Religionsdialogens framtid

Vid 50-årsjubileet av Nostra aetate, Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna (1965), hölls det på olika håll i världen konferenser kring dokumentets betydelse, till exempel vid det påvliga Gregoriana-universitetet i Rom, där drygt 350 deltagare samlades till en tredagars konferens. På en mer religiöst neutral mark, vid universitetet i Wisconsin-Madison, hölls det en liknande konferens anordnad av Lubarinstitutet för studiet av abrahamitiska religioner. Även om man där koncentrerade sig på hur kristna, judar och muslimer förhöll sig till Nostra aetate, utvidgades konferensen till att också omfatta bidrag från buddhister och hinduer. Bidragen från kristet håll fördelades mellan katolska, protestantiska och ortodoxa föreläsare som gav varsin bild av Nostra aetate utifrån sin respektive forskning och religiösa tillhörighet. Uppgiften var omfattande – analysera dokumentet utifrån olika religiösa, teologiska och kulturella utgångspunkter, utvärdera dess historiska betydelse, ge kritik över innehållet, bedöma dess bidrag till den nuvarande religionsdialogen samt föreslå möjlig vidareutveckling. Sent omsider har boken The Future of Interreligious Dialogue. A Multireligious Conversation on Nostra Aetate sammanställts med de 17 föreläsningarna från konferensen i lika många kapitel. Boken omfattar sju delar: efter introduktionen följer en inledande del om dokumentets tillkomst och utmaningar, därefter fem delar med perspektiv från olika religiösa horisonter – romersk-katolsk, protestantisk och ortodox, judisk, muslimsk, buddhistisk och hinduisk, samt en avslutande del om utvecklingen med och bortom Nostra aetate.

Parentetiskt kan nämnas att av de 18 författarna är 6 kvinnor. Enligt min mening är det dessa kvinnor som utifrån sina egna erfarenheter står för den vassaste kritiken men även välvilligt presenterar de mest innovativa förslagen till ett förnyat Nostra aetate.

Det är givetvis inte möjligt att i en kort recension göra en rättvis bedömning av vart och ett av de 17 avsnitten. Här kan endast några allmänna tendenser i innehållet konstateras samt några personliga reflektioner göras. Först måste då sägas att det är omöjligt att bedöma Nostra aetate utifrån vår aktuella situation, eftersom dokumentet tillkom i en helt annan tid. På 1960-talet rådde det i världen en allmän utvecklingsoptimism, som återspeglas i dokumentet. Globaliseringen började anas enligt Nostra aetate § 1 men hade ingalunda antagit dagens proportioner. De tidigare kolonierna blev självständiga. Så också lokalkyrkorna, och missionärerna började återvända till sina hemländer. Det fanns inga överfulla flyktingbåtar på Medelhavet, klimathoten var knappast upptäckta, IS och terrorhot över hela världen existerade inte. Antalet kristna var fortfarande störst i Europa och Nordamerika, medan det under senare årtionden skett en förskjutning till andra kontinenter. Någon etablerad religionsteologi fanns inte och den så kallade pluralismen var ännu inte uppfunnen.

Mycket mer kunde nämnas om skillnaderna i tid 50 år bakåt. Av detta följer att det inte är särskilt svårt att påtala begränsningarna i Nostra aetate. Man hade ännu inte nåtts av dagens utmaningar och många frågor som vi brottas med i dag är därför helt frånvarande i dokumentet. Det teologiska tänkandet utmärktes av en självcentrering kring den kristna, västerländska delen av världen, och andra religioner bedömdes utifrån i vad mån de hade likheter med kristendomen och återgav ”en stråle av den Sanning som upplyser alla människor” (Nostra aetate § 1).

