Maria Knutlöserskan

”Synden är ett slags knut … som finns djupt inom oss. Dessa knutar berövar oss vår frid och vår ro. De är farliga, eftersom många knutar tillsammans bildar ett nystan, som det blir alltmer smärtsamt och svårt att lösa upp … Men också de svåraste knutarna kan lösas upp genom hans (Jesu) nåd. Och Maria är den moder som tålmodigt och full av kärlek leder oss till Gud, så att han i sin faderliga barmhärtighet kan lösa upp vår själs knutar.”

Orden kommer från påven Franciskus. Tanken att jungfru Maria kan beskrivas som ”knutlöserska” skulle knappast ha kunnat komma från någon tidigare påve. De har, bortsett från de allra senaste årtiondena, under många sekel alla varit italienare, och titelns bakgrund är inte italiensk. Den kommer snarare från påven Benedictus XVI:s hemtrakter i Bayern. Men vägen från Bayern till spridning världen över har varit lång och krokig.

Kärt barn har som bekant många namn. Man kan exempelvis tänka på den lauretanska litanian med sin långa katalog på namn för jungfru Maria. Men ingenstans möter där titeln Knutlöserskan. Det är helt naturligt. Man behöver nämligen inte gå långt tillbaka i historien för att finna att någon sådan titel inte användes. För att ta ett exempel: I det sex tjocka band omfattande Marienlexikon, utgivet under åren omkring 1990, saknas information om en sådan titel för Maria. Några få år senare, i sjätte bandet av Lexikon für Theologie und Kirche, utgivet år 1993, finns det en kort artikel som berättar, att en tavla i en kyrka i Augsburg visar jungfru Maria som löser upp knutar på ett band, och att hon anropas i den egenskapen ”in unentwirrbaren Fällen”, alltså när ingen annan utväg finns. Något tycks alltså ha hänt mellan slutet av 1980-talet och tidigt 1990-tal.

Den tavla som avses finns i kyrkan St. Peter am Perlach i Augsburg i södra Tyskland. Det är frågan om en Maria-bild snarlik de många Immaculata-bilder som var så vanliga i 1600-talets Spanien, alltså jungfru Maria stående utan Jesus-barn (han tänks vara i hennes sköte), stående på ett moln och omgiven av symboler för hennes roll i frälsningsverket. Man kan peka på att hon står på månskäran, att hon trampar en orm under sina fötter, att hon omges av en krans av stjärnor och att den himmelska världen representeras av änglar. Vidare är hon klädd i blått som traditionen bjuder, Andens vindfläkt sveper i hennes klädnad, och Andens duva svävar över henne.

Det är i första hand frågan om en Immaculata-bild. Hon trampar en orm under sina fötter. Det är ett motiv som är hämtat från den medeltida utläggningen av 1 Mos 3:15: ”Jag skall väcka fiendskap mellan dig [ormen] och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen.” Ordet ”de” motsvaras i den hebreiska texten av ett maskulint pronomen, hu, ’han’, men har i den medeltida Vulgata-traditionen kommit att återges med ett feminint pronomen, ipsa, ’hon’ med syftning på jungfru Maria. Hon är den kvinnliga avkomman till Eva. Hon ska krossa ormens huvud, och hon gjorde det med orden: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38).

Men många av detaljerna är i stället hämtade från Johannes vision av ”en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter” (Upp 12:1–18). Även den texten hade på medeltiden fått en mariologisk tolkning. Kvinnan är inte längre som hos kyrkofäderna Israels folk som ”dotter Sion”, utan hon är jungfru Maria, Gudsföderskan (theotokos), med sitt barn, som alltså inte syns på tavlan men är dolt i jungfruns sköte. Epiphanius av Salamis (dog 403) är en av de första som uppger, att ”en del” identifierar visionens kvinnogestalt med jungfru Maria.

Vi kan konstatera, att målningen i St. Peter am Perlach kombinerar 1 Mos 3 och Upp 12, två texter som så att säga ramar in det bibliska frälsningsverket. Konstnären står i själva verket i en tradition som till och med går tillbaka till tiden före Epiphanius. Redan vid mitten av 100-talet kombinerade man syndafallets Eva med frälsningsverkets Maria. Vi läser sålunda hos Justinus Martyren (omkring år 150), Dialog 100.4–5: ”Guds son […] blev människa genom en jungfru, för att den olydnad som orsakades av ormen skulle bli tillintetgjord på samma sätt som den hade börjat. Ty Eva, som var jungfru och obefläckad, födde olydnad och död, sedan hon hade lyssnat på ormens ord. Men Maria födde tro och glädje. Ty när ängeln Gabriel gav henne det glada budskapet … svarade hon, ’Må det ske med mig som du har sagt.’”

