Det sakrala i museimontern

En boktitel som Musealt islam kan i dag kanske uppfattas som rykande aktuell, möjligen provocerande, men även som lite märklig. Att vara ”museal” har i de flesta sammanhang en negativ klang, men vad innebär det egentligen? Och islam är väl allt annat än museal i ett samhälle som, enligt bokens inledning, befinner sig mellan två poler – en utbredd islamofobi å ena sidan och olika muslimska tolkningar av islam, såsom till exempel mer radikala förståelser, å den andra – och i ett farligt tillstånd av kunskapsbrist? Titelns mångtydighet är avsiktlig, och ämnet för boken berör flera frågor av betydelse för den europeiska samhällsutvecklingen: den nyss nämnda relationen till islam, den ökande tendensen att förpacka och bevara för eftervärlden allt fler delar av våra liv och våra samhällen – det som ibland kallas ”kulturarvifiering” – och att använda kulturarvet som argument i olika debatter, och religionens identitetsförskjutning från levande sakralitet till konst och kulturarv.

Boken Musealt islam är ett av flera resultat av ett forskningsprojekt kring museologiska inramningar av islam i Europa, och den är tänkt som en mer populär och för musei­branschen användbar publikation. Själva forskningsfältet ”religion på museum” befinner sig internationellt i en expansionsfas – i religiöst pluralistiska samhällen krävs en större medvetenhet om föremåls och rums eventuella helighet, och en snabbt växande global turism innebär en ny och heterogen publik som ställer nya krav på utställningar och berättelser. En utgångspunkt är det västerländska samhällets relation till islam, en annan är museernas roll och funktion i samma samhälle. Under senare år har man såväl inom forskarsamhället som i kultur- och turismbranschen kunnat iaktta vad som kallats en museum boom, eller heritage boom; med ett mindre sensationsdoftande språk innebär det en kraftig ökning av nya museer, nyutnämnda kulturarv och kulturarvsturism världen över. Bara i Kina ökade antalet museer mellan 1978 och 2018 från 349 till över 5 100, och antalet museibesök uppgick i landet under förra året till över en miljard (detta enligt Kinas National Cultural Heritage Administration, januari 2019). Inte sällan är de nybyggda museerna arkitektoniska prestigeprojekt med enskilda kommersiella eller politiska intressen som del i tillkomsthistorien. De gamla museiinstitutionerna å andra sidan har en status och en auktoritet som ofta bygger på flera sekels historia av samlande och presenterande av konst och historia. Museerna har även sedan 1970-talet fått allt tydligare direktiv att vara aktiva och öppna arenor i samhällsfrågor, vilket avspeglas bland annat i det internationella museiorganet ICOM:s definition (i skrivande stund under omarbetning), som anger att museerna ska vara icke vinstdrivande institutioner som tjänar samhället och dess utveckling. Museimediet är alltså attraktivt, expanderande, och i förändring – så, vad händer när museerna berättar om islam?

Islam på museum och drömmen om Orienten

Musealt islam inleds med definitioner och en historisk överblick över islam, islamofobi, och vad ett museum är. Genom olika exempel visas hur europeiska museer placerar utställningar med anknytning till islam i en ofta problemorienterad och samhällstillvänd berättelse.

Därefter följer en reflekterande överblick över det för de flesta museer grundläggande tillkomstberättelsen, nämligen insamlandet av föremål och byggandet av samlingarna. I insamlandet – och därmed utväljandet och bortväljandet av tänkbara historier och perspektiv – skapas den berättelse som museibesökarna får ta del av, och den är därför särskilt intressant att stanna upp inför. Författarna konstaterar att islam på museer i Europa, och även större delen av övriga världen, är liktydigt med vad som svepande kommit att bli genren ”islamisk konst”. Det som ställs ut är föremål som anses ha med religionen islam att göra, men som även tillmäts ett konstnärligt värde.

Faktorer som nämns bakom utvecklingen och skapandet av kategorin ”islamisk konst” under 1800-talet är det Orientalist syndrome där föremål från orientaliska länder kom att symbolisera essensen av lyx och skönhet, ett ökat europeiskt resande i muslimska länder av olika skäl (forskning, handel och mission bland andra), erövring och kolonialism, men även ett mer systematiskt samlande av exotiska föremål hos en grupp förmögna samlare. Här förs även intressanta resonemang kring förhållandet mellan (europeiskt) centrum och (icke-europeisk) periferi, i vilka Edward Saids bok Orientalism, om skapandet av det orientaliska som kategori, är central.

