Byrgitta – ofrivilligt helig?

När vi i år firar Birgitta Birgersdotter aktualiseras frågorna om det ansvar en skönlitterär författare har som återanvänder ett historiskt källmaterial i syfte att fritt dikta över de inblandade personernas tankar, handlingar och motiv. Hur tolkas Birgitta idag? Vilka är de perspektiv som samtidens konstnärer låter träda fram?

Vadstena-Akademiens tolkning

En av de större satsningar som gjorts under detta birgittinska jubelår är utan tvivel Vadstena-Akademiens framförande av den nyskrivna operan Byrgitta med musik av Carl Unander-Scharin och libretto av Magnus Carlbring, iscensatt av Karl Dunér. I vanlig ordning har Vadstena-Akademien fått till en musikalisk fullträff. Det gäller både nykompositionen och de unga sångarnas framförande – den yngsta endast sjutton år gammal. Musikrecensenterna har öst lovord över originaliteten i ”den vackert skimrande” musiken, vilken också i all sin underfundiga komplexitet når fram till oss amatörlyssnare. Kännedom om den gregorianska sången skiner igenom på ett mycket försiktigt sätt.

Karl Dunérs iscensättning för tankarna både till västerländsk marionetteater och till japanskt no-spel. Scenen utgörs av en upphöjd låda, nästan som på en kasperteater. Den enda dekoren är lövtunna skjutväggar, genom vilka man kan se skuggor av förbipasserande människor, vilket på ett fascinerande sätt förstärker den japanska atmosfären. Dessa väggar skjuts långsamt fram och tillbaka under spelets gång och bidrar till en paradoxal förändring av scenbilden på samma gång som den ter sig konstant. Under denna scen sitter orkestern, men i detta rum uppträder även sångarna med kommenterande eller eftertänksamt reflekterande partier. Kläderna utstrålar associationer till renässansens överklassdräkter och japansk kimonotradition. Under spelets gång kläder rollerna av sig sina dräkter och passerar över scenen i enkla, jordfärgade moderna vardagskläder, vilket bidrar till att dra in åskådaren i dramat som blir ett spel om envar.

Få recensioner av texten

I dagstidningarnas recensioner, som jag botaniserat bland på nätet, har man just inte alls berört operans text. Denna är mycket stram, asketisk och poetisk till sin karaktär. Operan är indelad i tre akter eller teman, ”Det sakrala kungadömet”, ”Revelaciones”, ”Avignon och Rom”, vilka också ger en kronologisk ram för berättelsen. Tolkningsnyckeln till helheten är utan tvivel två motiv: makten och den enskildes tvivel och tvekan. Ligger månne en läsning av Hans Furuhagens bok Furstinnan av Närke som blev Heliga Birgitta bakom detta val av perspektiv?

När spelet börjar möter vi den mogna kvinnan Byrgitta med längtan och drömmar om ett kloster och om att tillsammans med sin man Ulv ”verka för ett hållfast rike”. I en ohelig allians mellan makarna Byrgitta och Ulv och kungaparet Magnus och Blanka offras dottern Märta som maka åt den gangsterlike stormannen Sigvid Ribbing för att alla inblandade skall få det de vill – Byrgitta sitt kloster.

Magister Matthias uppträder som den makthungrige strebern som aspirerar på att bli ”hennes klosters prior”. Han och även de övriga prästerna i stycket utövar sin makt genom biktinstitutet. Matthias säger: ”Jag tar hennes bikt. Jag har henne i handen. Som en liten sten. En liten sten.” Bilden av Byrgitta som stenen i hans hand återkommer. Matthias är fascinerad av Byrgitta. Hans förs-ta replik inleds med orden ”Hon har en särskild blick. Gudelig. En ofrivillig Helighet. En styrka. Jag litar till att Gud ser rakt igenom hennes huvud.” Genom bikten övertygas Byrgitta om att hon gjort rätt i att offra Märta för en större sak, för byggandet av klostret. Men hon tvivlar på Matthias ord, när han säger att hon gör rätt enligt kyrkan, och protesterar: ”Men kyrkan. Kyrkan är ingen människa.”

Kung Magnus framställs som en machiavellisk maktpolitiker med korståget som ideologi. Han kallar Gud för idiot och Byrgitta för en dårslavinna under denne idiot. Men samtidigt inlåter han sig i en kohandel med Byrgitta. Om hon välsignar korstågsfanorna, skall palatset i Vadstena skänkas till Byrgitta som grundplåt till klosterbygget. Byrgitta välsignar och låter sin son Karl dra i fält.

I den andra akten fokuseras Byrgittas visioner och budskap: Vem är det som talar? Vad är budskapet? Byrgitta skådar Kristus, men gestaltad i hennes döde mans yttre form. Vem är vem? Vem är Ulv? Vem är Kristus? Matthias tolkar och Byrgitta tvivlar med rätta på att han tyder rätt. Han kopplar Byrgittas syner till tanken på en klosterstiftelse och upprepar pragmatiskt: ”Då måste jag skriva det på särskilt vis. Med bilder som andra kan se.”

