En bra rubrik bör innehålla en tes, och helst en god sådan. Rubriken över följande reflektioner om förhållandet mellan religion och samhälle antyder emellertid bara en snabbt och litet vågat framkastad tes. Här handlar det om ingenting mindre än religionens återkomst. En god tes som beskriver religionens ställning i samhället bör naturligtvis presenteras med nödvändig försiktighet. Till vår tids tecken hör att vi lever i ett stort ”både/och”. Man kan inte längre inta en ståndpunkt utan att medge att också den motsatta ståndpunkten kan vara berättigad. Det finns ingen trend utan att man också måste observera motstridiga tendenser – inget drag utan motdrag.
När det gäller religiösa frågor i dagens samhälle möter vi samtidigt två påståenden. Det ena talar om samhällets sekularisering, det andra om religionens återkomst i det sekulära, både inom och utom de etablerade kyrkorna och konfessionerna. Religionens försvinnande eller återkomst kan inte beskrivas som ett efter vartannat; det handlar om en samtidighet.
Rubriken på denna artikel, ”Religionens återkomst”, verkar inte räkna med detta dialektiska förhållande. Den tycks förbise att det sedan länge råder ”postreligiösa” förhållanden i många västerländska samhällen. Här fungerar religionen inte längre som ett metafysiskt bindemedel för det sociala livet. Den är inte längre ett kollektivt meningsförråd. Den har tjänat ut som informationsbyrå för att besvara frågor om världens uppkomst. Men detta är bara hälften av sanningen.
Talet om religionens återkomst innehåller mer än den andra hälften av sanningen. Det är nämligen inte alls så odialektiskt som det först kan låta. Den som talar om ett ”återupplivande” förutsätter att livsfunktionerna har upphört under någon tid. Den som talar om ”återfödelse” eller ”återuppståndelse” får inte förtiga den förutvarande döden. Upphörandet kommer alltid före begynnelsen – också före en ny begynnelse.
Vår egen tids diskussioner om en möjlig, verklig eller bara tänkt comeback för religionen väcker tre frågor till liv, som inte skiljer det postsekulära från det postreligiösa och som inte kan föreställa sig en början utan ett slut.
Varthän är det som religionen återvänder efter sin hädanfärd; var kan man se dess ”tomma gravar”? Vad i den religiösa tron är det som är på väg tillbaka i vår tid? Vad är det inom den som blir återuppväckt? Hur mycket av den blir återfött?
Hör religionens återkomst till de slags uppväckanden av döda där man återvänder till ett liv för att så småningom dö återigen?
Religionen återvänder idag, efter en tid i den grav som vissa religionsteorier tilldelade den efter att ha förutsagt religionens totala försvinnande genom sekulariseringen. Ju modernare det moderna blir, desto mer umbärlig och överflödig sägs religionen bli. Samtidigt pågår en revidering av sekulariseringsteorins grundföreställning. I oktober 2001 tog Jürgen Habermas emot den tyska bokhandelns fredspris och talade då över ämnet ”Tro och vetande”. Han införde där begreppet ”det postsekulära samhället” och försåg talet med en deskriptiv och samtidigt förutsägande fotnot.
Tvärtemot alla förväntningar om en religionslös framtid beskrev Habermas ett samhälle som måste inrätta sig på att acceptera fortbeståndet av religiösa gemenskaper i en alltmer sekulariserande omgivning. Religionens fortbestånd begränsar han inte till folkloristiska element utan uppfattar det också som politiskt och socialetiskt betydelsefullt och hänvisar till att religiösa meningssystem, trots alla vågor av avmytologisering och sekularisering, kan utgöra en viktig ”förpolitisk” resurs i ett liberalt samhälle. Med dessa teser har Habermas inom den politiska filosofin fullbordat det avskedstagande från det modernas sekulariseringsteorem som sedan några år kan iakttas också inom reli-gionssociologin.
