Vad gör en byggnad till en kyrka?

Under 1800-talet händer något som förändrar samtidens förhållande till kyrkobyggnader för alltid. Plötsligt förväntas kyrkor för första gången att ”se ut som kyrkor”. Hur detta skedde i det anglikanska England skildras i en ny bok av William Whyte, professor i Social and Architectural History vid St John’s College i Oxford. Han har tidigare skrivit om universitetsarkitektur och är själv anglikansk präst.

Det Whyte beskriver gäller England, men de stora dragen känns igen också i Sverige och i andra europeiska länder. Den radikala mentalitetsförändring som ledde till att man ville att kyrkor skulle ”se ut som kyrkor” avspeglar viktiga förändringar i både Europas kristenhet och dess kultur i allmänhet. Det kulturella sammanhanget är 1800-talets nya kulturhistoriska forskning. Man börjar nu forska om arkitekturhistoria och stilhistoria. Redan under 1700-talet hade Johann Joachim Winckelmann insett den djupa innebörden i att stilar förändras i olika tider. Insikten avspeglas snart i arkitekturen. Man bygger inte längre automatiskt i tidens egen stil. Arkitekter väljer bland olika stilar från olika perioder som bland färger på en palett. Man börjar mena att olika stilar är lämpade för olika typer av byggnader.

Tidens egen nyklassiska stil gick tillbaka på den grekiska arkitekturen och fortsatte att finnas med på stilpaletten. Så betonade rektorn för en nyinvigd skola 1837 hur bra det var att skolan byggts i nyklassisk stil (the Grecian style) i stället för i gotisk stil. Den grekiska stilen var ett band till ett folk som ”fört litteraturen till sin högsta höjdpunkt”. De ”gotiska förfäderna” stod bara för okunnighet och barbari, menade han. Den nyklassiska stilen användes också för kyrkor, och deras utformning kunde variera lika mycket som byggnader med andra funktioner. 1770 förklarade till exempel Methodist Conference att åttkantiga kapell var att föredra, ”därför att de var bäst för rösten, och praktiska på många andra sätt”. Så byggs det under 1700-talet åttkantiga kyrkor som det wesleyanska kapellet i Heptonstall och Stoney Middleton i Derbyshire (fig. 1), elliptiska kyrkor som All Saints i Newscastle upon Tyne och St Chad’s i Shrewsbury. Man byggde alltså kyrkor med centralplan eller varianter av den enligt renässansens försmak för sådana planer.

Men samtidigt återupptäcker tvärtom många andra gotiken och dess religiösa arv. Redan 1770 skriver The Builder’s Magazine: ”The Grecian taste certainly suits … public buildings … but for religious structures, Gothic, undoubtedly, ought to be preferred.”

Arkitekten F.J. Jobson skriver: ”Vem har inte besökt en stad för första gången och känt sig osäker och orolig inför ett kapell i romansk eller grekisk stil? Det går inte att se om det är en konserthall, ett stadshus, eller ett kapell. Men ingen som ser ett gotiskt kapell har några svårigheter att förstå vad det är till för.”

Whyte placerar i sitt inledande kapitel 1800-talets stora stilförändring framför allt i ett anglikanskt, kyrkligt perspektiv. Han betonar att intresset för gotik var ett uttryck för ett nytt intresse för den medeltida kristendomen. Genom att bygga medeltida kyrkor hoppades man att den medeltida kristna tron skulle återuppstå. Den gotiska stilen betonade att den anglikanska kyrkan var nationens kyrka med en obruten historia tillbaka till Englands kristnande.

I en anglikansk kontext var detta en katolicerande strömning som väckte starkt motstånd. ”Varför skulle protestantiska präster bygga och inreda sina kyrkor så att en romersk-katolsk präst kan fira mässan där?” undrade protestanten Walter Walsch.

Whytes bok är strukturerad i en rad kapitel utifrån på vilket sätt samtiden tog till sig byggnadens innebörd. Det första kapitlet handlar så om seendet (”Seeing”). Det innebar en revolution i synen på arkitektur när man började utgå från att byggnader kunde reduceras till texter, att man kunde läsa en kyrka så som man läser en bok. John Henry Newman spelade en aktiv roll i denna revolution och skrev själv: ”Vad jag nu skall säga skall förvandla denna kyrka till en bok, till en helig bok, som ni kan betrakta och läsa, och som skall inge er många goda tankar om Gud och himlen.” Ett särskilt viktigt exempel på detta är den symboliskt präglade församlingskyrka som Newman själv lät bygga i Littlemore nära Oxford, när han ännu var anglikansk präst (fig. 2).

I det protestantiska England hade kyrkorna tidigare främst haft den praktiska funktionen att låta församlingen lyssna till predikningar och bibelläsning. Det handlade om att lyssna, inte om att se. Alla skulle höra, man försökte få plats med så många människor som möjligt som satt i gallerier, i slutna kyrkbänkar, ofta bakom predikstolen eller med ryggen mot predikanten, bara de kunde höra.

