Dödsstraff inte kultur

I Signum 1/2010 kritiserar Philip Geister biståndsminister Gunilla Carlsson för att hon signalerat att svenskt bistånd till Uganda skulle kunna dras in om ett ugandiskt lagförslag riktat mot hbt-personer antas. Lagförslaget – som lagts fram av en enskild parlamentsledamot – öppnar bland annat för dödsstraff för vissa homosexuella handlingar (exempelvis sex med minderåriga). Vad biståndsministern sagt är att det skulle kunna få ”konsekvenser” för biståndet om lagen antas.

Lagförslaget har inte, som Geister skriver, dragits tillbaka. I skrivande stund utskottsbehandlas det i det ugandiska parlamentet. Vad slutresultatet blir vet vi inte.

”Hur angeläget det än är med ett samhälle där människor inte diskrimineras på grund av sin sexuella läggning”, skriver Geister, ”så kan man inte bortse från att varje kultur måste ha rätt att lösa dessa frågor i sin egen takt och utifrån sina egna historiska utgångspunkter.” Europeiska stater och ”folkkyrkor” har, menar han, haft en nykolonialistisk hållning i förhållande till Afrika, något som i längden kommer att leda till negativa och mer fundamentalistiska attityder hos afrikanerna.

Utan tvivel har både Sverige och andra västerländska stater, liksom samfund och organisationer i civilsamhället, anledning att vara vaksamma på det egna förhållningssättet till partner i ekonomiskt underläge. ”Veta bäst”-syndromet finns.

Men när det gäller den ugandiska hbt-lagen hamnar Geister snett. Det finns universella värden som kan och bör hävdas oberoende av kulturell kontext. Människors rätt att slippa förföljelse och hot till livet för sin sexuella läggning är ett sådant värde. Enligt Geister är den ugandiska synen på homosexualitet kopplad till kristna ugandiers motstånd mot påtvingad manlig homosexualitet vid det ugandiska hovet för hundra år sedan. Men att kriminalisering – i sista hand avrättning – av ugandier som idag, av fri vilja, väljer sexuellt uttryck skulle ursäktas med hänvisning till detta trauma är absurt. Sex med minderåriga och oskyddat sex där hiv kan överföras är oacceptabelt. Men även sådana brott måste beivras på sätt som inte kränker individuella rättigheter.

Philip Geister är kritisk till att bistånd ”villkoras utifrån givarens värderingar och önskemål”. Dock, biståndssamarbete är just ett samarbete, som formas i dialog utifrån två parters mål och värderingar. Ett av målen för det svenska biståndet är att främja grundläggande mänskliga rättigheter. Att inte hävda dem i dialogen vore inte respekt, utan paternalism.

Motvilja mot homosexualitet må vara ett inslag i det ugandiska samhället. Men det fritar inte den ugandiska staten från ansvaret att skydda alla sina medborgare. Dödsstraff är inte kultur, det är barbari som inte hör hemma i 2000-talet. Tyvärr finns det många länder som tillämpar det. Men avståndstagande från dödsstraff är en värdering som inte bara omfattas av Sverige, EU, Heliga stolen och den katolska kyrkan utan också fått stöd av den afrikanska katolska biskopssynod som hölls i Rom hösten 2009.

Att ställa Europa mot Afrika i denna fråga är alltså missvisande. Kulturer formas inte i vakuum, de utvecklas i samspel med omvärlden. Kristendomens framgångar i Afrika är väl ett exempel just på det! En hävstång i 1950- och 1960-talens avkoloniseringsprocess var upplysningsvärden som mänskliga rättigheter och demokrati, värden som afrikanska studenter kom i kontakt med i de europeiska metropolerna. Nelson Mandela har skrivit om betydelsen av FN:s förklaring om universella mänskliga rättigheter i kampen mot apartheid.

Kulturer är heller inga monoliter. Varje kultur innehåller sub-, minoritets- och motkulturer. Homosexuella ugandier kan inte definieras ut ur den ugandiska kulturen, lika lite som homosexuella svenskar ur den svenska.

Artiklförfattaren är Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.