Moderna samhällen kan inte längre vara säkra på sin sekularitet
Försöket att göra religionens betydelseförlust i Västeuropa till ett typiskt kännetecken för ett samhälles modernisering har visat sig ohållbart om man ser det i ett globalt perspektiv. Europa verkar vara undantaget och inte regeln. Runtom i världen finns motrörelser som vänder sig mot den västerländska rationalismen, även om man använder sig av alla high tech-modernitetens landvinningar. Förväntningen att vetenskaplig-tekniska framsteg automatiskt skulle leda till en avmytologisering av världsbilden och därefter till det religiösas betydelselöshet för den kulturella självförståelsen har inte slagit in.
Religionen kommer tillbaka – i samhälls- och kulturteorin, som i dess försvinnande inte längre kan se den som den ofrånkomliga slutpunkten i den moderna utvecklingen. Men hur, i vilka former och i vilket omfång återvänder religionen faktiskt? Var och hur återvänder den sedan den upphört att vara kollektiv moralgarant och politisk legitimationsskapare?
Där religionen återvänder i kultur och samhälle återkommer den inte till sina tidigare platser och heller inte till sina gamla funktioner. Att moderna samhällen inte längre kan vara säkra på sin sekularisering beror inte på att de etablerade religiösa institutionerna växer sig starkare. Snarare handlar det om en religiös närvaro i det sekulära som utgör religionens kulturella beständighet. Det visar sig i sekulära uppdateringar av religiösa motiv, i välvilliga eller fientliga övertaganden av religiösa menings- och tolkningsmönster, i religiösa sekundärkodifieringar av det sekulära. Det är här man möter religionens återkomst i samhället.
Man utnyttjar ständigt religiösa citat och inom ramen för cult marketing använder man dem om produkter kopplade till någon viss livsstil eller ett visst livsinnehåll. De som organiserar stora sportevenemang hyr in liturgiska kompetenser inför öppningsfirandet. Fotbollen kan själv bli till ”religion”. Inom filmen återfinner man ständigt klassiska mytologiska teman om förbannelse och frälsning.
Vad som här väcks till liv på nytt och återuppstår är sådant som har en religiös form; estetiska layouts och stilmedel som har behållit en viss religiös aura och associationskraft. Men i dessa förpackningar gömmer sig inget innehåll som hör samman med någon konkret religiös trosövertygelse, som vi ser i cover-versionerna av gregoriansk sång i musikkanalerna VIVA och MTV. Man satsar på det religiösas estetiska eller terapeutiska verkningar och gör huvudsaken till bisak. Av hälsoskäl satsar man på en sund kost och låter sig inspireras av Hildegard av Bingens receptbok. Hennes mystika naturkunskap blir helt frikopplad från sin skapelseteologiska bakgrund.
Denna trend går hand i hand med aktuella former för individuell efterfrågan på religion. Den postsekulära spiritualiteten är upplevelseorienterad och subjektsorienterad. Intresset för religiösa upplevelseformer avgörs i stor utsträckning av deras förmåga att starta en process av självtematisering och självbekräftelse. Riter och ritual är viktiga bara i den mån som de framkallar bestämda verkningar hos subjektet: känslor, stämningar, extas, rörelse, trans, sådant som av subjektet uppfattas som läkande, befriande, tröstande eller upplyftande. Här kommer en spiritualitet till uttryck som befinner sig bortom dogmer och moralteologi. Man vill känna och erfara vad man tror. Det som återupplivas och pånyttföds i religionen är alltså det estetiska, dess sinnlighet, det atmosfäriska, det emotionella.
Känslor och stämningar uppenbarar för subjektet vad som sker i världen
Det estetiskas attraktionskraft, tillsammans med det atmosfäriska, visar sig också vid de stora kyrkliga evenemangen under de senaste två åren. Vid Världsungdomsdagen i augusti 2005 i Köln malde journalisternas stereotypa frågor på tomgång. De hade förväntat sig att få höra påvekritiska uttalanden och ville höra från ungdomarna vad dessa ansåg om kondomer och påvens ofelbara läroämbete. Journalisterna missförstod därmed vilka motiv som fick dessa massor av ungdomarna att delta i Världsungdomsdagen. Deras motiv utgjordes inte av dogmer och moraluppfattningar. Likadant var det under dagarna när den gamle påven Johannes Paulus II avled och den nye valdes och installerades. Medierna tog ivrigt och snabbt fasta på vad den katolska kyrkan hade att erbjuda av starka bilder: iscensättningen av en spiritualitet bortom dogma och moral. Det som återgavs i medierna uttryckte det estetiska, upplevelsen av en särskild atmosfär, delaktigheten i starka känslor.
