Religionskunskap och skolreformer

Den svenska skolans undervisning om kristendomen har varit en kontroversiell fråga under hela vår moderna historia. Reformerna av skolan har varit många och ofta är det skolans sätt att undervisa om religioner och livssyn som skapat debatt. Den undervisning i kristendom som gällde fram till 1920-talet var luthersk katekesundervisning. Under flera decennier gällde sedan snarare Bergspredikan och den etiska undervisningen utifrån kristendomen som stomme för kursplanerna i ämnet. Man kunde karaktärisera undervisningen under den första halvan av 1900-talet som en undervisning in i en kristen livssyn; från och med 1960-talet mera som en undervisning om kristendomen och i allt högre grad också om de andra världsreligionerna.

Under 1960-talet kom den engelska utvecklingen av Religious Education med livsfrågor och livssyn som centrala begrepp att vara en stark inspiratör till den svenska diskussionen om ämnets karaktär. Ämnets namn ändrades från och med 1969 till ”Religionskunskap” då den konfessionella inriktningen av ämnet bröts och vi fick en skola där begreppet ”icke-konfessionell undervisning” blev den förhärskande diskursen i styrdokumenten.

Den reform som planerades under namnet Gy 07 och som lades på hyllan i och med maktskiftet 2006, innebar – som vanligt – en kontrovers kring ämnet religionskunskap. Skolverkets experter lade fram en styrande text som utvecklade ämnets identitet som livsfråge- och livssynsämne till ett ämne som vid sidan av denna dimension också såg en ökande relevans att tydligare markera religionernas samhällsdimension. Det svenska samhället hade under perioden utvecklats till ett samhälle med en avsevärd uppluckring av kristendomens dominerande ställning, vilket också kommit att få konsekvenser för den religionsdidaktiska diskursen. Vissa ledande grupper inom olika kyrkor, men även inom de muslimska och judiska kommuniteterna, reagerade starkt på detta och såg ett hot i denna utveckling, som i själva verket var logisk utifrån den samhällsutveckling som hade skett sedan 1969. Vid en uppvaktning av Skolverket var det endast den katolske representanten i Ekumeniska rådets skolkommitté som såg det som ett framsteg att den samhälleliga sidan av religionerna tydligt skrevs ut. Tidningen Dagen riktade häftiga angrepp mot Skolverkets experter.

Med den nya politiska majoritetens dagordning blev det så dags för en ny reformomgång inom utbildningsfältet. 2011 ska en ny skola sjösättas och reformerna omfattar allt från lågstadiet till gymnasiet; därtill reformeras lärarutbildningen i samma förändringsattack mot det som av den liberale utbildningsministern Jan Björklund ses som ett socialdemokratiskt orkestrerat, urspårat utbildningssystem, ett system som nu ska rekonstrueras av den borgerliga regeringskoalitionen.

Liksom vid diskussionen om religionskunskapen i den avvecklade Gy 07-reformen, har kritiken denna gång hittills mest handlat om kristendomens ställning i de förslag till formuleringar som föreslås av expertgruppen i Skolverket. Man kan nog ana två olika slags argumentationslinjer bakom den här kritiken. I ena fallet kan det handla om ett övergripande missnöje med att religionskunskapen får en starkare samhällsvetenskaplig identitet. Visserligen finns det formuleringar i det gällande utkastet som tycks säkerställa att den tros- och livsfrågeinriktning som dominerar i nuvarande styrdokument inte alls överges, men det handlar ändå om en förskjutning mot att ämnet också ses som ett ämne ägnat att vara ett redskap i analysen av samhällsutvecklingen, såväl i Sverige som globalt.

I andra fallet kan det röra sig om en kritik som bygger på oron att den särställning som just kristendomen haft – och har – i styrdokumenten nu bryts. I ämnesplanen för grundskolan beskrivs kristendomen som en av de fem världsreligionerna (vid sidan av judendom, islam, hinduism och buddhism) och särställs bara i avsnittet om centralt innehåll för åk 4–6 med formuleringen:

Kristendomens roll i skolan och i det svenska samhället förr och nu. Från religiös enhetsstat till religiös mångfald och sekularisering.

Jag har svårt att se någon invändning mot att religionskunskapens mera ”samhälleliga sida” utvecklas och fördjupas i det pågående reformarbetet. Jag kan däremot tycka att det finns goda skäl att i ljuset av just denna ambition säkerställa att särskilt kristendomen (men även de andra abrahamitiska religionerna judendom och islam) får en tydlig plats i det centrala innehållet genom hela systemet av styrdokument. Detta kunde ske genom att den citerade formuleringen ovan ändrades till något i stil med:

Kristendomen och dess roll för den svenska kulturen och för samhällets utveckling från religiös enhetsstat till pluralistiskt samhälle.

Och att detta skrivs ut med liknande innebörd för alla stadier.

Den historiska roll som kristendomen spelat för framväxten av kultur och samhälle i Europa och Sverige är lätt att belägga och viktig att känna till för den som vill diskutera tros- och värdefrågor idag.

Andra formuleringar är också diskutabla. Livsfrågor i ”populärkulturen” finns som ett innehåll för åk 7–9; man kunde önska att insnävningen av begreppet kultur till den som är ”populär” togs bort så att vidare aspekter av begreppet kultur med koppling till religion och livsfrågor räddades in i styrdokumentet.

Det som ovan har sagts berör grundskolans ämnesplan. I det förslag som Skolverket presenterat för gymnasiets religionskunskapsämne talas det upprepade gånger om ”religioner och livsåskådningar” utan att några religioner nämns vid namn. Det betyder att den synpunkt som jag framfört ovan beträffande grundskolans ämnesplan har en bäring också – och kanske i än högre grad! – på den föreslagna ämnesplanen för gymnasiet.