Uppsalakonstnären Bengt Olof Kälde (f. 1936) har aldrig nått någon större ryktbarhet i Sverige, men många har sett hans verk: serafimersköldar i Riddarholmskyrkan liksom Svenska kyrkans, stiftens och biskoparnas vapen. Hans konstnärliga intresse gällde redan från början heraldiken, och under senare delen av sitt liv har han i huvudsak ägnat sig åt den, särskilt sedan han utnämndes till kunglig vapenmålare 1986. Men under en stor del av sitt liv kom han också att spela en viktig roll som kyrkokonstnär, både i Sverige och internationellt, fastän han vanligen utövade det med blygsam anonymitet. Nu har han hedrats med en utomordentligt vackert producerad bok om sin konstnärliga bana inom såväl heraldiken som kyrkokonsten, rikt illustrerad av Tord Harlin, som inte bara är emeritusbiskop i Svenska kyrkan utan också skicklig fotograf. Flera författare belyser de båda huvudområdena i Käldes konst. Här vill jag framför allt uppehålla mig vid hans kyrkokonst och lämnar heraldiken åt dem som bättre förstår sig på den.
Som Lars Ridderstedt skriver i ett av kapitlen anknöt Kälde till en existerande tradition i 1900-talets Sverige, representerad av Olle Hjortzberg, Einar Forseth, Bo Beskow och även Waldemar Lorentzon i hans stora fondmålning i Kastlösa kyrka. När konstnärerna började överge realismen omkring sekelskiftet 1900 och sökte nya former som expressionism, kubism och abstrakt konst hamnade kyrkokonsten vid sidan av. Den gamla berättande och realistiska konsten med sitt arv från renässans och barock var inte längre gångbar, och de nya konstarterna var inte lämpade för kyrkorummets behov. I stället sökte man sig nu till äldre och traditionella förebilder i medeltiden och i Bysans. Ett tidigt exempel på en av liturgin inspirerad kyrkokonst var den som utvecklades i klostret Beuron i Sydtyskland i början av 1900-talet.
Men Kälde gick ett steg längre då han mer konsekvent knöt an till den bysantinska kons-ten. Många av hans verk är ikoner – målade på träpannå – och han lärde sig grundligt mosaikläggningens teknik. Det främsta exemplet på det senare är den stora och guldskimrande absidmosaiken i Kila kyrka i Södermanland från 1967, som kanske får räknas som hans främsta verk. Bakom allt detta låg inte bara ett experimenterande med konstnärliga former utan ett teologiskt program. Kälde anslöt sig till 1950-talets vitala högkyrklighet och blev en av rörelsens främsta konstnärer, tillsammans med Nils Aron Berge och skulptören Eva Spångberg. Bildkonsten i kyrkan hade framför allt en liturgisk funktion, den skulle bära fram kyrkans budskap och skapa en värdig ram för gudstjänsten.
Kälde var alltså tidigt ute med detta, och det bysantinska inflytandet märks redan i en (nu förstörd) ikon i Uppsala från 1958. Men här ser man också tydligt hur det heraldiska draget slår igenom med starkt stiliserade figurer, ritade med skarpa konturer och med klart lysande färger. Den konst som sprang fram ur högkyrkligheten var avsedd att proklamera kyrkans objektiva tro – detta i motsättning mot en äldre generations sentimentala ”söndagsskolbilder” – men ofta fick de av just den anledningen ett kyligt och opersonligt drag. Bilderna fungerade inte i första hand som ”fönster mot himlen”, som det brukar heta om bysantinska ikoner, utan var snarare emblem som synligt åskådliggjorde rörelsens liturgiska ideal.
Samma hieratiska stil dominerar mycket av Käldes övriga kyrkokonst, inte minst mosaikerna. Där han överger de heraldiska formerna och ansluter sig till en mer klassisk bysantinsk stil finner man paradoxalt nog en större mjukhet och personlighet. Vi kan se detta i altartavlorna i Östanbäcks kloster, i Vårdnäs stiftsgårds kapell och i Rimforsa kyrka, men kanske mest i ett krucifix som finns i Monte Rua, Italien. Det sistnämnda påminner oss om att många av Käldes verk befinner sig i utlandet.
Käldes konstnärliga verksamhet kom att nära förknippas med hans val av livsform. Detta var den tid då den svenska högkyrkligheten sökte skapa nya former av ordensliv, efter anglikanska förebilder. År 1960 bildades Heliga Korsets brödraskap av fyra teologie studerande, och till dem slöt sig också Kälde. Det var också Kälde som upptäckte den katolska benediktinkommunitet som han och hans bröder slöt sig till. Den hade förvärvat en österrikisk bondgård och sökte där förverkliga ett benediktinskt liv sådant det fungerade innan klostren med tiden klerikaliserades. Kloster Erlach, som det kallades, var en lekmannakommunitet utan präster, vilket gjorde det lättare att ta emot icke-katoliker i gemenskapen. Utan att övergå till den katolska kyrkan kunde Kälde avlägga enkla löften 1966 och tillhörde gemenskapen i femton år och hade också tillstånd att ta emot kommunionen. Många av hans verk, bland annat den stora mosaiken i Kila kyrka, kom till under den perioden och har en tydlig prägel av den monastiska fromhet som var hans livsluft. Många svenska Romresenärer har sett hans väggmosaik i kryptan till Birgittahusets kapell vid Piazza Farnese (1975).
Men allting förändrades med tiden. Kommuniteten bröt upp och flyttade till Amerika, och Kälde återvände till Sverige. Hans svenska medbröder grundade Östanbäcks kloster nära Sala, och några av dem övergick senare till den katolska kyrkan. Själv blev han åter en vanlig lekman i Svenska kyrkan, gifte sig och började så småningom en ny bana som vapenmålare. Men han har aldrig övergett kyrkokonsten. Ett förnämligt exempel på detta är ett krucifix i tidigitaliensk stil för Svenska kyrkan i Wien (1986), där den korsfäste Kristus flankeras av Maria och aposteln Paulus. Kälde har också ägnat sig åt guldsmedskonst, glasmåleri och bokkonst, något som vi finner vackra exempel på i boken. Någon ensidighet kan man verkligen inte beskylla honom för, även om han för det mesta rör sig inom samma bildvärld.
Bengt Olof Kälde intar på sätt och vis en unik plats i svensk kyrkokonst. Han var den förste svenske konstnär som med större konsekvens tog upp den bysantinska konstens formelement, även om dessa till stor del omskapades i överensstämmelse med hans heraldiska ideal. En senare generation av svenska ikonmålare, som Erland Forsberg, Sven-Bertil Svensson och Lars Gerdmar, har gått andra och inbördes olika vägar. Men genom sin formsäkerhet och tekniska skicklighet – inte minst inom sina mosaikarbeten – hör Kälde till de främsta namnen inom den kyrkliga konsten i Sverige under 1900-talet.