Vid båda dessa megahändelser ställde journalisterna snabbt frågan: ”Hur är stämningen?” – ingen reporterfråga var vanligare än den om atmosfären och människornas känslor på Petersplatsen under Johannes Paulus II:s sista dagar. Deras ständiga upprepningar tydde till en början på en journalistisk förlägenhetsreaktion inför bristen på fakta, siffror och data som man kunde rapportera. Förutom att alltfler människor, och särskilt ungdomar, strömmade till på Petersplatsen hände nämligen ingenting som verkligen hade nyhetsvärde. Sedan ägnade sig medierna åt att beskriva emotioner: rörelse, andakt, sorg. Med ordet ”stämning” försökte man under dessa dagar fånga in något som kom nära det religiösa. Den särskilda anda som rådde på platsen under dessa dagar med en påves offentliga död presenterades som ett slags människornas ”instämmande” i tron framför Peterskyrkan.
Det är ingen tillfällighet att det var ”stämningen” på platsen som gjorde Världsungdomsdagen i Köln så lyckad. Denna estetiska kategori är säkerligen också ett villkor för att religiösa erfarenheter skall bli möjliga. Känslor och stämningar anger ju inte bara hur det står till med var och en; de anger också för subjektet vad som sker i hans värld. Vars och ens upplevelse betingar vad som angår honom och andra. Först i en viss stämning sker något erfarenhetsmässigt och känslomässigt hos den upplevande personen. Där dissonanser finns kvar märker man att något avgörande saknas.
Brist på samstämmighet visar däremot ex negativo vad det är som fattas och vad det är som fungerar. I musiken märks detta tydligt. Att vara samstämmiga och att stämma överens är förutsättningen för att något skall ske, bli sant och verkligt. Varje musiker måste först stämma sitt instrument så att det blir hans och kompositörens ”stämma”. Det räcker inte med att virtuost spela igenom ett partitur. Om ett enda instrument är ostämt blir det bara oväsen. På samma sätt behövs ett resonansutrymme och en publik som är lika samstämmiga som instrumenten och orkestern, så att ”allting stämmer”. Det gäller också för religiösa erfarenheter: det behövs en särskild disposition, en särskild atmosfär, så att det framgår vad som fattas hos människan och vad som passar till hennes egen inre, existentiella tomhet. Också här gäller det att bli försatt i ”stämning”.
Stämningar är på inget vis statiska; de låter sig väckas och förändras. Utan tvivel finns här också en fara för manipulation och projektion. Men att för den skull bara göra kategorierna ”stämning” och ”atmosfär” till föremål för religionskritiska reflektioner vore att förbise ett viktigt samband som kan förklara den religiösa tron lika väl som förvanska den. Stämningar är den (inter-)subjektiva pendangen till vad som endast kan anas och som blott i aningen blir verkligt och sant.
Stämningar öppnar tillgången till närvaron av det som gör ett spår genom människans känsloliv. Det är sådant som inte träffar huvudet men hjärtat. Men detta fordrar att det framträder på ett sådant sätt att det kan skapa resonans inom människan – och detta är just stämningar av estetisk och religiös erfarenhet. Men stämningar finns enbart trans- och intersubjektivt. De människor som idag har en öppenhet för religiös tro söker sig därför till gemenskaps-upplevelser. Som moderna individualister är även de i behov av personligt stöd. De söker också stöd i det hävdvunna och låter sig beröras av det, men de förbehåller sig rätten att själva avgöra sin personliga närhet eller distans i förhållande till den religiösa traditionen.
