Den 27 mars 2008 beslutade den israeliska myndigheten Yad Vashem att tilldela den förre kyrkoherden i Faluns katolska församling Kazimir Vilnis hederstiteln ”Rättfärdig bland folken” för att han, med risk för sitt eget liv, räddat många judar i Riga under andra världskriget. Han är därmed, tillsammans med Raoul Wallenberg och Elisabeth Hesselblad, en av tio svenskar som hedrats av Yad Vashem.
Fader Kazimir föddes i Nautreni i Lettland 1907. Han studerade filosofi och teologi i Riga och i Kaunas i Litauen och prästvigdes i Riga 1933. Redan året därpå fick han sin biskops uppdrag att upprätta en katolsk församling i ett nybyggt område i utkanten av Riga och där bygga en ny kyrka. Det skulle dröja till 1943 innan kyrkan, Kristus Konungens kyrka, kunde invigas i den då ockuperade staden. Bara ett år senare tvingades han lämna sin kyrka och församling och fly för sitt liv. Han landade efter en strapatsrik resa i småbåtar över Östersjön på Gotlands östkust och kom efter några månader till Stockholm, där han fick biskop Müllers uppdrag att ansvara för själavården bland de cirka 5 000 lettiska flyktingarna.
Fader Kazimir blev något av en legend inom katolska kyrkan i Sverige. Öppen, vänlig, fryntlig och med leende ögon mötte han sina medmänniskor. Han sade aldrig nej till den som behövde hjälp. Utöver sitt modersmål, lettiska, försökte han kommunicera på ytterligare sju, åtta språk. Hans svenska var i det närmaste obegriplig. Han talade mumlande med ofullständiga meningar och verben oftast i infinitiv. Liknande brister gällde för övriga främmande språk. Ändå lyckades han göra sig förstådd genom sitt uttrycksfulla kroppsspråk och med hjälp av ”hjärtats språk”, som han behärskade till fullo. En tillfällig besökare vid söndagsmässan i Falun kommenterade vad han upplevt: ”Jag förstod inte ett ord av hans predikan, men jag skulle vilja dö i hans armar.”
Kyrkoherdeåren
1948 utnämndes han till kyrkoherde i Eskils-tuna. Med två tomma händer och ett löfte från biskopen om en lön på 100 kronor i kvartalet började han arbetet. Till att börja med höll församlingen till i hans lägenhet, där ett av rummen inretts till kyrkolokal. Efter några år lyckades han med hjälp av en belgisk donation köpa den fastighet där katolska församlingen idag har sitt centrum. Den befintliga villan byggdes om till ett fungerande församlingscenter med kyrkolokal, Heliga Korsets kapell, församlingssal och prästbostad. Församlingscentret och kyrkan har senare byggts om och utvidgats.
Efter ett mellanspel på två år i Karlskoga blev han 1965 kyrkoherde i katolska församlingen i Dalarna. Först var han stationerad i Ludvika, där det sedan 50-talet fanns en kyrka inrymd i en villa som också fungerade som prästbostad. Men redan efter något år flyttade f. Kazimir till Falun där han personligen köpt ett stort hus med väl tilltagen tomt. För församlingen hyrde han en provisorisk kyrksal.
Hans tredje kyrkbygge blev säkert hans mest spektakulära. På sin egen ägandes tomt och i egen regi lät han bygga det som idag är Den Gode Herdens kyrka i Falun med hjälp av medel som han själv skaffat fram genom sina kontakter världen över. Bygget skedde under många kontroverser med myndigheter och byggansvariga, inklusive hans eget kyrkoråd, som var inkopplat genom en byggnadskommitté. Men rent juridiskt var ju kyrkbygget hans privata! Någon gång under processen överläts kyrkan formellt till församlingen. När den var klar ringde han sin biskop i Stockholm och bad honom komma och inviga kyrkan. Biskopen som borde ha varit den förste att informeras om att det skulle byggas en ny katolsk kyrka i Falun blev nu den siste. Den 11 juni 1973 kunde ändå biskop John Taylor inviga kyrkan utan att själv ha behövt lägga två strån i kors eller betala ett enda öre för att bygget skulle komma tillstånd. Något helt unikt för en katolsk biskop i Sverige.
Birgittasystrar till Falun
Fader Kazimir hade under åren nära kontakt med Birgittasystrarna i Djursholm, som i-bland hjälpte honom med barnundervisning, sång och orgelspel i gudstjänsterna. Han ville gärna få systrarna att etablera sig även i Falun. När han fick veta att en stor och lämplig sommarvilla var till salu vid Runns strand i Hosjö tipsade han systrarna om det. Moder Hilaria, som då var generalföreståndare för Birgittasystrarna i Rom, lät sig övertygas och kunde köpa huset och skickade några systrar, bland annat från Indien, för att bygga upp den verksamhet som i år funnits där under 40 år. Säkert bidrog det faktum att Elisabeth Hesselblad hade sina rötter i Falun till att köpet kom till stånd.
