Migranterfarenhet som formar identiteten

Hynek Pallas föddes i Prag 1975 och kom som tvååring till Uppsala där han växte upp med sina föräldrar och sin syster. I dag är han kulturskribent och filmvetare som i sin avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989–2010 (2011) undersökte vitheten i film och samverkan av olika maktordningar som klass och kön. 2016 gav han ut boken Oanpassbara medborgare som handlar om förföljelsen av de tjeckiska romerna.

Hans senaste bok Ex Migrationsmemoar 1977–2018 blandar den åttaårige tjeckiske pojkens misstänksamhet mot modersmålsundervisningens nödvändighet med den vuxne flerspråkige mannens tacksamhet mot sina tjeckiska föräldrar. Dessa detaljer ger de självbiografiska inslagen i boken. Tiden mellan dessa två milstolpar i det personliga livet presenteras genom mångkulturens och flerspråkighetens utmaningar i det förändrade svenska samhället och samhällsklimatet. Hynek Pallas kontinuerliga resor och förflyttningar mellan Sverige och Tjeckien mellan 1977 och 2018 innefattar den personliga utvecklingen men – vilket är viktigare för läsaren – möjliggör även presentationen av förändringar inom Centraleuropa som i varje fall delvis har lett till det svenska samhällets omsättning på 2000-talet.

Hynek Pallas ”personliga idé- och frågebok” är indelad i sex kapitel samt innehåller en prolog om år 1977 och en epilog skriven 2018. Den bygger på temat migration som preciseras som exil eller in- eller utvandring utifrån berättarens eller betraktarens synpunkt. Boken är dock inte enbart en migrantberättelse. Den handlar lika mycket om dagens Sverige där migranterna är en del av landet. I essäerna försöker Pallas fylla ett tomrum han som journalist upptäcker på kultursidorna och som filmvetare på den vita duken. Han vill öka förståelsen för svenska samhällets förvandling från en homogen struktur till ett mångspråkigt och mångkulturellt transnationellt rum. Därför får läsaren också en historisk men även en personligt präglad genomgång av nazismens och kommunismens diktaturer i europeiska länder, något som många gånger har lett till flykt som i sin tur har format det svenska samhället. Pallas personliga historia kompletteras av flera läsvärda källor inom skönlitteratur, journalistik och film som listas i slutet av boken, något som är användbart om man vill fördjupa sig i de olika ämnena. Temat är nämligen så brett att boken inte alltid hinner svara på alla frågor och detaljer.

Läsaren får inblick i varför svensk identitet omöjligen förblir densamma som i 1970-talets skenhomogena idyll. Fram till 1975 förväntas invandrare assimileras, något som därefter mjukas upp till en förväntan på integration. Den tjeckiska småbarnsfamiljens migranterfarenhet och den vuxne sonens hybrida identitet vill dock boken inte generalisera eftersom både migranterfarenheter och slutsatser skiljer sig på individnivå. Däremot sammansvetsas personliga historier med svenska livshistorier där öppet sinne, tolerans och solidaritet blir ”en del av det moderna Sveriges skapelseberättelser”. Det är en tolkningsfråga hur man definierar dessa egenskaper och hur dessa inkluderas i dagens svenska mentalitet: de kan vara grundtankar i folkhemmets utformning eller dess förfall.

I en tid där de största samhällsproblemen som arbetslöshet och våld skylls på invandringen i såväl Sverige, Tjeckien som Ungern är Hynek Pallas essäer även ett försök att lyfta på locket till sambandet mellan migration och nationalismens framväxt. 1960-talets tanke om att en homogen befolkning ger ett lyckligare land vinner ny mark på bred front. Homogeniteten var dock inte ens då aktuell i ett Sverige påverkat av den finska arbetskraftsinvandringen, jugoslaviska, baltiska och ungerska flyktingar, minoriteter som samer, judar och romer samt alla utlandsfödda som kom till Sverige efter andra världskriget. Pallas skriver om samhällsutvecklingen när heterogeniteten började visa sig i det svenska kulturlivet tack vare tidskrifter, böcker och debattartiklar.

Pallas menar att migrantberättelserna ökar i antal, vilket kan stämma. Däremot är den här ökningen inte unik för vår tid. I alla tider när migranter känt sig ifrågasatta har nämligen utgivningen ökat av böcker på sådant tema. När den organiserade antisemitismen ökade i 1980- och 1990-talets Sverige, har flera överlevare av Förintelsen kommit ut med sina självbiografiska framställningar. När ungerska flyktingar i samband med Ungernrevolten 1956 ville bevisa sina ungersksvenska identiteter publicerades memoarlikande böcker men även fiktion på samma tema.

Litteraturens roll i samhället har ofta varit att bemöta och motverka främlingsfientlighet och vara opinionsbildare. Pallas nämner själv några böcker som bearbetar den svenska migrationserfarenheten som saknas på bokmarknaden. Det finns dock flera migrationsberättelser inte minst av exempelvis författare med ungerskspråkig bakgrund, som publicerat böcker med egen finansiering eller på andra språk än svenska. Men böckerna lär komma allt eftersom. Pallas ifrågasättande av innebörden i begreppet ”dagens svenska identitet” har paralleller även i exempelvis Eli Göndörs bok Religionskollision: majoritet, minoritet och toleransens gränser, 2017.

Kritiken mot Sverige, som trots sin position som ”modernt invandrarland med en mångkulturell politik” länge har behandlat invandring som enbart statistik, modersmålspedagogik och en förväntad lojalitet eller till och med nationalism mot migranternas gamla hemland, är ståndaktig, och därmed bearbetar Pallas ett dagsaktuellt ämne. Förståelsen för transnationalism har fortfarande inte fått fäste, och modersmåls­träning är fortfarande inte en integrerad del av undervisningen i den svenska skolan utan börjar ifrågasättas på nytt. Positivt är att det finns försök att förnya begreppen invandring, utvandring och exil, inte minst eftersom att leva på flera platser under livet har blivit normalt snarare än ett undantag. Pallas påpekar att detta är egendomligt bara ur ett svenskt perspektiv, och till och med den svenska skolan bygger på enspråkigheten som norm. Även begrepp som mångkultur och mångkulturell problematiseras och det efterfrågas nya begrepp. För att visa ett annat perspektiv möter läsaren tidsenliga benämningar som transnationalitet och transnationellt liv. Samtidigt förklarar Pallas varför andra uttryck såsom mellanförskap, som också är aktuella i migrantdiskursen, inte beskriver hans position som invandrare alltför väl på grund av att det bygger på statiska kulturer.

Hynek Pallas bok ställer högaktuella frågor om svensk identitet och kultur och hur dessa har formats av migrationen. Bokens styrka är det breda perspektivet som diskuterar en modern svensk identitet som indirekt har formats av migrationen och olika händelser i Centraleuropa. Den presenterade personliga resan gör frågeställningarna närgångna utan att egentligen avslöja allt för mycket om den vuxna invandrarens identitet. Därför ger boken snarare insyn i migranterfarenheter generellt än i en enskild migrants erfarenheter.

Tünde Blomqvist är fil.dr i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet.