Ateismens avledningar

Richard Dawkins anmärker torrt i Illusionen om Gud ”att organisera ateister har liknats vid att samla katter i flockar, en omöjlighet därför att de går sina egna vägar”. Syftet med resten av boken är just att försöka samla katterna i en flock, och forma en sammanhängande ateistisk massrörelse. Det är i kontrast till denna syn som man måste förstå den engelske filosofen John Grays nya bok Seven Types of Atheism (2018). Bokens premiss är att dagens ateism utgår från en bild av vad religion är som är hämtad ur amerikansk frikyrklighet, och applicerar den på alla religioner. Ateismen definierar sig sedan i kontrast till detta generaliserande religionskoncept. Gray hävdar, med rätta, att denna syn på religion inte duger. Egentligen så är det omöjligt att försöka bena ut vad det verkligen är som förenar shamanism med eukaristisk tillbedjan, konfucianism med Alexander Bards ”synteism”, eller mysteriekulten av Mitras. Och precis som det inte finns något enhetligt fenomen med namnet ”religion”, argumenterar Gray, så finns det inte heller en ”ateism”; det finns snarare olika typer av varandra uteslutande ateismer. Grays syfte är därför motsatsen till det syfte som Dawkins har: medan Dawkins försöker skapa enhet i den spretiga mångfalden, så vill Gray understryka den verkliga mångfalden inom den illusoriska enheten.

Seven Types of Atheism lever definitivt upp till utmaningen: Gray lyckas avverka en stor skara av ateistiska personligheter, för att belysa hur olika ateismen kan se ut. Gray betonar tvetydigheterna i dessa personers ateism och diskrepanserna med vad som i dag uppfattas som ”den ateistiska livsåskådningen”. Anekdoterna som återberättas inkluderar Bertrand Russells mystika erfarenheter, utilitaristen Henry Sidgwicks paranormala experiment, den sektliknande personlighetskulten grundad av Ayn Rand, J.S. Mills utilitaristiska ”troskris”, den ”Gudshatande” brittiske kritikern William Empsons förtrollning gentemot den buddhistiska traditionen … Listan fortsätter, och Grays analys är ofantligt mycket rikare och detaljerad än vad som kan återges här. Jag kommer därför bara att belysa ett centralt och återkommande argument i boken, och lyfta fram några problem som Grays annars lysande utläggning inte lyckas lösa.

Grays huvudargument är att ateism i grunden är ett kristet fenomen. Dagens västerländska ateism parasiterar på kristendomen, från vilken den ärver ett stort idébagage (som, till exempel, det ovan nämnda religionsbegreppet). En omedvetenhet om detta arv, menar Gray, gör att ateister tar för givet antaganden som tillhör den moderna tidsandan, men som i grunden har sitt existensberättigande i en kristen världsbild. Ett exempel på detta är Grays analys av Mills försök att skapa en sekulär etik. När Mill hävdade att religion och moral kunde kopplas loss, hade han redan förutsatt en kristen förståelse av etik. Mill antog att ”själsliga begär” är mer värda än kroppsliga begär; han antog att människans natur är sådan att den strävar efter det goda, och ställde därför aldrig frågan om varför någon skulle handla etiskt över huvud taget. Ett annat exempel Gray ger på ateismens kristna grund är det vanliga talet om ”mänskligheten” som en kollektiv agent. Men ”mänskligheten” som sådan är en kristen uppfinning; före kristendomen talade ingen om ”mänsklighetens historia”, som om mänskligheten vore ett sammanhängande agerande väsen. Och utanför ett teologiskt ramverk finns det inget som rättfärdigar talet om ”mänskligheten”. Egentligen finns inte mänskligheten, skriver Gray, ”utan bara en skara männi­skor, med gemensamma behov och förmågor men skilda mål och värderingar”.

