Malaysia och Guds namn

Strax efter nyår 2010 kom rapporter om att kristna gudstjänstlokaler utsatts för angrepp i Malaysia. Brandbomber har kastats mot kyrkor både i Kuala Lumpur och i andra städer. I åtminstone något fall har angreppen lett till att en kyrka blivit totalförstörd. Bakom attackerna skall ha legat islamistiska grupper, men muslimska ledare har fördömt angreppen (se Signum nr 1/2010).

Motsättningar mellan religiösa befolkningsgrupper är verkligen inte ovanliga. Både historien och nutiden ger exempel på detta. Ur två synpunkter förtjänar det som nyligen har hänt i Malaysia att uppmärksammas. Malaysia har haft ett stadgat anseende för tolerans och fredlig samexistens mellan olika etniska och religiösa grupper. Drygt hälften av befolkningen räknas som etniska malajer och är muslimer, en fjärdedel är av kinesiskt ursprung och knappt en tiondedel av indiskt. Av den totala befolkningen är en tiondedel kristen. Islam är officiell religion och det strider mot lagen att omvända malajer till en annan religion. Trots detta har en fredlig samexistens rått.

Malajerna har dock ofta känt sig missgynnade i socialt och ekonomiskt hänseende, och en tradition av positiv särbehandling har etablerats för deras räkning. Vissa tecken tyder på att detta inte är tillräckligt för mer militanta grupper, vilket visades av angreppen på kyrkor.

Den utlösande faktorn var ett utslag i en av landets två högsta brottmålsdomstolar, High Court, enligt vilket även andra än muslimer har rätt att använda namnet Allah. Bakgrunden är följande. I mars 2009 konfiskerade myndigheterna flera tusen biblar på malajspråket som importerats från Indonesien. I denna översättning användes Allah som namn för Gud, vilket inte är något problem i Indonesien. I Malaysia menar däremot vissa muslimer (långt ifrån alla), att Allah är så förknippat med islam att det är vilseledande att använda det i en annan religion. Mot detta synsätt vände sig domstolen främst av historiska skäl: Allah var det arabiska ordet för ”gud” redan i förislamisk tid.

Vad man än må anse om lämpligheten i att domstolar uttalar sig i sådana angelägenheter, är det helt klart att det är rätt i sak. En liten översikt över det arabiska ordet Allah är på sin plats.

Allah

Vi skiljer i språken mellan appellativ och egennamn. Appellativ är ett artnamn eller ett substantiv som betecknar räknebara individer av ett visst slag (t.ex. blomma), medan egennamnet avser en enda individ. Problemet med ”gud” är att det i flera språk fungerar både som appellativ och egennamn. I svenskan består skillnaden i sättet att skriva den första bokstaven: gud eller Gud.

Så är det även i de semitiska språken. På hebreiska finns ordet för gud i flera former, varav den enklaste är el och den i särklass vanligaste elohim, som egentligen är en pluralform. Hur just denna form skall förklaras är ovisst; möjligen är det en intensivbildning. Den vanligaste beteckningen på Israels gud i Gamla testamentet är dock bokstavskombinationen JHWH, där vokaliseringen är osäker, men sannolikt skall det läsas Jahweh. Detta ord är alltså ett egennamn, medan el kan användas också om andra gudar. Däremot är formen Jehova helt felaktig och beror på en först i modern tid gjord sammanläsning av konsonanter och vokaler som inte hör till samma ord.

Förhållandet är i princip detsamma i arabiskan. Allah är språkligt sett samma ord som el. Det är något oklart hur formen skall förklaras; vanligen brukar man anta att den första stavelsen är den bestämda artikeln som föregår ordet för gud, alltså ”guden”: al – ilah blir Allah. Av detta ord finns ingen pluralform belagd.

Att ordet är äldre än Koranen är helt klart. Muhammeds fader hette Abdallah, alltså Guds tjänare. Det är belagt i sydarabiska inskrifter som är mer än hundra år äldre än Koranen. Före islam tycks Allah ha använts särskilt om den skapargud som dyrkades i Mekka. I Koranen används också andra namn om Gud, framför allt al-Rahman ”förbarmaren”. ”Säg: Åkallen Gud eller Åkallen Förbarmaren! Huru I än åkallen honom, så tillkomma honom de yppersta namn” (Koranen 17:110, Zetterstéens översättning).