Kulturarbetaren
Vid sidan av sitt djupa och helhjärtade engagemang i sina församlingars och församlingsbors ve och väl var Kazimir Vilnis en centralgestalt ibland exilletter världen över. Han upprätthöll flitiga kontakter med lettiska exilbiskopar, -präster och -församlingar runt om i världen. Det var i många fall genom dessa kontakter som han lyckades finansiera sina projekt i Sverige. Under årtionden utgav han den lettiska årskalendern Dzimtentes Kalendras (Fosterlandets kalender), som han redigerade och lät trycka i Västerås. I kalendern, årligen mellan 350 och 400 sidor, samlade han det mesta av lettiska kulturyttringar i exil: essäer, poesi, vetenskapliga artiklar, reportage från lettiska exilgrupper och församlingar, minnesrunor över bortgångna landsmän och kvinnor. Kalendern innehåller ett rikt bildmaterial från Europa, Amerika och Australien. Där finns till och med omvandlingstabeller för mått, vikt och mynt för olika delar av världen där exilletter bodde. Medarbetarna var katoliker, protestanter, judar och ateister. Alla verkar ha ställt upp. En av dem säger: ”Hur kunde man säga nej till Kazimir?” Distributionen skötte han också själv. Det sägs att han varje år när boken kom från tryckeriet fyllde några kappsäckar med böcker, åkte till Arlanda där någon bekant ”fixade” så att han inte behövde betala övervikten, flög till New York och postade kalendrarna där för att spara porto. Dessutom passade han på att besöka sina många välgörare och predika (och samla kollekt till något av sina projekt) i lettiska församlingar. Att denne man, som i vanliga fall inte kunde hålla isär två olika papper, klarade av materialinsamling från hela världen, redigering, tryckning och distribution är naturligtvis en utomordentligt stor kulturgärning, och ett Herrans under!
Byråkraternas fasa
Fader Kazimir hörde definitivt till dem för vilka människor, och framför allt människor i nöd, betyder allt – och papper intet. Hans relationer till myndigheter och överhet, inklusive biskopar, var för det mesta obefintliga, annars ansträngda. Utan ordentlig planering eller solid finansiering drog han igång det ena projektet efter det andra men lyckades i slutänden få in de pengar som krävdes för att slutföra projektet. I sina (alltid påtvingade) kontakter med myndigheter använde han sig listigt av sin bristande språkliga förmåga, förstod när han ville förstå, begrep inget när han inte ville begripa. Den spelade oförmågan hjälpte honom säkert ur många byråkratiska knipor. När han någon gång skaffade sig de nödvändiga formella tillstånden följde han sällan föreskrifterna utan vidtog på egen hand ”nödvändiga” ändringar i redovisade planer. Det kostade honom flera gånger böter. Vid ett tillfälle bröt han mot lagen så att han dömdes till en månads fängelse. ”Jag valde februari, bara 28 dagar.” Dessutom fick han ledigt på söndagarna så att han kunde sköta sin församling.
När biskopen, som i flera år försökt att få in en redovisning av Falu församlings verksamhet och ekonomi, till slut tröttnade, hotade han f. Kazimir med avsked. Fader Kazimir svarade med att själv skicka in sin avskedsansökan. Att åstadkomma en redovisning var inte möjligt eftersom det saknades både ordentlig bokföring och kvitton på det mesta. Förmodligen var det med viss lättnad som den strikte och formelle tyske biskopen snabbt beviljade honom pension och fick ett bekymmer mindre i sitt stift.
Vilnisgården
1974 köpte f. Kazimir den nedlagda järnvägsstationen i Sågmyra utanför Falun. Med hjälp av tyska ungdomar rustade han under några år upp anläggningen (billigt, men bristfälligt!) och förvandlade den till en lägergård och ett ungdomshärbärge. Stationens gamla utedass gjorde han om till ett vackert kapell, S:t Görans kapell, och byggde en klockstapel vid sidan av. Inte heller i Sågmyra följde han myndigheternas anvisningar i byggnadstillståndet. När det uppdagades lyckades han undgå rivning av sitt svartbygge, men fick dryga böter. Under många år fungerade sedan Vilnisgården i Sågmyra som ett andningshål för främst östtyska katolska ungdomar, som fick några sommarveckor i Sverige. När f. Kazimir pensionerades 1979 bosatte han sig själv i Sågmyra, varifrån han dirigerade sin världsvida verksamhet fram till sin död 1988. På sin dödsbädd testamenterade han gården till S:ta Eugenia församling i Stockholm som nu förvaltar den för sitt ungdomsarbete.
Finansiellt geni eller analfabet
Pengar var en nödvändighet för att f. Kazimir skulle kunna förverkliga sina projekt. Han var en framstående tiggare och insamlare, som ibland kunde påminna vänner som hade någon liten skuld till honom om kleines Geld. Men han var inte snål eller girig. Det han tog in med ena handen gav han generöst bort med den andra. Flera gånger hände det att han efter söndagsmässan tog med sig en skara barn i sin egen och några andras bilar på utflykt. På vägen bjöds alla barnen på glass vid någon kiosk. De enda pengar han hade till hands var dagens kollekt som låg i hans ficka! Det hände också att han bjöd församlingen på kyrklunch i församlingssalen efter mässan. När man kom dit fanns ingenting förberett. Men någon åkte ner på stan och fixade korv, en annan ordnade kaffe och bröd och efter någon halvtimma var den stora glada festen igång. När han firade något jubileum, födelsedag eller årsdag av prästvigningen, bjöd han in sina vänner till fest på någon restaurang. Efter måltiden kom restaurangpersonalen och tog upp betalning av de inbjudna gästerna. Om någon inte kunde betala fick de erbjudande att låna av värden.
Sådan var han, rättfärdig bland folken, glad, generös, kaotisk och till synes helt bekymmersfri om det som rörde denna världen.