Religionsfrihet – frihet för religionen eller dess utövare?

I den svenska regeringsformens andra kapitel beskrivs de grundläggande fri- och rättigheter som enskilda tillförsäkras mot det allmänna: Yttrandefrihet ger frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Informationsfrihet innebär frihet att inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. Mötesfrihet ger frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Demonstrationsfrihet ger frihet att anordna och delta i demonstration på allmän plats. Genom föreningsfrihet kan människor sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och genom religionsfrihet utövar de sin religion ensamma eller tillsammans med likasinnade. Även om friheterna i denna sammanställning förefaller vara helt separata, så överlappar de varandra.

Grundlagen skyddar däremot inte religionen som sådan, och skälet är enkelt. Det går helt enkelt inte att lagstifta om vad som är religion och vad som inte är det. Lagstiftningen har därför inriktats på att skydda den religiösa praktiken, antingen denna utövas enskilt eller i grupp. Religionsfriheten skyddas även av de andra friheterna. Yttrandefrihet ger möjlighet att predika ett religiöst budskap, mötesfrihet att samlas till gudstjänst, demonstrationsfrihet att anordna processioner och föreningsfrihet möjlighet att bilda gudstjänstfirande församlingar. Det finns en lång erfarenhet bakom valet att skydda utövaren av religion och inte religionen som sådan. Varför det är så ska vi kort reflektera över i denna artikel.

Tankekontrollen

Långt in på 1700-talet fanns inget alternativ till kristendomen som statsbärande ideologi. Den lutherska bekännelsen skyddades som en statsangelägenhet av den enkla anledningen att religionen legitimerade samhällsordningen. Den som predikade annan lära än den av staten sanktionerade utsattes för hård repression. Avvikaren angrep ju själva statsmakten. Enhet i religionen sågs som villkor för statens bestånd.

Problemen att hålla landet fritt från ”irrande” rörelser ökade i och med att soldater från Karl XII:s ryska fälttåg återvände från krigsfångenskapen påverkade av protestantiska läror, som avvek från den statssanktionerade ortodoxins idéer. Men även utländska företrädare för radikal protestantism vann anhängare, inte minst bland Stockholms borgerskap. Plötsligt blev det på modet att samlas till bönemöten och bibelstudier utan en präst närvarande, vilket utmanade kyrkans kontrollsystem.

Prästernas ryggmärgsreaktion blev att ropa på förbud. 1726 vann de framgång genom tillkomsten av det s.k. konventikelplakatet som förbjöd andliga sammankomster under en lekmans ledning. Lagstiftaren riktade sig alltså mot själva möjligheten att komma samman för gudstjänst och uppbyggelse. Med konventikelplakatet fick den lutherska ortodoxin ett legalt vapen i kampen mot alla former av fria kristna rörelser, men följderna av plakatets straffhot visade sig överraskande svaga.

Prästerna gick därför vidare på repressionsvägen. 1735 tillkom en religionsstadga som inte bara riktades mot villfarelser som inte ens behövde vara öppet uttalade. Som indikation på villfarelse räknades till exempel att utebli från kyrkogång och nattvard.

Repression men bara till en viss gräns

De lokala kyrkoherdarna gjordes ansvariga för stadgans genomförande, vilket var rationellt med tanke på att de villfarande rörelserna vanligtvis var lokalt förankrade. Men samtidigt gav denna ordning frihet för präster, som själva var påverkade av de nya strömningarna, att bestämma hur övervakningen skulle ske, ja kanske till och med helt avstå från att ingripa. I övervakningens finmaskiga fångstnät skars stora revor, genom vilka avvikarna kunde slinka undan. Domkapitlens protokoll vittnar om svårigheterna att få bukt med dissidenterna, som alltså kommit för att stanna.

Myndigheterna stod inför ett dilemma när det gällde att utnyttja de tvångsmedel som lagstiftningen faktiskt ställde till förfogande för att skapa enhet i religionen. Som ett belysande exempel kan vi ta fallet med församlingen i ”Mommas hus” i Stockholm 1735–36. På denna plats samlades en grupp som med de första kristna som förebilder ville leva i en andlig gemenskap långt vid sidan av den lutherska statskyrkans lära. Mommagruppen avvisade den ritualiserade gudstjänsten och yttrade betänkligheter om kyrkoorganisationen, prästämbetet, barndopet och nattvarden. När domkapitlet 1736 inledde rannsakningen mot gruppens ledare fann domkapitlet sådana villomeningar vara för handen att målet måste överlämnas till domstol. Visserligen dömdes en av ledarna till landsförvisning, men rättegången skapade en helt oväntad publicitet. Förvillelserna blev välkända för en bred allmänhet. Det hela blev inte enklare när myndigheterna genomförde tvångsdop av barn till föräldrar som avvisade barndopet som obibliskt. Repressionen födde en motreaktion i riksdagen. 1741 begränsades användningen av 1735 års religionsstadga. Det fanns med andra ord inte plats för obegränsad statlig intolerans.