Trots det nu anförda är författarna överens om dokumentets revolutionerande betydelse och att det kan betecknas som en verklig milstolpe i synen på andra religioner och deras trosbekännare. Människor, som av majoriteten kristna tidigare endast betraktats med misstänksamhet och som ”missionsobjekt”, blev nu i dokumentet behandlade med respekt. De positiva med kristendomen överensstämmande dragen i religionerna lyftes fram och man uppmuntrade till samtal och samarbete, under förutsättning att kyrkan skulle fortsätta att förkunna Kristus som ”vägen, sanningen och livet” (NA § 2). Nostra aetate blev startpunkten för den katolska kyrkans samtal med olika världsreligioner. I fallet med till exempel judendomen blev dialogen långtgående och mynnade ut i överenskommelser. Nostra aetate fick även betydelse för framväxten av en ny teologisk disciplin, nämligen religionsteologi. I det sammanhanget bör nämnas att Alan Race kända indelning exklusivism, inklusivism, pluralism, som numera tycks vara på tillbakagång, lanserades först 1982, alltså långt senare än dokumentets tillkomst. Enligt den indelningen skulle Nostra aetate närmast höra hemma i någon typ av inklusivism.

Som det sägs i introduktionen till boken är milstolpar viktiga som markeringar, men de förflyttar sig inte. Nostra aetate betyder ”I vår tid” och enligt traditionellt bruk inleds också dokumentet med dessa ord: ”I vår tid då människosläktet alltmer blir en enhet […]” (NA 1). Som flera av författarna påpekar lever vi nu i en annan tid och det vore dags för ett förnyat dokument. Mycket summariskt kan här nämnas något av vad de ser som ingredienser i ett sådant.

Självtillräcklighet, absoluta sannings­­an­språk och fokus på doktrinära frågor främjar knappast religionsdialogen, menar man. I stället för att uppehålla sig vid den egna fullheten, som dialogparten inte anses ha uppnått, måste tonvikten ligga på ömsesidighet och en vilja att lära av varandra. Ömsesidigt lärande är för övrigt något som också utmärker den så kallade komparativa religionsteologin, som arbetats fram under senare år. Teologer hemmahörande i olika religioner studerar och reflekterar då över varandras texter. Efter att ha tagit del av dessa andra källor och eventuellt inspirerats av dem formulerar de sedan en teologi enligt sin egen tradition (se Signum 5/2017, s. 24–24). (Här kan tilläggas att den komparativa religionsteologin också fick en central plats vid den internationella, religionsteologiska konferens som hölls vid Newmaninstitutet i oktober 2017.) – I boken ingår även utvecklingen efter Nostra aetate, där bland annat material från påvarna Johannes Paulus II:s och Franciskus skrifter och tal lyfts fram. Intressant är att dessa båda påvar i många sammanhang betonat vikten av kunskap och ömsesidigt lärande som förutsättningar för dialogen.

Teologiska dokument läses endast av ett fåtal människor och blir ofta bortglömda. I dag är möten mellan människor och interreligiösa relationer väl så angelägna – kanske som en följd av dokumenten – anser några av skribenterna. Det är ju också genom sådana relationer som ett interreligiöst lärande kan växa fram.

Vad jag finner förvånande är att problemet med dagens terrorism inte alls behandlas utan bara blir omnämnt lite i förbigående. Som alla med ett konkret engagemang i religionsdialogen vet förknippas islam tyvärr med terrorism, vilket hindrar relationsbyggandet. Mycket energi måste i stället ägnas åt att befria vanliga muslimer från terroriststämpeln. Ett resonemang kring denna problematik skulle ha behövts.

The Future of Interreligious Dialogue handlar inte bara om framtiden utan kan också läsas som en allsidig historik alltsedan 1960-talet över vad som hänt med dia­logen i förhållande till judendom, islam, buddhism och hinduism. Det är ingen lättillgänglig bok, eftersom läsningen kräver vissa förkunskaper såväl om katolska kyrkan som om världsreligionerna. Tänkbart är att boken skulle kunna fungera som kurslitteratur för ambitiösa studenter. Den rekommenderas även varmt som fördjupningslitteratur för redan interreligiöst engagerade.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.