Gray identifierar kärnan i den samtida ateismen som tanken på mänsklighetens framgång. Också här finner Gray kristna rötter, i synnerhet hos de millenariska rörelserna under medeltiden och renässansen. I dessa rörelser, som trodde att tidens slut var nära och därför försökte att skapa en ny politisk ordning, finner Gray paralleller till förra seklets utopiska strömningar (där han inkluderar västerländsk liberalism lika mycket som sovjetisk kommunism). Men på denna punkt har Grays analys allvarliga brister, eftersom parallellen är i stort sett illusorisk: man kan inte se millennarismen som föregångare till framgångstanken, eftersom millennarismens historiesyn är raka motsatsen till framgång. I de historiska millennarismerna, som den företrädd av franciskanen Joakim av Fiore på 1100-talet, eller av anabaptisterna i Münster på 1500-talet, kan man finna en explicit tanke att världen befinner sig i ett tillstånd av moraliskt och politiskt förfall; världen blir sämre och sämre. Därför måste den befintliga politiska ordningen upphävas, och en ny, rättvisare, grundas. Detta är i grunden motsatsen till tanken att samhället blir (sakta men säkert) bättre och bättre. Gray lyckas inte på ett övertygande sätt visa att framgångstanken faktiskt har kristna rötter. I slutändan är det långt ifrån uppenbart att kristendomen innehåller en tanke på historisk framgång. Men trots att Grays genealogi av framstegstanken är vansklig, är de argument som han lyfter mot framsteget starka, och förtjänar att uppmärksammas.

På grund av bredden i Grays utläggning samt klarheten och stringensen i hans resonemang är Seven Types of Atheism det absolut bästa inlägget i den samtida debatten om ateism och religion. Trots det, finns det väldigt lite som tyder på att boken faktiskt är ett inlägg i den samtida debatten. Den ovannämnde Richard Dawkins, till exempel, omnämns i förbifarten en enda gång, trots att han har präglat dagens diskussion på djupet (med, kan man tillägga, katastrofala konsekvenser). Man kunde också ha förväntat sig att den amerikanske ateisten Steven Pinker hade fått komma till tals, eftersom Gray har haft en pågående debatt med honom under de senaste åren, och han förmodligen är den mest kända företrädaren av den naiva liberala synen på politisk framgång och den historiska upplysningen som Gray ivrigt kritiserar. Grays tystnad säger dock mer än ord. Budskapet framkommer klart och tydligt: samtida ateister är ytterst marginella figurer i historiens långa lopp, och de har redan fått mycket mer uppmärksamhet än de förtjänar.

Det som gör boken intressant är Grays undersökning av tysta antaganden som den moderna ateismen tar för givna. Men på vissa punkter köper Gray populära uppfattningar till synes okritiskt. Detta framstår klarast i hans jämförelse mellan kristendomen och antiken. Gray påstår helt enkelt (snarare än argumenterar för) att kristendomen gick ut på att brutalt och metodiskt förstöra den antika världen, som i mångt och mycket var ett bättre, mer moraliskt och civiliserat samhälle än det kristna. Resultatet blir en alldeles för romantiserad bild av antiken: under det romerska imperiet blev ingen, påstår Gray i en märklig passage, ”förföljd på grund av heresi”. Denna förenklade bild leder i sin tur till tanken om kristendomen som något helt bortkopplat från den antika världen. Gray skriver till exempel att Augustinus är ”det första försöket” att förena kristendomen med filosofin. Exakt hur han skulle definiera de otaliga tidigare försöken – som Origenes, Irenaeus, kappadokierna, för att bara ta några exempel ur högen – är oklart. Man måste dessutom blunda för prologen i Johannesevangeliet, som sätter texten i direkt dialog med grekisk filosofi, eller Paulus tal vid Areopagen i Aten. Gray är speciellt ointresserad av att se Paulus i dia­log med sin samtid: han tänker sig snarare Paulus som bortkopplad från både den romerska och den grekiska kontexten och som en radikal vattendelare mellan judendomen och kristendomen. Men dessa två synsätt skapar en spänning i Grays historieläsning, som just bygger på att finna dolda kopplingar mellan idéer och gömda inspirationskällor. Å ena sidan vill Gray påstå att Lenin, till exempel, var influerad (antagligen omedvetet) av obskyra senantika gnostiska tänkare som Valentinus och Basilides av Alexandria. Å andra sidan hävdar Gray att kristendomen är skapad ex nihilo av Paulus. Men, slutligen, trots dessa få bristfälligheter, är Seven Types of Atheism ett imponerande verk, som förtjänar att läsas av alla som har ett intresse för frågor om religion och ateism – eller rättare sagt, ateismer.

Lapo Lappin är fil.stud. vid Uppsala universitet.