Äkta metafysisk liberalism

I sin senaste bok, Om falsk och äkta liberalism, tar författaren Lena Andersson sig an uppgiften att reda ut vad som menas med äkta liberalism och att försvara denna gentemot falska former av liberalism. Genast från början måste det sägas att hennes bok inte handlar om dagspolitik eller om det för närvarande krisande politiska partiet Liberalerna. Andersson ställer en mycket mer grundläggande fråga, nämligen vari liberalismens själva idé består. Och hon behandlar den frågan med filosofins arbetsredskap. Boken består av ett tjugotal kapitel av varierande längd, där liberalismen skärskådas utifrån olika filosofiska frågeställningar. Syftet är att mejsla fram den äkta formen av liberalism, den enda som är filosofiskt hållbar. Längs vägen förklaras varför andra former av liberalism är ohållbara. Dessa ohållbara former av liberalism kallar hon existensliberalism eller skenliberalism, och de är alla infekterade av att de byter ut människans förnuft mot känslor och smakomdömen.

Det är en fröjd att se hur Andersson skärskådar liberalismen med den tankeskärpa och på det raka och utsagekraftiga språk som vi vant oss vid att möta i hennes böcker. Hon går rakt på sak, utan onödiga longörer. Det handlar om en veritabel idéernas kamp, en match mellan dem som har rätt och dem som har fel. Laguppställningarna i respektive lag redovisas tydligt från början. På förlorarnas sida, alltså de som understöder de falska formerna av liberalism, finns spelare som logisk positivism, scientism, postmodernism, poststrukturalism, skepticism, nihilism, sanningsrelativism och utilitarism. På vinnarsidan, som understöder den äkta liberalismen, står förnuftet, det kritiska omdömet, essenserna, rationalism, en rea­listisk sanningsteori och framför allt den aristoteliska metafysiken. Aristoteles gör i stort sett alla målen för det vinnande laget i matchen, även om han får hjälp av taktiska instruktioner från sin tränare Platon och av passningar från sentida filosofkollegor som Iris Murdoch och Robert Nozick.

Någon kanske tycker att det är ett udda grepp att försöka reda ut vad liberalism egentligen är med hjälp av en serie filosofiska analyser. Men det är ett utmärkt tillvägagångssätt. I en tid då politiska idéer i den offentliga debatten devalveras till maskotar för de politiska partiernas valvinststrategier är det välgörande med en seriös intellektuell genomlysning av det centrala tankeinnehållet i en av modernitetens bärande politiska idéer. Man får verkligen hoppas att boken får det gensvar som den förtjänar, i form av en kvalificerad debatt om vad som är essentiellt för liberalismen och vad som inte är det. Den debatten skulle behövas.

Utifrån de filosofiska reflektionerna i boken landar Lena Andersson i att liberalismen är en idé om frihet, nämligen att alla mänskliga individer är ”självägande” och därmed autonoma. Det finns inga herrar och slavar bland människorna, bara självägande individer. Dessa individer kan fritt välja att samverka med andra individer på vilket sätt som helst, så länge det inte inkräktar på någons frihet. Detta kallas i boken för klassisk eller naturrättslig liberalism. Denna liberalismens urform kräver ett filosofiskt fundament för att inte falla samman, nämligen den aristotelisk-platonska övertygelsen om att allting har sin essens och identitet. Kvinnor, män, katter och granar tillhör olika kategorier, och vårt mänskliga språk återger dessa kategorier på ett korrekt sätt när vi beskriver verkligheten sanningsenligt. Det går därmed att avgöra vilka som tillhör kategorin ”autonoma individer”. Om man sedan dessutom lägger till en fungerande rättsstat som slår vakt om de autonoma individernas frihet så finns liberalismens alla basala pussel­bitar på plats.