Med författarnas ord: ”Tar man orden islamisk konst på bokstavligt allvar ska besökaren alltså närma sig dessa utställningar med sin estetiska sensibilitet påslagen (och samtidigt tänka på religion)”.

I följande kapitel, ”Islamisk Konst”, skildras hur fyra museer samlat och ställer ut denna, som den alltså kallas, islamiska konst: British Museum och Victoria and Albert Museum i London, Museum für Islamische Kunst i Pergamonmuseet i Berlin, och Ashmolean Museum of Art and Archaeology i Oxford. Beskrivningen av besöken i dessa museers utställningar av islamisk konst är intressant, liksom reflexionerna kring hur presentation och formuleringar ser ut hos respektive museum. En viktig iakttagelse är att definitionen av islamisk konst är rumslig och geografisk, och gäller områden och kulturer där inte alla är muslimer. Men, för att citera författarna, ”med islam händer någonting. Den förvärldsligas och blir kultur. En kultur kan vara mer eller mindre religiös. Och den behöver inte vara religiös alls.” Detta, menar jag, är en central observation som gäller inte bara islam utan all religiöst kategoriserad konst och kultur på museer, och den manar museibesökaren till eftertanke: Är det över huvud taget relevant, eller möjligt, att i dag genreindela till exempel kulturarv från ett geografiskt område utifrån den dominerande religionen? Och om detta görs, hur påverkar museimontern och skylten framför den föremålets eventuella sakrala värden?

Kapitlet tar oss med på exposé över utställda mattor, lerkärl, kalligrafier, möbler och interiörer i de fyra museerna som ingår i undersökningen. Med oss har vi frågan om hur en religion fungerar som definition av ett kulturellt område, och, svävande över allt, frågan om vad ett museum egentligen gör med religion.

Kapitlet ”Islam, väst och någonting annat” lyfter fram en rad exempel på museer och utställningar, där berättelsen går utanför den gängse framställningen av islamisk konst och i stället lägger tyngdpunkten på att berätta om religionen, om dess relation till västerlandet, eller om dess roll inom till exempel vetenskap. Här ges bland annat belysande skildringar av hur samlingar tillkomna i en annan tid än vår brottas med, och ibland överröstar, museitexter som vill ge en för vår tid mer anpassad berättelse; här framgår inte bara dilemman kopplade till islam, religion, museer och orientalism, utan även till museipedagogik och musei­identitet i ett vidare perspektiv, och det är ett stort värde i sig.

Boken avslutas med ett reflekterande samtal mellan författarna, som inte alltid är överens i alla frågor, passande nog betitlat ”Efter besöket, museikaféet”.

Reflexioner mellan centrum och perfieri

Musealt islam är som sagt en bok som vänder sig till en bredare publik än den akademiska. Det är i sig en stor förtjänst, då det förutom det goda i att tillgängliggöra forskningsresultat utanför akademin i detta fall även tar upp och problematiserar ett dagsaktuellt och viktigt område. Personligen störs jag dock ibland av språket och tilltalet, som bitvis pendlar mellan saklig akademisk text och en pratig och alltför förenklande stil som mer skymmer än förklarar.

Till bokens stora förtjänster hör, förutom som redan nämnts att rent allmänt lyfta fram och fördjupa ett högst aktuellt ämne, att den även i den relativt kortfattade och populärt hållna formen lyckas ge en god översikt över museernas framväxt och musealiseringens många dilemman, och en startpunkt för vidare reflexion kring islamofobi och bilden av islam. Värt att understryka är att den musealiserande presentationen av religion med tonvikt på konst och historia är något som gäller även andra religioner i dag, såväl på museer som i religiösa institutioners självpresentation. Denna berättelse om religion som kulturarv, konst och historia blir alltmer komplex i takt med att samhället blir alltmer kulturellt diversifierat tillsammans med en ökande global turism: centrum och periferi är inte längre lika självklara.

En ofrånkomlig konsekvens av de internationella och nationella målen rörande museernas roll som samhällsaktörer är att museipubliken – det vill säga, vi alla – behöver öva vårt kritiska tänkande kring urval, perspektiv och berättelser. Även för detta syfte rekommenderas Musealt islam varmt till läsning.

Helena Wangefelt Ström är doktorand i museologi vid Umeå universitet.