Detta är nu slut. 1870 skriver journalisten och författaren J. Ewing Ritche i The Religious Life of London: ”Möteshuset har upphört att existera.” Det handlade nu inte längre bara om att höra utan också om att se. Tillsammans med örat blev nu också ögat ett trons organ. Tillsammans med ett nytt intresse för medeltida liturgi minskar intresset för traditionella protestantiska predikningar. Metodistpredikanten James Caughey fruktade att ”25-minuterspredikan” skulle ersätta den timslånga eller längre predikan som han var van att hålla.

Både i kyrka och övrig kultur var motståndet starkt mot tanken på att en kyrka bar på något budskap eller någon helighet i sig. I slutet av 1700-talet hade det varit en gemensam uppfattning i alla samfund att inte se någon symbolik i kyrkornas utformning. Anglikanen Charles Daubeney förklarade att ”vi är inte så absurda att vi tror att denna byggnad har någon egen helighet”. Arkitekturhistorien James Fergusson, som skrev en av världens första handböcker i arkitekturhistoria, förnekade att byggnader kunde bära på något budskap.

Vad som hände var nu att man på 1800-talet menade att en kyrka skulle skilja sig från övriga byggnader. Den anglikanske prästen William Gresley skriver 1845 att ”Guds hus bör vara en byggnad som tydligt skiljer sig från alla andra, från våra bostadshus och från våra allmänna byggnader som skolor, teatrar och bibliotek.”

Whytes andra kapitel handlar om att känna (”Feeling”). Där betonar han att denna revolution i stil, smak och teologi kom till uttryck i nybyggen men också i renoveringar av existerande kyrkor. Den vita putsen revs bort och ersattes av symbolisk dekoration. Gamla stängda kyrkobänkar ersattes av öppna bänkar där vem som helst kunde sitta var som helst. Också fattiga kunde nu sitta för första gången när man slutade hyra ut stängda kyrkbänkar. Gallerierna revs. Gamla predikstolar avlägsnades och stor uppmärksamhet ägnades altarets utformning. Allt detta hände senare också i Sverige, som skildrats till exempel av Lotta Gustafsson i Medeltidskyrkan i Uppland. Restaurering och rumslig förnyelse under 1900-talet (2013).

Ett särskilt kapitel ägnas åt när och hur man besökte kyrkorna (”Visiting”). Whyte betonar att tanken att kyrkorummet hade en innebörd i sig ledde till att kyrkorna nu hölls öppna varje dag, inte bara för gudstjänst utan också för privat bön. Bokens titel Unlocking the Church anspelar också på detta: de öppna kyrkorna.

Så börjar man alltså tycka att inget är så kyrkligt som den gotiska stilen. Snart blir det också populärt med nyromanska kyrkor. Bägge dessa stilar från äldre epoker uppfattas som särskilt kyrkliga under hela 1800-talet och en god bit in på 1900-talet.

Vad hände sedan? Den frågan ställer sig Whyte i det avslutande kapitlet ”Revisiting”.

Under lång tid lever man med olika parallella stilar som används samtidigt. Men detta tar slut när man på 1920-talet överger inspirationen från den traditionella arkitekturen av grekiskt-romerskt ursprung och övergår till modernismens avståndstagande från dekoration och dess förkärlek för geometriska ytor av betong, stål och glas. Detta blir den nya tidens enhetsstil som gör det kulturellt omöjligt att använda andra, äldre stilar. Men trots denna stilförändring i den ”officiella” arkitekturen har allmänhetens smak ännu svårt att överge tanken på att en kyrka ser ut som en kyrka om den byggs i en viss stil. Detta leder till en inre kulturell konflikt i kristenheten som kanske inte har någon lösning, eftersom den handlar om förhållandet till samtidens kultur. Den kommer man ju inte ifrån hur man än vänder sig. På sätt och vis är man liksom tvungen att nöja sig med den, hur starka band man ändå kan ha till andra epoker och stilar. Så ser man hur många moderna kyrkobyggen försöker kombinera vår tids modernistiska arkitektur med anspelningar på äldre kyrkoarkitektur. Man vill ju ändå att en kyrka skall se ut som en kyrka.

Det intressanta som William Whyte påpekar är nämligen att även om gotisk och annan traditionell arkitektur har övergetts, är vad han kallar ett ”viktorianskt arv” just att man fortfarande förväntar sig att en kyrka skall se ut på ett särskilt sätt. Denna inre konflikt, denna ständiga diskussion om hur kyrkor skall se ut som dyker upp i samband med varje nytt kyrkobygge, är ett arv från 1800-talet och skulle ha varit otänkbart i tidigare epoker.

Arvet från nygotiken består alltså i tanken på att kyrkobyggnaden uttrycker något. 1962 beklagar sig den anglikanske bis­kopen i Woowich över hur svårt det är att fira en modern gudstjänst i en gammal kyrka. ”Kyrkobyggnaden är en första hjälp eller ett första hinder för att bygga upp Kristi kropp. Vad byggnaden säger ropar ofta raka motsatsen mot allt vi försöker uttrycka i liturgin.”

Arvet från 1800-talet handlar om uppfattningen att kyrkobyggnadens utseende på något sätt formar de kristna och kyrkan. Därför anses det viktigt hur en kyrka ser ut. Detta är ett tungt arv, som väcker stora förväntningar. Som Whyte skriver, det var en mentalitetsförändring som ”förvandlade predikolådor till något mer: till något nästan sakramentalt”. Det är svårt att leva upp till sådana förväntningar!

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.