Att översätta ett namn

Alltså bör Allah återges med Gud. Det är också praxis i alla äldre översättningar, gjorda av icke-muslimer. Men här kommer en komplicerande faktor. Muslimer anser i allmänhet att Koranen inte kan översättas. Form och innehåll är så nära förenade, att varje försök till noggrann översättning ger ett otillräckligt intryck. Däremot kan man parafrasera Koranens innehåll, mer eller mindre fritt. På svenska är Bernströms version en sådan parafras, medan Zetterstéens översättning från 1917 är ett försök till mycket litteral översättning. Översättningar gjorda av muslimer brukar därför behålla den arabiska namnformen (Bernström har dock Gud), och det är det som har gjort att det har kommit att uppfattas som ett egennamn. Detta är förklaringen till vad som har skett i Malaysia: Allah är islams namn på Gud och inga andra har rätt till det.

Namnmystik

Men det stannar inte vid detta. Inom islam har utvecklats vad som kan kallas för en namnmystik, vilket har gjort hela namnfrågan ännu viktigare och bidragit till att utveckla den stora känsligheten hos många muslimer när det gäller gudsbenämningar. De namn – eller snarare benämningar, attribut – som används i Koranen har kommit att sammanställas och bilda utgångspunkten för en speciell meditationsform, det muslimska radbandet. Genom att repetitivt gå genom dessa namn har den fromme en möjlighet att fördjupa sig i en väsentlig sida av uppenbarelsen. Traditionen brukar räkna med 99 namn. ”Ja, Gud tillkomma de yppersta namn; åkallen honom därför med dem och lämnen dem, som missbruka hans namn, åt sig själva! De skola få sina gärningars lön” (Koranen 7:180). Varken inom judendomen eller kristendomen har det uppkommit någon riktig motsvarighet till denna namnmystik, även om naturligtvis Jesusbönen erbjuder vissa likheter.

Jahweh, Zeus eller Jupiter?

När judar i Egypten skulle översätta sina heliga skrifter till grekiska, valde man att inte försöka överföra JHWH (om vars uttal man kanske inte var säker) till grekiska. Man valde inte heller Zeus, den högsta guden i det grekiska panteon (vars namn egentligen betyder ”gud”, jämför latinets deus), eftersom det namnet hade alldeles för stark anknytning till en artskild mytologi. Man valde en helt annan väg och ersatte namnet med Kyrios, ”herren”. För elohim däremot kunde man använda det vanliga grekiska ordet för gud, theos.

Detta var naturligtvis tacksamt för de kristna när de tog över Gamla testamentet som helig skrift. Ett ord som ”herre” var religionsneutralt (möter också i Koranen som rabb, besläktat med ”rabbin”). När Bibeln sedan fick en latinsk språkgestalt var det inte tal om att man skulle använda namnet Jupiter, trots att namnets betydelse är ganska passande: Jupiter har uppstått ur Deus pater, ”gud fader”. Möjligen var man dock inte medveten om denna etymologi, som inte framgår av böjda kasus av namnet (så heter genitiv Iovis, av vilket den vanliga engelska formen Jove är bildad). Och när evangeliet till sist nådde våra bygder, fick appellativet ”gud” göra tjänst. Hedniska gudsnamn kunde på sin höjd användas i gamla ortsnamn, som Frölunda och Odensala.

Malaysia

Det skall noteras att ledande muslimska företrädare har tagit avstånd från angreppen på kyrkor. Också från hinduiskt håll har sympatiyttringar framkommit. På senare tid har attackerna avtagit i omfattning.

Det kanske är nödvändigt för en rättsinstans att någon gång ta ställning i en fråga av detta slag. Annars hade man ju kunnat hoppas, att sunt förnuft och en elementär historisk insikt hade kunnat förhindra det som nu har skett. Det är enkelt att konstatera: språk är religionsneutrala. Det fanns arabiska före islam, liksom det fanns hebreiska före Israel. Kristendomen ligger ovanligt väl framme i översättningsproblematiken när det gäller heliga skrifter. Det är ingen självklarhet. Man hade kunnat tänka sig att kristna alltjämt hade fått lära sig hebreiska och grekiska för att kunna läsa Bibeln. Det hade naturligtvis stärkt dessa språks ställning, men det är ändå väl att energin kan läggas ner på något annat.

Även om alltså en myndighet kan vara nödsakad att uttala sig i religiösa frågor, är den bästa inställningen den som för nästan tvåtusen år sedan praktiserades av den romerske ståthållaren Gallio i den grekiska provinsen Achaia. Paulus hade blivit angripen av judar med anklagelsen att han förledde människor till att dyrka Gud på ett sätt som stred mot lagen (alltså Moses lag). Man drog Paulus inför domstolen, men innan processen hann börja sade ståthållaren: ”Om det gällde något brott eller skurkstreck skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar. Men grälar ni om ord och namn och er egen lag, då är det er ensak. I sådana tvister vill jag inte vara domare” (Apg 18:14f.). Romersk rätt när den är som bäst.

Atikelförfattaren är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet