Allmänbildande om kristen gudstjänst

Vilken melodi har varit i oavbrutet bruk i Sverige sedan tusen år? Vilka texter i det västerländska arvet har inspirerat till flest tonsättningar? Vilket är frikyrkornas bidrag till demokratin?

Dessa frågor borde det höra till allmänbildningen att kunna ge ett informerat svar på. De gäller den form av kulturbärande som kristen gudstjänst är. Svenska kyrkan äger cirka 3 500 kyrkor, frikyrkligheten har haft lika många bönhus, och i våra dagar firas söndagsliturgi av 17 ortodoxa och orientaliska kyrkor i vårt land. Katolska mässor firas på omkring 90 orter. Gudstjänster påstås dra lika mycket folk som idrotten, varje helg, året runt.

Som gymnasielärare i religion i det mycket sekulariserade Malmö kan jag konstatera att kristendomen numera är en främmande religion. Inte bara för gymnasister, utan även för journalister och andra aktörer i kulturdebatten. Religion har betraktats som en apart subkultur i utdöende, som får plats i nyhetsbevakningen när missförhållanden upptäcks. Men religionens rytm är samhällets andning, och även om den oftast inte märks skulle den saknas om den upphörde.

Kristen gudstjänst – en introduktion borde bli obligatorisk lektyr för mediefolk och kulturbevakare. Den hör hemma i den disciplin som kallas liturgik, vetenskapen om gudstjänsten men har trots den torra titeln ett allmänintresse. Här har landets ledande sakkunniga om gudstjänstens väsen och utförande tagit ett samlat grepp för att, utifrån levd erfarenhet lika väl som akademisk utbildning, skildra det kristna gudstjänstlivet, aktiviteten i lokaler som många bara ser vid bröllop och terminsavslutningar. Författarna behärskar sitt ämne utan och innan. De har dessutom förmågan att skriva fängslande.

Efter Anders Ekenbergs generella introduktion om liturgi samt översikt av den romersk-katolska gudstjänsten presenterar exegeten och prästen Mikael Sundkvist de ortodoxa och orientaliska kyrkorna som är representerade i Sverige och deras gudstjänstliv, numera en del av svensk kultur. Svenska kyrkans liturgiska förvandlingar under historiens lopp beskrivs av Mikael Löwegren. Joel Halldorf skildrar mötet, nyckelbegreppet i frikyrkorna, och dess vidare allmänkulturella betydelse. Sune Fahlgren fokuserar de pentekostala rörelserna, dessa som leder sitt ursprung tillbaka till en händelse på Azusa Street i Los Angeles 1906.

Efter dessa presentationer av kristen gudstjänst följer en fördjupande studie av Stephan Borgehammar om den enskildes deltagande i gudstjänsten utifrån frekvens, distans (graden av medagerande) och djup (graden av berördhet). Britt-Inger Johansson redogör för kyrkobyggnaden (eller möteslokalen) som platsen för den kristna sammankomsten och hur rummets gestaltning avspeglar funktionen. Stina Fallberg Sundmark tar sig an liturgins materiella och fysiska uttryck. Mattias Lundberg skriver om gudstjänstmusiken, med tonvikten på de ”liturgiska” kyrkorna som följer fasta ordningar. Vidare beskriver Ninna Edgardh framsteg och svårigheter i de kristna enhetssträvandena kring gudstjänsten (ämbetsfrågan, synen på eukaristin) utifrån den samsyn om vad kristen liturgi är som formulerades i BEM-dokumentet om dop, nattvard och ämbete 1982. Slutligen skisserar Sven-Erik Brodd hur studiet av liturgin bör ta sig an faktiska föreställningar om vad en gudstjänst bör vara: vill den bygga på den nedärvda traditionen så troget som möjligt, eller vill den ersätta det gamla med något nytt, därför traditionen är ett förfall och förräderi mot det nytestamentliga arvet? Bygger den på tanken att man ständigt går från bra till bättre, med risken för en marknadsanpassning av kyrkan som producent för konsumenter?

