Skapas känslor?

Lisa Feldman Barrett är en välmeriterad amerikansk professor i psykologi, som skrivit denna utförliga och ambitiöst upplagda bok om känslor. Men redan rubriken väcker tanken att boken inte enbart är en beskrivning av forskningsläget, utan också en stridsskrift till försvar för ett konstruktionistiskt synsätt, som är den term som används i boken för att känslor är någonting vi konstruerar. Detta är inte den vedertagna uppfattningen inom klassisk teori på detta område, där man snarare anser att vi föds med ett känslomässigt register som aktiveras i olika situationer. Men här har författaren starka invändningar, som hon noga redogör för och sedan på grundval av egen forskning och andra referenser beskriver hur varje individ konstruerar sina känslor. Hennes budskap är inte direkt blygsamt. Tvärtom anser hon att det konstruktionistiska synsättet inom psykologisk forskning medför ett paradigmskifte, som ska ersätta gammaldags essentialism, det vill säga uppfattningen att det finns inneboende egenskaper som naturen begåvat oss med.

Teoribygget koncentreras kring några begrepp som återkommer boken igenom. Ett av dessa begrepp är kroppsbudget, som syftar på vikten av att tillgodose grundläggande behov för att vara i balans och ha bra förutsättningar när upplevelser och intryck ska konstruera vår känsla. Och här måste jag ge en eloge till författaren som beskriver det här bakomliggande, fysiskt förankrade tillståndet som är vår affekt, till skillnad från de mer varierade känslorna, benämnda emotioner. Denna distinktion är ofta oklar, men här får vi en beskrivning av hur behagliga och obehagliga tillstånd, grad av upphetsning etcetera verkligen är en kroppskänsla som vi bär med oss, medan uttrycken för exempelvis glädje, vrede eller sorg kan växla på ett annat sätt. Distinktionen är viktig, men att så radikalt och utan omsvep placera alla emotioner i en konstruktionistisk kategori, det är inte helt enkelt att ta till sig. Trots författarens entusiastiska anslag, hennes omisskännliga övertygelse och mängden exempel, så lyckas hon inte omvända mig.

En viktig anledning är att hon behandlar klassisk teori på ett alltför förenklat sätt, utifrån en föreställning som möjligen gällde längre tillbaka, men inte i dag. Mig veterligt är det ingen nu verksam psykolog som envist hävdar att specifika känslor utgår från välavgränsade centra i hjärnan. Nej, det är en utbredd och allmän kunskap om känslor, att dessa är varierade och nyanserade i sina uttryck, både mellan individer i ett samhälle och i ännu högre grad om man jämför olika kulturer. Detta kan man se och förstå utan att överge ett mer klassiskt synsätt.

Dessutom är det ju påtagligt i arbetet med personer med autism, där känslouttrycken ofta är extremt negativa, eller utslätade och motsägelsefulla. Den här kunskapen om individuella variationer, som är så viktig i kliniskt arbete berörs endast mycket flyktigt i boken. Författaren tillför ingen för mig användbar kunskap i det avseendet. Jag fortsätter arbeta utifrån ståndpunkten att vissa människor har svårigheter till följd av en annorlunda fungerande hjärna. Att tillskriva dem en bristfällig konstruktion i mötet med omgivningen, medan förutsättningarna i hjärnfunktionen skulle vara intakta, lämnar många frågor obesvarade. I dag har vi övergett uppfattningen att autism skulle bero på brister i samspelet mellan föräldrar och barn, en utmönstrad förklaringsmodell utan vetenskaplig evidens.

I själva verket kan man se en tydlig trend inom psykologisk forskning, där man tillmäter genetiska skillnader och ärftlighet större betydelse, på bekostnad av miljöfaktorer. Samtidigt finns det också viktiga forskningsbidrag som betonar möjlighet för individen att utvecklas och lära om. Denna kunskap tillämpas terapeutiskt, så att vi i dag kan erbjuda behandlingar mot sådan problematik som tidigare ansågs omöjlig att komma till rätta med. Feldman Barretts bok innehåller också avsnitt som är inspirerande härvidlag, där man betonar betydelsen av att ”reglera sin kroppsbudget” det vill säga äta och sova bra, fysisk aktivitet och stödjande relationer för att ta några exempel. Mycket av detta är i dag allmängods inom hälso- och sjukvård. Därtill fogar författaren nyttan av att också kunna använda ett känslospråk, att ha begrepp för att kunna formulera sin erfarenhet. Men även detta är gammal beprövad kunskap, inget som jag kan påstå är nyupptäckt av konstruktionisterna.

Min viktigaste invändning rör den antropologiska konsekvensen av ett konstruktionistiskt synsätt, det vill säga att varje individ konstruerar och predicerar sin bild av verkligheten och hur man känner och reagerar inför den. Det kan förvisso ligga en sanning i det, såtillvida att varje människa präglas av sin bakgrundserfarenhet och de förväntningar och tolkningsramar som följer av denna. Men samtidigt bör man komma ihåg att människan är en social varelse och att vi strävar efter tillhörighet och sammanhang. Många psykologiska begrepp är relationsbegrepp, som fordrar en gemensam förståelse för att alls vara meningsfulla. I Feldman Barretts värld skapar den gudlösa individen sig själv och hon kan om hon vill konstruera sin egen värld att leva i. Att förstå och bli förstådd saknar betydelse i en värld där subjektiva världar existerar sida vid sida, där relationer inte riktigt har någon betydelse. Därför kan man se hela denna konstruktionistiska forskningsansats som den individualistiska erans strävan att placera individens suveränitet på piedestal. Men är detta verkligen ett tecken på människans och forskningens framsteg? Feldman Barrett tänker sig konstruktionismen som ett vetenskapligt språng, där alla så småningom ska följa med. Jag känner mig inte övertygad om det. Framför allt har jag kvar uppfattningen att det finns något som är sant och verkligt. En erfarenhet som är möjlig att enas kring, att vi lever i en gemensam värld.

För mig som yrkesverksam psykolog med viss, om än begränsad forskningserfarenhet, är boken läsvärd, tankeväckande och intressant. Jag har däremot svårt att se den som en kursbok på psykologutbildningen. Därtill är den förmodligen för hårt vinklad på ett sätt som inte känns naturligt vid svenska lärosäten. Klart är emellertid att den kräver förkunskaper för att läsas med behållning. Titeln är en smula förrädisk, då man kan tro att det rör sig om en manual till vårt känsloliv. Så är definitivt inte fallet. Det är framför allt en skickligt framförd argumentation till försvar för en vetenskapssyn som här i Sverige mest gjort sig gällande inom sociologi och filosofi och präglat det vi kallar postmodernismen. De praktiska konsekvenserna av detta har inte varit imponerande, tvärtom får godtyckligheten och relativismen så mycket utrymme att man inte längre har en hållbar måttstock för vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Jag har svårt att se att detta synsätt skulle tillföra praktisk psykologisk verksamhet något av värde. Som provokation och utgångspunkt för diskussion har den mycket att ge, och boken är läsvärd tack vare författarens förmåga att skriva med ett personligt tilltal och i ett medryckande tempo.

Gunilla Maria Olsson är fil.dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna i Tierp.