Vilka var religionsfrihetens aktörer?

Händelserna runt 1740 hade visat att straffrätten inte fungerade som medel att komma till rätta med de nya pietistiska rörelserna. Etableringen av religionsfrihet var en del i konflikten mellan det ortodoxa prästerskapet och pietister av olika schatteringar. De fåtaliga som bekände annan lära än protestantisk spelade däremot en liten roll för religionsfrihetens etablering.

Efter 1800 låg den lutherska ortodoxin definitivt i själatåget, angripen inte bara av kritiska protestanter utan även av upplysningspräglade teologer. Nu kom också den verkliga attacken från väckelserörelser, vilka visserligen förblev i huvudsak lutherska men bejakade samfundsliknande sammanslutningar runt inflytelserika predikanter och präster. Graden av trohet mot statskyrkan kunde variera, men redan det faktum att dessa föreningar ibland beskrev sig själva som ”missionssällskap” visade att föreningarna fungerade som församlingar med egna predikanter. 1858 avskaffades konventikelplakatet, då en helt omöjlig lag i ett samhälle på väg mot religiös tolerans.

Religionsfrihetens genombrott

Den stora utmaningen mot statskyrkosystemet kom genom baptismen omkring 1850. Nu handlade det om en rörelse som visserligen var protestantisk men totalt oluthersk till både kynne och teologi. Baptisternas konfrontation med statskyrkosystemet blev dramatisk och total. Mot de baptistiska församlingsbildningarna, som växte fram vid mitten av 1850-talet, kunde myndigheterna inte göra mycket. Däremot kunde de fortfarande ingripa mot baptister som vägrade döpa sina nyfödda barn. Dopvägran stred nämligen mot svensk lag som föreskrev att alla barn måste döpas inom åtta dagar.

Följden blev tvångsdop av nyfödda barn till baptister under 1850-talet, men det statliga religionstvånget slutade i ett rejält politiskt fiasko därför att vissa präster, och i åtminstone något fall landshövdingeämbetet som exekutiv myndighet, vägrade att medverka. När domkapitlet därför påkallade Kungl. Maj:ts ingripande fick det till svar att det inte längre var önskvärt att varje barn under alla förhållanden skulle döpas. Praxis underminerade tvångslagstiftningen.

Friheten att bilda församlingar för att utöva religion enskilt eller tillsammans med andra följde med automatik. Lagstiftaren fick motvilligt kapitulera för en baptistisk rörelse som inte bara vägrade att samarbeta utan även växte till massformat. Den lutherska statskyrkan företrädde inte längre alla kristna i landet.

Redan under 1860-talet kom den rättspolitiska anpassningen. Genom 1860 års dissenterlag erkändes Metodist-episkopalkyrkan och Romersk-katolska kyrkan som samfund medan baptisterna avböjde samfundserkännandet. Baptisterna ville stå helt fria från allt samröre med staten. Anhängare av dessa kyrkor betecknades som ”främmande trosbekännare”. Svenska kyrkan – som nu för första gången kallades vid detta namn – måste retirera från sin monopolställning. Genom 1862 års kommunallagar försvann den kyrkliga socknen som organisation för den lokala självstyrelsen och klövs i en kyrklig och en borgerlig kommun. 1866 avskaffades ståndsriksdagen och därmed även prästeståndet som politisk korporation. 1860-talet blev religionsfrihetens genombrottsdecennium.

Varför inte skydd av religionen som sådan?

Religionsfriheten etablerades, som framgått av denna korta historia, inte på grund av ideologiska krav i liberalismens anda. Religionsfriheten blev en nödvändig följd av statskyrkosystemets gradvisa sönderfall. Lagstiftaren hade ingen anledning att överväga skydd av religionen som sådan, eftersom man runt 1860 inte längre kunde tala om en svensk luthersk enhetskultur. Det föll sig helt enkelt naturligt att definiera religionsfrihet som frihet för enskilda eller grupper av troende att utöva sin religion, sak samma vad denna aktivitet sedan innebar.

Det var samma synsätt som vägledde riksdagen mer än etthundra år senare, då den definierade religionsfriheten som en frihet för enskilda att ensamma eller tillsammans med andra utöva sin religion.