Detta sista, spänningen mellan tradition och förnyelse, är kristenhetens situation i världen och i Sverige. I ena änden av spektrumet finns de ortodoxa och orientaliska liturgierna, som så troget som möjligt vill förvalta arvet, utan att bekymra sig om anpassning till nya tider och kulturer. Därnäst kommer den katolska kyrkan, som i trohet mot arvet och i respekt för dogmatiken vill göra liturgin mer relevant i en ny situation. Den katolska liturgiska reformen initierades redan före Andra Vatikankonciliet efter ett århundrade av forskning om fornkyrkans gudstjänstliv och spiritualitet. Sedan kommer de kyrkor och samfund som åberopar sig på 1500-talets reformation och som i olika grad har öppenhet både mot tradition och samtida kulturuttryck. Därefter de klassiska frikyrkorna, som uppstod på 1800-talet i protest mot statsmonopolet på religiositet. De tillfredsställde behovet av personlig fromhet men drevs också av ett starkt socialt ansvarstagande och erbjöd gemenskap i ett alltmer industrialiserat och urbaniserat samhälle. I den andra ytterkanten av spektrumet finns rörelser som Livets Ord, Vineyard och Hillsong Church, som gärna anknyter till mediala trender och positivt tänkande, och har en tekniksmart framtoning. De vill, skriver Fahlgren, ge nya svar på rotlöshet och marginalisering i miljöer som präglats av miljonprogrammet med dess avsaknad av trygghet, erkännande och identitet.

Kristendomen är ett spänningsfält mellan tolkningar och accentförskjutningar i hanterandet av samma arv. ”För pingstvännen var rituell obundenhet ett uttryck för frihet i Anden, för katoliken en form av oandlig självhävdelse”, säger Borgehammar, som dock konstaterar att varje gudstjänst organiseras och därmed kräver en ritual av något slag, medveten eller omedveten. För de bysantinska kristna är ikonen omistlig, för de reformert inspirerade är avbildningar av det heliga något misstänkt, men i den evangelikala traditionen kompenserar man avsaknaden av bildkonst med en utvecklad talekonst och en rik repertoar av metaforer med biblisk inspiration.

Boken bidrar till allmänbildningen inte minst gällande frikyrkornas bidrag till möteskulturen genom just ”mötet”, som man föredrar att kalla församlingens sammankomst. I frikyrkligheten strävar man efter enkelhet, innerlighet och livlighet, och man söker deltagarens gensvar, i syfte att nå personlig omvändelse och helgelse. På sistone har inslaget av tillbedjan stärkts, och så kallade lovsångsteam har nästan blivit en ny form av ämbete. Den frikyrkliga gudstjänsten är centrerad kring predikan, och sången stärker gensvaret hos den enskilde. Denna kultur har bidragit både till människors förmåga att uttrycka sig på svenska språket, till musikkulturen och till framväxten av medbestämmande och demokrati. I samverkan med andra folkrörelser under 1900-talet fick detta påtagliga politiska konsekvenser.

Om kravet på livlighet i frikyrkomötet kan anta hektiska proportioner och främja ytlighet kan den andra kanten i detta spektrum, de äldsta samfunden, erbjuda tystnad, mystik och förståelse för en motgångens teologi genom sitt fokus på Kristi och helgonens offer. Man kan vid läsningen av denna bok förfalla till drömmerier om hur det skulle vara om de bästa egenskaperna hos alla samfund kombinerades och alla nackdelar eliminerades, men detta vore inte mänskligt möjligt.

Det är i mötet (i ordets djupaste mening) mellan det sublima och det banala, som kontakten äger rum med Gud. Kristen gudstjänst borde intressera alla, inte minst de många som i dag hyser stor fascination inför religionens fenomen men ofta understryker att de själva inte är religiösa.

Finns det då inga brister i denna utmärkta bok? Jo, det sägs knappast något om bikten, vigseln och vigningarna och hur man följer de döende på den sista vägen i jordelivet och vid begravningen. Sådant är också kristen gudstjänst. Tidebönen berörs mycket lätt, och den svenska körsångsrörelsen, som blivit en så påtaglig del av kulturlivet, nämns bara i förbigående. Och det är inte troligt att alla vet vad en akolut (ibland stavat akolyt) är, eller anamnes, kliros och sistron. Kort sagt: här skulle behövas en ordlista, med alla dessa termer som inte hör till allmänbildningen och aldrig kommer att göra det, men som är speciella för just detta område av det mänskliga.

Vilken melodi har då använts kontinuerligt sedan 1000-talet i Sverige? Den vemodiga ”Kyrie orbis factor” har hela tiden brukats i katolska liksom Svenska kyrkan under denna tidsperiod, ett svårslaget rekord. Inga texter kan heller tävla med mässans ordinarium när det gäller att inspirera tusentals tonsättare, också i vår tid.

Maria Green är förstelärare i svenska och religion, Malmö Latinskola, ledamot av Katolska liturgiska nämnden.