betydelse, men i allt som rör den centrala kyrkoläran – främst treenighetsläran och kristologin – är gränserna klara och fasta. Då kan Augustinus göra sig stora bekymmer med bibelordets bokstav, så t.ex. när han försöker få sin predestinationslära att gå ihop med apostelns ord om att Gud vill att alla människor skall bli räddade (1 Tim 2:4). Enligt Augustinus vill inte Gud att alla människor skall bli räddade och det blir då en angelägen uppgift att komma till rätta med detta bibelords bokstavliga betydelse. Att bibeln skall tolkas andligt betyder inte att ordalydelsen är likgiltig. Den är helig och förpliktande för alla tider, men tolkningssammanhanget och därmed den djupare betydelsen finns i kyrkans gemenskap. Ja, Augustinus går så långt att han säger: ”Jag skulle inte tro evangeliet om inte den katolska kyrkans auktoritet förmådde mig.”

Detta är den linje som fortsätter genom medeltiden, då läran om de fyra betydelseskikten i bibelordet utvecklas och förfinas. I princip gällde den även under reformationstidevarvet och därefter. Bibeln lästes och utlades ännu inte fristående från den tolkande gemenskapen, men olika resultat kunde man förvisso komma fram till. Även när man som ofta sker hos Luther spelar ut bibelns ordalydelse mot den kyrkliga tolkningen och traditionen, så är den givna utgångspunkten att bibeltolkningen sker i kyrkans gemenskap och skall vara andlig. Det är i grunden samma övertygelse som fick Calvin att som en självklarhet anföra Cyprianus berömda ord om att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan.

Allt detta kom att förändras. Bibeln lösgjordes successivt från sambandet med kyrkans tolkning och kom att utläggas som i princip vilken litteratur som helst. Också bland teologerna själva sker en förändring. Även de teologer som tidigare framträtt främst som bibelutläggare, t.ex. Origenes och Luther, var även teologer i ordets mera egentliga mening. De kunde sin dogmatik, de predikade över bibeltexter inom liturgins ram och de gjorde detta med ett kyrkligt uppdrag. Nu framträder teologer som är främst och så småningom endast exegeter. Detta påverkar bibelutläggningen. Den blir vida mer specialiserad, den hämtar paralleller från religionshistorien men ser inte längre på bibelordets plats i kyrkohistorien. Ibland ses den kyrkliga traditionen närmast som ett hinder för en djupare förståelse av bibelordet.

När teologer av detta slag möter den helt sekulariserade bibelläsningens företrädare kan en samsyn uppstå. Och den riktar sig gärna i en stark polemik mot vad man kallar en bokstavstrogen läsning av bibelordet. Men det intressanta är nu att denna bokstavstro främst anklagas för att leda till en snäv och intolerant kristendomsuppfattning. Där bokstavtron i fornkyrkan anklagades för att leda bort från kristendomen och tillbaka till judendomen, där anklagas bokstavstron nu för att leda in i för mycket kristendom. Det vida perspektivet tappas bort, sambandet med andra religioner klipps av och resultatet blir en steril renlärighet.

Att den historisk-kritiska exegetiken har nått betydande resultat för vår förståelse av bibelordet är ofrånkomligt. Det måste vara av betydelse även för en kristen bibeltolkning att få de bibliska texternas historiska bakgrund och uppkomst närmare belysta. Också en så djuplodande teolog som John Henry Newman kunde i allmänhet positivt värdera sin tids framsteg på detta område. Men han fäste ingen avgörande betydelse vid det. Bakgrund och omständigheter kan aldrig bli till kärnan. I bibelvetenskapens specialisering och sekularisering ligger en risk, nämligen om dess företrädare inte besinnar sig på att bibeln dock har vuxit fram som den kristna kyrkans samling av heliga texter och att detta ställer vissa krav på dess utläggare.

Det ligger i sakens natur att bibelvetenskapen måste koncentrera sig på den bokstavliga innebörden av bibelordet. Vilken betydelse bokstaven har för den kristna tron och livet, det kan avgöras endast genom en hermeneutisk metod och enligt all klassisk tro kan denna hermeneutik bedrivas med framgång endast i kyrkans gemenskap. Sker detta, då blir motsatsen mellan bokstav och ande till stor del inaktuell. Det kommer också att visa sig att frågan inte gäller hur mycket av det kristna trosinnehållet som kan behållas utan att intellektet ställs inför alltför stora utmaningar. Som redan Origenes visste: allt i tron är inte lika viktigt, vissa saker står fast och andra kan diskuteras. Men all läsning av bibelordet måste utgå från att Guds ande har en avsikt med det. ”Ty bokstaven dödar, men anden ger liv” (2 Kor 3:6).

Litteratur

Fjärde boken av Origenes De principiis finns nu översatt till svenska i Svenskt Patristiskt Bibliotek IV Bibel och predikan, Artos 2003. En bild av Augustinus bibelsyn i Confessiones ges av Ragnar Holte i Bengt Ellenbergers översättning av Augustinus bekännelser, Artos 1990.

En god inblick i den katolska bibelsynen ges i Att tolka bibeln idag – Påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkningen i kyrkan (1993). Katolsk dokumentation nr 22. Katolska Bokförlaget 1995.