Maria blir en motsatt parallell till Eva på liknande sätt som Kristus har blivit det till Adam (Rom 5:12–21). Denna tanke möter överallt hos de tidiga kyrkofäderna, och vi kan nämna Irenaeus (dog omkring år 200), Epideixeis 33: ”Det var nödvändigt att Adam skulle återupprättas i Kristus, för att det dödliga skulle uppslukas av odödligheten, och Eva i Maria, för att en jungfru skulle kunna vara en förespråkare för en jungfru och genom sin jungfruliga lydnad undanröja och förinta den jungfruliga olydnaden.”

Så här långt är det mesta tämligen ”normalt” i målningen i St. Peter am Perlach. Men den visar också några gestalter som bryter av mot traditionen. Under Marias gestalt ser man en man och en ängel på målmedveten vandring, enligt uppgift också en hund, som dock inte kan urskiljas på de reproduktioner som jag har haft tillgång till. Vidare är jungfru Maria sysselsatt med att lösa upp knutar på ett band som hon håller i sina händer. Detaljer som dessa är inte slumpens verk. De är utan tvekan beställda av konstnärens uppdragsgivare. Vi får tillgång till tavlans budskap först när de detaljerna har dechiffrerats.

En ängel, en man och eventuellt en hund på gemensam målmedveten vandring. Scenen finns en gång i Bibeln, i Tobits bok, där Tobits son Tobias på sin vandring österut till Medien för att hämta en summa pengar åt sin far får sällskap av ärkeängeln Rafael (Tob 5), och hans hund följer med åtminstone en bit på vägen (Tob 6:2). Vilken är då situationen som beskrivs i Tobits bok och som föranleder resan till Medien? Svaret finner vi i Tob 3:8: En demon vid namn Asmodaios har drivit en from flicka som hette Sara till självmordets gräns genom att natt efter natt döda hennes sju män redan innan äktenskapen hunnit fullbordas och på så sätt förstöra hennes möjligheter till ett lyckligt liv.

Bilden som visar jungfru Maria som löser upp knutar på ett band har samma budskap. Vi läser än en gång hos Irenaeus, nu i hans stora verk Adversus haereses 3.22,4: ”Den knut som Evas olydnad gav upphov till lösgjordes genom Marias lydnad. Ty det som Eva hade bundit genom sin otro, lösgjorde Maria genom sin tro …”

Sammanhanget där detta citat har hämtats handlar om Evas respektive Marias trolovning som något definitivt, där de band sig för resten av livet, Eva att leva med Adam och Maria att leva orörd av en man (semper virgo). Bilden av Maria som lösgör knutar ingår hos Irenaeus i hans utläggning av äktenskapet som ett livslångt ”åtagande”.

Vi nalkas här den innebörd som konstnären på beställning har gett uttryck åt i altartavlan i kyrkan i Augsburg. En i övrigt tämligen okänd konstnär vid namn Georg Melchior Schmidtner fick omkring år 1700 i uppdrag av kaniken Hieronymus Ambrosius Langenmantel att måla tavlan för familjens privata altare i kyrkan. Bakgrunden står att finna i familjens historia. Hans farfar Wolfgang Langenmantel (1586–1637) hade år 1612 gift sig med en dam vid namn Sophia Rentz, men det bar sig inte bättre än att äktenskapet tre år senare, år 1615, var på väg att spricka. Han uppsökte då vid fyra tillfällen en jesuitpater som hette Jakob Rem för att få hans hjälp. Rem var en from man, känd för sin andliga klarsyn.

Till saken hör att man i Bayern på 1600-talet använde sig av så kallade bröllopsband vid vigslar. Den främsta av brudtärnorna skulle under vigseln förena brudens och brudgummens armar med ett band för att symbolisera deras osynliga förening för resten av livet. Wolfgang Langenmantel tog med sig sitt bröllopsband till pater Rem. Man hade där en bild av ”Maria i snön”, och pater Rem tog Wolfgang Langenmantels bröllopsband och bad inför denna bild: ”I denna religiösa handling lyfter jag upp äktenskapets band, för att knyta upp alla knutar och göra dem släta”. Han löste upp de knutar som hade bildats på bandet, slätade ut det, varpå det blev lysande vitt.

