Religionsmöte i Chicago

År 1893 hölls i Chicago ett stort religionsmöte, det s.k. Religionernas världsparlament, som blev utslagsgivande för den framtida utvecklingen och brukar betecknas som den moderna religionsdialogens början. Mellan den 28 augusti och den 5 september i år, hundra år efter det första Chicago-mötet, samlades återigen företrädare för världsreligionerna i samma stad.

Religionernas världsparlament 1893 hölls i anslutning till en världsutställning i Chicago, där 400årsminnet av Amerikas ”upptäckt” av Columbus firades. Syftet med religionsmötet var att i samband med detta evenemang på en religiös grundval söka skapa enhet och vänskap mellan människor från alla världsdelar. Tiden präglades av framstegsoptimism och man föreställde sig att på de tekniska framstegen skulle följa en ny era av fred och broderskap mellan folken. De religiösa konflikterna borde få ett slut i och med människornas ökade kunskap och de allmänna framstegen, menade man.

Ett liknande världsomfattande religionsmöte hade aldrig tidigare ägt rum. Omkring 400 personer representerande 41 denominationer infann sig till världsparlamentet 1893. Mötet blev en stor succé. Dagligen infann sig minst 4 000 människor för att lyssna på föreläsningarna. Mest inflytelserik var den hinduiske filosofen Vivekananda. En stor grupp representanter för asiatiska religioner som t.ex. buddhism, konfucianism, hinduism, judendom, shintoism, zoroastrism uppträdde nu tillsammans i Västerlandet för första gången och gjorde stort intryck på övriga mötesdeltagare, vilka tidigare inte räknat med något annan religiositet än den västerländska kristendomen. För första gången erkändes även svarta och kvinnor som autentiska religiösa ledare.

Även om den första hälften av 1900-talet med två världskrig, totalitära statsbildningar etc dämpade optimismen om enhet och broderskap, kvarstod emellertid idealen från Chicago 1893 och synliggjordes genom bildandet av en rad fredsorgan med interreligiösa förtecken. Det mest betydande är Religionernas världskonferens för fred, som efter lång förberedelse bildades i Kyoto 1970 i skuggan av Kuba-krisen och kriget i Vietnam.

Vid Chicago-mötet 1893 inleddes en fas av ömsesidigt religiöst erkännande, något som fortfarande pågår. Men vad som stod på dagordningen för det aktuella Chicago-mötet 1993 var förstås andra frågor än för hundra år sedan. I dag är det de globala hoten och utmaningarna som står i förgrunden. Med bestörtning konstaterade mötesordföranden, pastor David Ramage, att mer än två tredjedelar av de pågående väpnade konflikterna i världen på ett eller annat sätt kan relateras till en religiös motsättning. En av avsikterna med mötet var att formulera ett budskap – med särskild adress till Bosnien och andra aktuella konflikthärdar – om troende människors ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras.

Mer än 6 000 deltagare, som representerade ca 200 religiösa grupperingar, kom samman i Chicago till detta Religionernas världsparlament nummer två. Däribland var Dalai Lama och den katolske ärkebiskopen av Chicago, kardinal Joseph Bernardin. Mötet, som har förberetts sedan 1988, har av somliga betecknats som ett religionernas Andra vatikankoncilium.

Fyra huvudteman behandlades där deltagarna reflekterade kring följande frågor. 1. Hur förhåller sig min egen religionstradition till vetenskap och teknisk utveckling? 2. Hur ställer den sig till berättigade ökade behov hos en ständigt växande befolkning, till fattigdom och orättvis fördelning? 3. Hur undervisar min tradition om förhållandet mellan man och kvinna, raser, kulturer och olika religionstillhörighet, med tanke på ökade motsättningar och våldsaktioner som tyvärr ofta förstärks just på grund av religionen? 4. Vad kan mitt engagemang som troende bidra med för att vi skall kunna leva i fred och bistå varandra? – Jimmy Carter, USA:s tidigare president, hade sammanställt ett material kring dessa frågor.

Den deklaration som mötet avgav blev föremål för mycken diskussion. Initiativtagare till texten var Tubingen-teologen Hans Kung. Några av de teser han framförde i sin bok ”Globalt etikprojekt” (”Projekt Weltethos”) från 1990 återfinns i deklarationen. I boken sammanfattar Kung sitt program i följande formulering: ”Ingen överlevnad i världen utan ett globalt etikprojekt. Ingen världsfred utan religionsfred. Ingen religionsfred utan religionsdialog.” Religionerna kan bidra på två sätt för genomförandet av detta etiska program. För det första förvaltar de tusenåriga religiösa traditionerna bestämda etiska grundelement som är giltiga för alla människor av god vilja. För det andra kan de religiösa institutionerna ställa etiska krav med långt större auktoritet än någon annan världslig instans.

Två principer bildar en minimibas för en etisk värdegemenskap, sägs det i deklarationens slutgiltiga formulering. Den ena är att varje människa måste

behandlas mänskligt när det gäller omistliga och okränkbara värden. Den andra absoluta normen är den ”gyllene regeln”, ”det du inte vill att man gör mot dig […] ”, som man sedan årtusenden tillbaka värnar om i de flesta religiösa traditioner. Gyllene regeln utgör en ”bred väg” för att lösa globala etiska problem, menar man, men påpekar samtidigt att de nya uppflammande etniska konflikterna visar hur långt borta man är från denna norm.

Hans Kungs globala etikprojekt har utsatts för kritik från olika håll. Bland annat anser kritikerna att en minsta gemensam nämnare för en etisk värdegemenskap riskerar att reducera det genuint religiösa bidraget så att själva källflödet till den globala etiken stoppas.

Slutomdömena om Religionernas världsparlament 1993 och dess deklaration är dock i överlag positiva. Att ledare inom olika religioner uppmanar troende och alla människor av god vilja att ta det ansvar som hör det religiösa engagemanget till, måste givetvis ses som något positivt. För närvarande finns det inget annat alternativ än ett globalt samförstånd när det gäller okränkbara mänskliga värden. Det visar miljökonferensen i Rio, konferensen i Wien om de mänskliga rättigheterna, och världsekonomin, som utgör en farlig potential för konflikt mellan Nord och Syd.