Ola Wikander har blivit känd för sina översättningar av antika texter från Främre Orienten. I boken I döda språks sällskap tar han ännu ett steg och presenterar ett antal andra språk, som alla har det gemensamt att de inte längre talas – i varje fall inte som nationalspråk. Hebreiskan är visserligen nationalspråk i dagens Israel, men denna bok tar fasta på bibelhebreiskan som skiljer sig rätt mycket från modern hebreiska.
I Sverige har traditionellt latin och grekiska setts som de döda språken framför andra; kanske till en del beroende på deras ställning i skolan. Nu är ”död” en sällsynt misslyckad benämning på språk som mer än några andra är närvarande i stort sett i varje mening vi yttrar – bortsett från deras betydelse för kulturen i dess helhet. Wikander använder genomgående uttrycket ”gamla språk” och det stämmer. I denna bok presenteras elva sådana språk. Latinet tas inte med, men väl dess nära släkting oskiskan. Bland de övriga språken befinner sig sumeriska, sanskrit, etruskiska, koptiska, hettiterrikets språk, fornpersiska och anglosaxiska. Det är ett gott urval – man lägger märke till att endast två av språken (hebreiska och akkadiska) är semitiska, den språkgren som författaren hittills mest har ägnat sig åt.
Vi får presentationer av den miljö språken har fungerat i och deras historia. Formlära och syntax presenteras översiktligt och interfolieras hela tiden med korta textprov. Eftersom många av de bevarade texterna har ett religiöst innehåll, fungerar boken också i någon mån som en lärobok i religionshistoria. För svenskar är kanske gotiskan särskilt intressant, eftersom den enda längre bevarade texten på gotiska är den i Uppsala förvarade silverbibeln, Codex argenteus, som innehåller biskop Wulfilas bibelöversättning. Helt komplett är inte denna översättning – Kungaböckerna utelämnades, eftersom Wulfila ansåg att de kunde stimulera de redan alltför krigiskt sinnade goterna till ytterligare bragder! Wikander meddelar oss många pikanta detaljer under läsningens gång.
Det språk som står svenskan närmast är nog annars anglosaxiskan eller fornengelskan. Den har ingen större likhet med modern engelska, även om engelskans extrema formfattigdom gör att nästan alla gamla språk framstår som under av komplicerade böjningsmönster. Här spelar hjälteeposet Beowulf en central roll – också det har stort intresse för svenskar eller åtminstone göter.
Dagens skola premierar vid språkstudier helt språkens förmåga av att vara kommunikationsmedel. Muntligheten ställs framför förmågan att översätta en komplicerad text – restaurangens matsedel är viktigare att förstå än en antik myt. På lägre stadier måste man kanske resonera så, men skada vore om den typ av språkstudium som förr inte bara latin och grekiska utan faktiskt också moderna språk representerade på gymnasienivå helt skulle försvinna. Mot sådana tendenser är Wikanders bok ett effektivt remedium. Den som efter att ha läst denna bok inte upptänds av en brinnande lust att lära sig åtminstone något av de där beskrivna språken måste vara filologiskt tondöv.