Klara som istungors vatten

Solveig Ström: Klara som istungors vatten: dikter. Lumio förlag och skrivbyrå 2006. ISBN 91-975721-5-2.
Solveig Ström: Klara som istungors vatten: dikter. Lumio förlag och skrivbyrå 2006. ISBN 91-975721-5-2.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Solveig Ström är civilekonom och har huvudsakligen varit verksam inom banksektorn. Tidigare har hon publicerat enstaka dikter i både finlandssvenska och rikssvenska tidningar och tidskrifter, men Klara som istungors vatten är hennes första diktsamling.

Diktsamlingen är uppdelad i fem avdelningar, skilda åt med romerska siffror. De enskilda dikterna har inga rubriker, endast nummer. Det markerar den lapidariska stil som utmärker Solveig Ströms lyrik. Någon gång skriver hon rytmiskt på blankvers. Man kan till och med finna en eller annan sonett. Men mestadels handlar det om fri vers, korta dikter, korta versrader, ord för läsaren att vila i. Det helhetsintryck man får är en finstämd, spröd samling dikter, vackra och ofta vemodiga men aldrig esteticerande. Däremot tycker jag inte att de ofta förekommande mellanrummen mellan ord på en och samma versrad fyller någon funktion.

Naturintryck spelar stor roll i denna diktsamling, oftast sensibelt fångade: ljud, färger, dofter. Någon gång tar det lekfulla över som i dikt nummer 19, där en ”hasselkadrilj” intoneras ”med vindlek i trollhasselns honax och hängen” där gulsparveflockarna landar ”i tät formation”.

Otyglad vind upprört tjatter

svirr brunt och gult tofs tuss och grått

viller och valler fram upp och ner

purpurpistill och pollenregn

En alldeles egen version av kadrilj

Inga höviska tripp trapp

Till vänster och höger

En fågelbuske i rusig yra!

Minnen spelar stor roll, minnen från barndomen, genomlysta av ömhet och vemod över allt som är förbi, allt som dött. Ångesten över att mista de kära speglas i antydda minnen från krigets Finland, där välbekanta ljud av automatkarbiner och bombers brisader tränger genom bräckliga bjälklag: ”Käre Gud låt mamma och pappa få leva”.

Med varsam hand antyds en kärlek som nu är förbi. Minnet lever dock:

Minnet av dina fingrar som flätades

samman med mina

men rycktes bort är

din värmande gåva.

I en annan dikt heter det:

Dina ögon är gäcksamma

med ett fång av ömhet.

Du är i mig

Som en hemlandston.

Snön faller – men kanske är hjärtat ändå ”i Guds skugga inneslutet”.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Solveig Ström: Klara som istungors vatten: dikter. Lumio förlag och skrivbyrå 2006. ISBN 91-975721-5-2.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Solveig Ström är civilekonom och har huvudsakligen varit verksam inom banksektorn. Tidigare har hon publicerat enstaka dikter i både finlandssvenska och rikssvenska tidningar och tidskrifter, men Klara som istungors vatten är hennes första diktsamling.

Diktsamlingen är uppdelad i fem avdelningar, skilda åt med romerska siffror. De enskilda dikterna har inga rubriker, endast nummer. Det markerar den lapidariska stil som utmärker Solveig Ströms lyrik. Någon gång skriver hon rytmiskt på blankvers. Man kan till och med finna en eller annan sonett. Men mestadels handlar det om fri vers, korta dikter, korta versrader, ord för läsaren att vila i. Det helhetsintryck man får är en finstämd, spröd samling dikter, vackra och ofta vemodiga men aldrig esteticerande. Däremot tycker jag inte att de ofta förekommande mellanrummen mellan ord på en och samma versrad fyller någon funktion.

Naturintryck spelar stor roll i denna diktsamling, oftast sensibelt fångade: ljud, färger, dofter. Någon gång tar det lekfulla över som i dikt nummer 19, där en ”hasselkadrilj” intoneras ”med vindlek i trollhasselns honax och hängen” där gulsparveflockarna landar ”i tät formation”.

Otyglad vind upprört tjatter

svirr brunt och gult tofs tuss och grått

viller och valler fram upp och ner

purpurpistill och pollenregn

En alldeles egen version av kadrilj

Inga höviska tripp trapp

Till vänster och höger

En fågelbuske i rusig yra!

Minnen spelar stor roll, minnen från barndomen, genomlysta av ömhet och vemod över allt som är förbi, allt som dött. Ångesten över att mista de kära speglas i antydda minnen från krigets Finland, där välbekanta ljud av automatkarbiner och bombers brisader tränger genom bräckliga bjälklag: ”Käre Gud låt mamma och pappa få leva”.

Med varsam hand antyds en kärlek som nu är förbi. Minnet lever dock:

Minnet av dina fingrar som flätades

samman med mina

men rycktes bort är

din värmande gåva.

I en annan dikt heter det:

Dina ögon är gäcksamma

med ett fång av ömhet.

Du är i mig

Som en hemlandston.

Snön faller – men kanske är hjärtat ändå ”i Guds skugga inneslutet”.