Rysk intelligentia i exil

Nicolas Zernov, född år 1898 i Moskva, tillhör de skriftställare som efter att ha flytt revolutionen fortsatt den ryska idédebatten utomlands. Efter en tid i Jugoslavien bosatte han sig i Oxford för att jämte akademisk verksamhet grunda en tidskrift och även bedriva ett omfattande författarskap. Till Zernovs mer centrala böcker hör Vishet i exil: den ryska religiösa revolutionen i det 20:e århundradet, skriven år 1963 och nu aktualiserad i stilsäker svensk översättning av Sven Heilo.

Det är en referens- och citatsprängd studie, där intelligentian och den ortodoxa kyrkan beskrivs i ett fylligt sammanhang. Tyngdpunkten ligger vid decennierna kring sekelskiftet fastän författaren punktvis belyser kyrkans utveckling ända från tiden strax före Peter den store, bland annat schismen med de gammaltroende, och kompetent också behandlar motsättningar mellan grupper med västerländska ideal och slavofilerna, vilka representerade rikets ortodoxa tradition. Den moderna slavofila rörelsen, företrädd av bland andra Solzjenitsyn, faller däremot utanför arbetes ram.

Många röster och åsiktsriktningar lyfts fram. Vid sidan av företrädare för rysk sekulariserad 1800-talsradikalism – Herzen, Bakunin, Tjernysjevskij och andra – tecknas säkra ideologiska miniporträtt av religiösa tänkare, exempelvis på nyligen i vårt land uppmärksammade namn som Vladimir Solovjev och Nikolaj Berdjajev. Samtidigt ges en summarisk översikt av verk och tendenser inom rysk teologisk konst och litteratur.

Flertalet här porträtterade hör i någon mening hemma inom den intelligentia, vars sociala och ideologiska bakgrund Zernov ser som ett fenomen utan motsvarighet i andra länders historia. På ett pedagogiskt tilltalade sätt visar han hur de från att ha avfärdat kristna värden som en del av tsardömets förtryck, under åren efter oktoberrevolutionen intog en avsevärt mer försonlig hållning. Sålunda valde åtskilliga förvästligade ryssar att konvertera till den ortodoxa kyrkan i samband med det livaktiga kyrkliga arbete som vid 20-talets början iscensattes i Petrograd och Moskva.

När sovjetregimen konsoliderades, försvagades emellertid den kyrkliga oppositionen. Resolut bannlyste makten de yttringar inom religion, politik och kultur som inte ansågs ingå i marxismens av Zernov skoningslöst kritiserade världsbild. Naturligt nog sökte många ryssar trosfrihet i de exilcentra som under mellankrigstiden uppstod runtom i Europa – Paris, Belgrad, Berlin, Bryssel, Prag. Trots splittringstendenser skapades därmed en grogrund för liv och andlig gemenskap. Zernov skriver: ”Mitt i armodet, otryggheten och umbärandena, hetsad av sina fiender, ofta missförstådd av andra kristna, fann den ryska intelligentian i exil evangelieliknelsens pärla i åkern, ett fynd som vänt dess förödmjukelse i triumf, inte en triumf för intelligentian som sådan, utan för dess ortodoxa tro, som denna världsliga ‘ordens’ sista generation förkunnat som en sanning för hela världen.”

Med den konferens som hölls i Stockholm år 1925 tog ryska teologer för första gången plats i ett vidare internationellt sammanhang. Samarbetsformerna vidgades. Inte minst den ryska kyrkomusiken fick västerlänningar att öppna sig för den ortodoxa gudstjänsten. Dessa och andra exempel på religionsdialog var utomordentligt värdefulla eftersom den ryska kyrkan fram till 1900-talets början varit isolerad från den europeiska kristna kulturen och som västerlandet å sin sida länge stått främmande inför östkyrkans skilda tankevärld.

Denna tankevärld hölls i hög grad levande när författaren spårar ideologiska rötter för att fånga kontraster mellan öst och väst, särskilt tydligt i textens vackraste avsnitt, där han närmar sig Hagia Sophia, den Heliga Visheten – ett begrepp som svarar mot sedan länge i skilda konstnärliga uttrycksformer gestaltade idéer kring Skapelsens okränkbarhet. I synnerhet genom ikonen har uppfattningar om ett organiskt samspel mellan anden och köttet genom århundraden visualiserats. Av stort intresse är det sätt på vilket östkyrkan tagit fasta på en i kristendomen väl förankrad ekoteologi, enligt vilken sådant som miljöförstöring betecknas som att korsfästa Kristus på nytt.

I sådana allvarsamma avsnitt glöder författarens penna som allra starkast. Lika hänförande är dock hans diskussion om de 1800-talsdiktare som genom profetians gåva berett marken för det tidiga 1900-talets religiösa och konstnärliga pånyttfödelse. Däri ligger Zernovs styrka – i sättet att på ett sekels avstånd nalkas diktare som ännu i dag utövar ett starkt inflytande. Därmed berikas hans eljest mycket sakliga idéhistoriska framställning, som dessutom äger ett ansenligt bibliografiskt värde – särskilt i kraft av ett förtjänstfullt utarbetat, närmare 70 sidor långt appendix rörande författare knutna till den ryska religiösa renässansen. Bakom den omsorgen ligger författarens djupa övertygelse om att den ortodoxa andligheten har åtskilligt att lära västerlandet.