Matthias underställer en kommission att granska Byrgittas texter, nedskrivna och (om)tolkade av honom själv. Denna kommission uppmanar honom att fara till påven för att pröva sierskans ord. Matthias tvivlar på att han är lämpad för uppdraget att resa till Avignon. I en lång slutaria gestaltas hans tvivel: ”Drömmarna blev intet … Ja, tomma ord från ingenstans. Bara ord från ditt pinade förstånd Byrgitta. Bara ord. Men knappast ifrån Gud…” Den inkännande själasörjaren och predikanten, den europeiskt ryktbare teologen Mats Övedsson, såsom vi känner honom från historien, är inte en del av rollen. Den man, som helhjärtat ställde sig bakom Birgittas uppenbarelser och skrev ett lysande förord till den första samlingen, är här reducerad till en misslyckad maktmänniska och en tragisk tvivlare av mer modernt snitt.

I slutet på den andra akten uppträder Magister Peter Olofsson och blir Byrgittas lydiga och inkännande redskap. Men vem är det som frambringar uppenbarelserna? Det tycks understundom vara Byrgitta själv, i-bland Peter, ibland de båda tillsammans. I tredje akten spelar Peter och biskop Alfons en framträdande roll i nedtecknandet av uppenbarelserna och i lobbyverksamheten vid påvestolen. När beskedet om att påven har sanktionerat Byrgittas orden kommer, jublar Peter trots att klosterregeln ändrats i linje med augustinregeln och fattigdomsidealet mildrats. Byrgitta upprepar emellertid eftertänksamt, nästintill resignerat: ”Det blir som en mur åt tystnaden.”

I den avslutande korta epilogen med rubriken ”Bilden av Byrgitta” hänger Alfons och Byrgittas dotter Katarina upp helgonets ben i trådar fästa i taket med noggrann bokföring av vilka notabiliteter som får vilka ben. Byr-gittas liv och verk lämnas nu ut till eftervärlden på nåd och onåd. Byrgitta är helt utblottad, hon har gett allt. Det enda som Katarina behåller för sig själv är den avlagda tagelskjorta som benen förvarats i. I denna fostras på nytt det stoff som helgon görs av.

Ett offer för omständigheterna?

Är Byrgitta med sin ”ofrivilliga helighet” att se endast som ett offer för omständigheterna, som en marionett på en kasperteater? Så framträder den tvivlande Matthias bild. Byr-gitta själv framställs dock som en optimistisk om än melankolisk aktör. I sina beskrivningar av den himmelska världen med dess budskap och den nya livsregel som hon var satt att förmedla pendlar hon mellan å ena sidan det synliga, konkreta och jordnära och å andra sidan det ofattbara och outsägbara. Kristus står vid hennes sida ibland som ”en kropp av nakna nerver och kött”, ibland som ”ett mörker”. Klostret beskrivs understundom med detaljerad precision, i slutscenen blott och bart som en tystnad.

Klostret som institution spelar en dominerande roll i operans gestaltning av Byrgittas vision av det kristna rättfärdiga samhället och den av evangeliet styrda kyrkan. Men vad skulle detta kloster vara till för? ”Vila, läsa, äta, be” är det människocentrerade svar som ges inledningsvis av den yngre Byrgitta; avslutningsvis säger den åldrade och mer insiktsfulla Byrgitta att klostret är ”en mur åt tystnaden” – en sorts frizon för den gudomliga närvaron och ett slagfält för den andliga kampen.

Hur är det då med historiciteten? Byrgitta är inte helt och fullt den historiska Birgitta. Matthias är långt ifrån ett försök till en rekonstruktion av magister Mathias/Mats Övedsson. Visste man ingenting om den senare före mötet med den förre i operan, skulle man svårligen kunna koppla ihop dem båda. I detaljerna kan de historiskt sakkunniga ha mycket i övrigt att önska. Att låta makt och egenintresse vara den dominerande drivkraften i skildringen av det mänskliga handlandet antyder en pessimistisk människosyn. Heligheten blir tillfällig och ofrivillig i stället för en uppnåbar möjlighet att sträva mot. Intresset blir alltid centrerat kring jaget och aldrig positivt relaterat till de andra. Vilket ideal skulle den heliga Birgitta själv ha känt igen sig i? Det ideal som vi i historiens ljus ser Birgitta och hennes närmaste vänner söka förverkliga är definitivt mer besjälat av en kraftfull och osjälvisk strävan mot helighet än i Carlbrings tolkning. Birgittas rop på reformering av det egna, de andras och hela samhällets liv bottnar trots allt i en grundläggande optimism beträffande människans möjligheter att samarbeta med och låta sig formas av den Andre genom samlevnaden med de andra.