Sveriges första kontakt med böckernas värld slutade illa. När Ansgar, Nordens apostel närmade sig vårt land bordades hans båt någonstans på Östersjön av sjörövare, som roffade åt sig bland annat fyrtio handskrifter på latin. Man kan anta att det rörde sig om gudstjänstböcker, psalterier och sakramentarier, kanske också samlingar med kyrkofädernas predikningar och möjligen delar av bibeln. Trots den katastrofen måste man utgå från att den katolska mässan har firats under en kortare tid i Mälardalen omkring år 829.
Två och ett halvt sekel senare, omkring 1070, hade kristendomen segrat i Sydskandinavien. I Lundastiftet i det danska väldet (Skåne, Halland, Blekinge) fanns det då, enligt Adam av Bremen, redan 350 kyrkor. Adam hade dimmiga begrepp om den skandinaviska halvöns geografi, men han nämner att det fanns fyra stift i Göta- och Svealandskapen: Birka, Hälsingland, Sigtuna och Skara. Skara måste ha varit det äldsta och existerade säkert redan i mitten av 1000-talet. Dess förste biskop hette Thurgot. Stiftet ska ha tillkommit i samband med att Olov Eriksson Skötkonung befann sig i Västergötland och där blev döpt i det iriska helgonet Brigidas källa i Husaby av den engelske missionsbiskopen Sigfrid. Dopet skedde under 1000-talets andra decennium, och eftersom Thurgot dog i Bremen torde han vara en tillförlitlig källa till Adams uppgifter.
De äldsta böckerna i Sverige var alltså liturgiska, och den äldsta bevarade boken från Sverige idag är en mässbok, det ståtliga Skaramissalet, en fragmentariskt bevarad altarmässbok som så länge man vet har funnits i Skara. I övrigt har den varit omvärvd av gåtor. Man vet inte säkert var den har präntats och tillverkats. Den har också behandlats hårdhänt av senare tider: efter den lutherska reformationen, då medeltida prakthandskrifter uppskattades främst som material till skyddsomslag och pärmar kring räkenskapshandlingar gick de flesta bladen förlorade. Av de ursprungligen omkring 300 folierna återstår nu 44, inte tillräckligt för att uttala sig med säkerhet om ursprung och användning, men mer än nog för att göra liturgi- och konsthistoriker hänryckta.
Konsthistorikern Carl Nordenfalk och liturgihistorikern Hilding Johansson har tidigare forskat på Skaramissalet. Nordenfalk menade att bindningen var av en typ som fallit ur bruk redan i slutet av 1000-talet. Han daterade den till 1100-talets mitt och menade att både skriften (karolingisk minuskel) och illuminationerna gjorts av en och samma person. Eftersom boken uppvisade urmodiga drag drog han slutsatsen att den verkligen kan ha tillkommit i Skara. Johansson var av samma mening.
Utsmyckningarna i rött och blått kring mässans centrala parti, kanonbönen, verkar med sina slingor, djurornament och hinsidesblickande primitiva ansikten egendomligt arkaiska. Den bibliska och liturgiska texten, ofta fragmentarisk, omfattar tiden för torsdag före palmsöndag till en del av denna söndag, samt tredje söndagen efter påsk till och med pingstdagen. Dessutom finns mässans kanonbön, ett begravningsformulär och några rekviemmässor. Inget kalendarium och inga helgonmässor är bevarade, vilket gör det omöjligt att med full säkerhet bestämma ursprunget. Men till de vanliga helgonnamnen i den romerska kanonbönen (den första kanonbönen i det nuvarande missalet) har fogats Vincentius, Dionysius, Eustachius, Sebastian, Hilarius av Poitiers, Martin av Tours, Benedictus, Gregorius den store, Vedastus, Amandus och Swithun, vilka alla i något senare skede har strukits över med en tunn linje, något som skvallrar om att denna helgonlista blivit inaktuell där boken användes. Den helige Swithun var biskop i Winchester och dog troligen 862. Hans skrinläggning (vad vi skulle kalla helgonförklaring) ägde rum på 970-talet. Man vet att en del av hans reliker överlämnades som gåva till Stavangers domkyrka i Norge.
Forskarna bakom denna nyutkomna och troligen ultimata edition av Skaramissalet har kunnat fastställa (genom dendrokronologi) att träet i pärmarna kommer från Skaratrakten och är från 1200-talets senare del. Boken har varit i bruk i Skara (troligen domkyrkan) under 1200-talet. Liturgin tycks peka på ett ursprung i norra Frankrike och/eller England. Norge kan inte heller uteslutas, med tanke på det starka engelska inflytandet där. Musikens och textens gestalt tycks sammantaget peka på Winchester i England, stiftsstaden som alltså hade goda kontakter med Norge. Närmare än så kommer forskarna inte, men det är gott nog.
Tilläggas kan att utgåvan (grafisk formgivning Christer Pahlmblad, tryck Fälth & Hässler, Värnamo) motsvarar de högst ställda typografiska och estetiska krav och säkert kan tävla om en topplacering i pristävlingen årets vackraste svenska bok.