Gud hörde de båda männens bön, och Wolfgang Langenmantel kunde återförenas i kärlek med sin Sophia Rentz. Härifrån kommer traditionen att man kan vända sig till jungfru Maria och be om hennes hjälp att lösa de knutar som på grund av mänsklig svaghet alltför ofta förstör ett äktenskap. Ibland har man gett motivet en vidgad användning och låtit det syfta på alla slags hopplösa fall (knutar) i en människas liv, så i den ovan omnämnda artikeln i Lexikon für Theologie und Kirche.

Men vad var det då som hände åren omkring år 1990? Katalysatorn tycks ha varit det besök som en då fortfarande ganska okänd doktorandstudent från Argentina, Jorge Bergoglio, hade gjort i Augsburg år 1986. Han kom då till St. Peter am Perlach och såg den ovan beskrivna bilden av jungfru Maria som knutlöserska, men också med tydliga drag från Johannes vision av den kosmiska kvinnan i Upp 12. Bilden av den apokalyptiska madonnan har genom århundraden varit särskilt älskad i Latinamerika, eftersom en representant för urbefolkningen, Juan Diego, år 1531 hade sett Maria och beskrivit henne med drag både från en inhemsk indiansk gudinna och från visionen i Upp 12.

Men det var nog en annan faktor som var minst lika viktig för den blivande påven Franciskus. Seden med ”bröllopsband” av det ena eller andra slaget förekom också i iberisk miljö. Man använde då en rosenkrans (eller två rosenkransar förenade av ett krucifix) eller en blomstergirlang och lade denna i form av en åtta över brudparets axlar som ett tecken på deras förening för resten av livet. Detta beledsagades av en bön som exempelvis denna: ”Låt den förening som det innebär att knyta samman denna rosenkrans med jungfru Maria bli en inspiration för er båda. Kom ihåg, att den helighet som behövs för att hålla ihop er nya familj bara kan uppnås genom ömsesidiga offer och kärlek.”

Den blivande påven uppges ha köpt ett större antal vykort föreställande bilden av Maria som knutlöserska i St. Peter am Perlach och sedan ha sänt dem till vänner i Latinamerika. Vid samma tid började kapell i Alpländerna (med början i Styria i Österrike år 1989) och, förmodligen inspirerade av pater Bergoglios vykort, också i länder som Argentina och Brasilien att helgas åt Maria Knutlöserskan.

När påven Benedictus XVI nyligen hade tillträtt år 2005, fick han som gåva av dåvarande kardinalen Bergoglio en kalk med en bild av jungfru Maria som löser upp knutarna på ett snöre. Detta måste ses som ett tecken på den nuvarande påvens personliga fromhet men också som en påminnelse om papa Ratzingers egen bakgrund i Bayern med dess bruk av dylika bröllopsband.

Samtidigt som kyrkans liturgi uppvisar ett starkt drag av kontinuitet seklerna igenom finner vi, att en ny kristologisk, eller i det här fallet mariologisk, titel snabbt kan vinna insteg i folkdjupen. Som avslutande exempel härpå citeras här en bön till Maria Knutlöserskan:

”Jungfru Maria, moder till den rena kärleken, en moder som aldrig vägrar att komma ett barn till hjälp. Dina händer upphör aldrig att tjäna dina älskade barn, eftersom de rörs av den gudomliga kärlek och oändliga barmhärtighet som finns i ditt hjärta. Kasta din medlidsamma blick på mig och se det nystan med knutar som finns i mitt liv. Du känner hur desperat jag är, du känner min smärta och vet hur insnärjd jag är av dessa knutar. Maria, du moder som Gud anförtrodde att lösa upp knutarna i hans barns liv. Jag anförtror mitt livs band i dina händer. Ingen, inte ens den Onde själv, kan rycka det ur din dyrbara vård. Det finns ingen knut som inte kan lösas upp av dina händer. Mäktiga moder, i din nåd och i din maktfulla förbön hos din son och min befriare Jesus, ta i dag denna knut i dina händer […]. Jag ber dig att till Guds ära lösa upp den en gång för alla. Du är mitt hopp. Min Fru, du är den enda tröst som Gud ger mig, stärkandet av min svaga kraft, rikedomen i min fattigdom och med Kristus befrielsen från mina kedjor. Hör min vädjan, Bevara mig, led mig, skydda mig, du min säkra tillflykt! Maria, knutlöserska, be för mig! Amen.”

Litteratur

Sampieri, Miguel Cuartero: Marie qui défait les nœuds. Histoire d’une dévotion mariale.
Médiaspaul 2016.

Pope Francis. The People’s Pope. i-5 publishing 2015.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.