Den äkta liberalismen beskrivs i boken som ”ett tankens verk om människans politiska liv på jorden”, en radikalt frihetlig idé om hur människor bör leva tillsammans. Frihet är liberalismens enda egentliga värde. I praktisk vardagspolitik försvarar liberaler ofta en mängd andra värden. Men dessa värden hör, enligt Andersson, inte hemma i liberalismen som sådan. Tvärtom, de främjar bara de falska former av liberalism som tar hänsyn till människors känslor och smakomdömen. Sådana saker är naturligtvis viktiga i människors liv, men det politiska livet och staten ska inte låta sig styras av sådant, och mellanmänskliga relationer ska präglas av dem bara i den mån som individer fritt väljer det. Anderssons slutsats är att statens makt i princip bör begränsas till att upprätthålla allas frihet och likhet inför lagen. Därför ska staten motverka rasism. Däremot ska staten inte lägga sig i sådant som migration, prostitution och religion, så länge inga individer berövas sin frihet.

Lena Andersson försvarar sedan länge existensen av metafysiska essenser. Jämfört med hennes tidigare bidrag i ärendet, exempelvis i boken Egentligheter (Albert Bonniers Förlag 2017, tillsammans med Dan Wolgers) har hennes resonemang nu vunnit i skärpa. Det visar sig till exempel i hennes framställning av hur vi konceptualiserar essenser som förekommer i olika grader (exempelvis: hur många hårstrån är förenligt med flintskallighet?), liksom i reflektionerna över perspektivism (hur det går till att beskriva ett och samma fenomen ur olika perspektiv). Hennes kritik mot scientismen och dess övertro på mätbarhet och naturvetenskapliga fakta är också värdefull, och den påminner i långa stycken om den kritik som Jonna Bornemark formuerar i sin senaste bok Det omätbaras renässans (Volante 2018).

Huruvida man bör låta sig övertygas om att liberalismen är en god idé överlåter jag åt läsaren att bedöma. Lena Andersson har hur som helst skrivit en utomordentligt intressant och läsvärd bok, präglad av hennes sanningslidelse och av modet att lyfta komplexa frågor. Men lämnar då hennes nya bok inget i övrigt att önska? En av bokens svagheter är att tänkare och idéer alltför enkelt delas in i två motsatta grupper, vilket gör att skillnaderna inom respektive grupp nivelleras. Ludwig Wittgenstein får på så sätt den missvisande etiketten logisk positivist. Inte heller tänker alla scientister och relativister likadant. Man kan till och med fråga sig vem av de behandlade filosoferna som själv faktiskt skulle beteckna sig som scientist respektive relativist. Man kan försvara Anderssons förfarande genom att påpeka att hennes syfte är att renodla vissa tankelinjer i västerländsk filosofihistoria, men det har sitt pris.

En annan punkt är behandlingen av frågorna om mening och ändamålsenlighet. Aristoteles tänkande är präglat av föreställningen att världen är ändamålsenligt inrättad, vilket Andersson omnämner och i någon bemärkelse verkar bejaka. I Aristoteles efterföljd kopplar hon samman ändamålsenlighet med möjligheten att inordna fenomenen i världen i ett begripligt och meningsfullt sammanhang. På denna punkt verkar dock Anderssons ateistiska ståndpunkt göra det svårt för henne att resonera helt konsistent. Frågan är nämligen om idéerna om ändamålsenlighet och en övergripande mening med världen alls kan tänkas konsistent utan hänvisning till Gud. Även om Lena Anderssons religionskritik på senare år tycks ha mildrats något, framgår det av boken att hon fortsatt avvisar tron på Gud. Inte desto mindre konstaterar hon på sidan 150 att allting i världen är meningslöst om världen som helhet är meningslös. Och hon tillägger att Dostojevskij på sitt sätt har fått rätt i att gudstrons försvinnande har lämnat människan utan en fast punkt i världen, och att följden därav är ”att männi­skans liv framstår som lika litet värt som askan av hennes egen kremerade kropp”. Aristoteles skulle här ha kunnat resonera annorlunda och mera konsistent än Lena Andersson, eftersom han insåg att tanken på ändamålsenlighet har Gud som sin förutsättning. Även på denna punkt hade Aristoteles rätt.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.