Varje religion är i sig själv ett estetiskt fenomen
Mot denna bakgrund blir det också tydligt varför den nya efterfrågan på religion ofta rör sig bortom dogmatiska och moraliska utläggningar av religiösa traditioner och i stället är intresserad av en estetisk performance, så som den praktiseras i religiösa riter och ritualer. Här kan man ju stämningsmässigt uppleva vad religionen har att erbjuda: att vara förmedlare över gränsen mellan immanens och transcendens, där det transcendenta görs närvarande, där det översinnliga framställs i fysisk form, där det omedelbart förmedlade blir varseblivet.
Varje religion är i sig själv ett estetiskt fenomen. Vad en iakttagare först lägger märke till är hur religionen kommer till uttryck i riter och ritual; först senare upptäcker man bakom dessa också en religiös lära och moralkodex. Riter och ritual befinner sig bortom dogma och moral och följer en annan logik. Moralen fordrar att den följs av handling så att en övertygelse kommer till praktiskt uttryck. Ett ritual är däremot redan i sig självt en handling: den förverkligar redan den sfär där den verkar. Dogmatiken är den begreppsmässiga återspeglingen av en insikt som gripit människan; ett ritual fullbordar denna gripenhet; i ritualet kan man låta sig sinnligt gripas av det som man annars bara talar om i en begreppsmässig distans. Ett ritual talar inte (enbart) om något, det tillsäger en något. Det är inte informationens och receptionens efter vartannat utan samtidigheten mellan dessa aspekter, deras samgående i en performance. Detta är karakteristiskt för de religiösa ritualen och gör dem så attraktiva.
Behovet av religion återkommer
I tider där en början följer på ett slut väntar en ny början också på ett nytt slut. Inget sådant återupplivningsförsök är framgångsrikt i det långa loppet. Man återvänder till ett liv där man snart ännu en gång har döden för ögonen. Är religionens återkomst idag ett sådant återupp-väckande som bara varar en tid? Eller annorlunda formulerat: är de här beskrivna formerna av religionens återkomst bara en ny form av sekularisering?
Skeptiker och kritiker tvivlar på att de stora kyrkliga evenemangen under de senaste åren har varit mer än en religiös tillfällighet. Många ungdomar (och vuxna) märkte otvivelaktigt av att det fanns en stark längtan efter religion – men lät sig sedan nöja med detta. Katolikdagen i Tyskland 2006 blev inte särskilt attraktiv för dem. Det är kanske snarare en övergående återkomst av religiösa behov än en religionens comeback som vi ser idag. I varje fall vänder religionen tillbaka som längtan efter religion. Det är inte religionen som griper människorna utan människor griper efter något som de uppfattar som religiöst; de märker ett vakuum i sina liv och vill se det fyllas. Ligger det inte redan häri ett slags ”postsekulärt” intresse för religion? Hur bestående blir i så fall religionens återkomst i samhället?
Denna fråga måste man också rikta till de etablerade kyrkorna och konfessionerna. Ofta lägger de inte märke till en religiös trend. Detta kan inte bara bero på att andra försäljare på världsåskådningarnas marknad positionerar sig bättre. Den avgörande frågan är om den kyrkligt utformade kristendomen alls är i stånd att ge resonans åt intresset för en religion bortom dogma och moral. Eller kan kyrkorna inför längtan efter religion komma över sin längtan efter sig själva? Enligt tidens trender kan detta bara verkningsfullt iscensättas i estetisk form – genom en liturgi som står i dogmats och moralens tjänst. Men dogma och moral är inte det första som kan fylla de religiöst sökandes inre tomhet. Om religionens återkomst inte åstadkommer annat hos företrädare för de religiösa etablissemangen än att det hos dem väcker en längtan efter sig själva, då är allt redan förbi. Kanske är det rent av skadligt att reagera så, men åtminstone förmedlar det ingen uppbrottsstämning.
Översättning: Per Beskow
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2006. Artikelförfattaren är professor i systematisk teologi vid universitetet i Köln.