Solen och Nordstjärnan

Att den svenska kulturen är otänkbar utan påverkan utifrån, eller, som Tegner uttryckte det, ”blott barbarit var en gång fosterländskt”, visar nu också Nationalmuseum i Stockholm i sin nya utställning, som pågår året ut och sedan skall till själva Paris. Den behandlar nämligen de svensk-franska förbindelserna under den tid när de var som starkast, alltså 1700talet. Att presentera denna period är en tacksam uppgift, dels för att materialet är såpass rikligt, dels för att hela perioden har en särskild ställning i svenskt nationalmedvetande. Det är lätt att känna sig hemma i en interiör från en sjuttonhundratalsherrgård. Att många fortfarande skulle vilja leva där har för övrigt IKEA tagit vara på i sin nyproduktion efter originalmöbler från tiden, också den redovisad i ett rum på museet.

Det franska hovet var stilbildande för Europa redan under andra hälften av 1600-talet, och den franske kungen såg sig gärna som solen, vilket särskilt gällde för Ludvig XIV medan den svenske kungen – Karl XI – kontrade med att ta upp polstjärnan som sin symbol. Därav har utställningen tagit sig namnet Solen och Nordstjärnan.

Den är fördelad på museets båda plan, konsthantverket och tavelsamlingen, och tillför dem bägge betydande värden i attraktionsförmåga. Få men översiktliga – och lättlästa – texter kompletterar det generösa urvalet föremål från olika samlingar, bland annat de kungliga slottens, liksom museer i Frankrike. Här finns den kungliga prakten för kröningar med paradsadlar, biskopskåpor och tronstolar likaväl som den oemotståndliga exotismen i en lappkåta med ackja men framförallt tidstypiska interiörer från ett bibliotek med praktverk, från ett rum med porslin av alla slag på hyllorna samt ett bord med silver och andra exempel på en burgen men aldrig prålig inredning.

Med föremål från tiden, inklusive reportagemässigt anlagda målningar och välgjorda porträtt, far perioden ett liv och en fyllig täckning som man inte är bortskämd med på museer. Det blir ett nöje att flanera genom de skickligt uppbyggda smårummen med deras omväxlande innehåll, vare sig man vill fördjupa sig i något ämne eller bara få ett mer allmänt intryck.

När det gäller tavelmåleriet har museets samlingar alltifrån sin tillkomst haft sin styrka just i det franska 1700-talet och i de svenska konstnärer som under längre tid var verksamma i Frankrike, men de egna verken kompletteras nu med åtskilliga inlånade tavlor. För att dessutom hylla ett Roslin-jubileum presenterar museet en lång rad porträtt från skilda håll av denne svensk som gjorde hela sin karriär i Paris, en mästare i konsten att återge stoffer och väl förtrogen med de olika grader av representativt avstånd respektive avspänd intimitet som skilda modeller krävde. Roslin är en av de få svenska målarna överhuvudtaget av internationell kvalitet, och det är faktiskt ett enastående tillfälle att få se så många av hans verk samlade. Här finns de välkända läckerbitarna som utställningens affischmodell, Damen med slöjan (för övrigt hans franska hustru, också hon professionell målare) men också mindre kända verk, som pendanger ett äkta par i rött, där de två förstärker varandra på det mest tilltalande sätt.

Överhuvudtaget visar sig porträtten vara den mest givande delen av de svenska målarnas verk. Det syns nästan övertydligt i fallet Wertmuller, som annars representeras bara av något kyligt mytologiskt motiv av utslitet slag. Vi får också ett ganska generöst urval av Gustaf Lundbergs porträtt i pastellkrita.

Om Roslin är höjdpunkten i salen med svensk födda målare, är det själva inredningen som är den största behållningen i salen med franskt måleri, detta sagt utan någon ringaktning av de många franska verk som också lånats in. De är framförallt stilleben och djurmåleri och kompletterar på ett utmärkt sätt besökarens bild av dessa genrer. Men det största intrycket gör det hörn av salen som återger den ursprungliga inredningen i ett av de kungliga rummen; här hänger tavlorna tätt, de mindre i flera rader över varandra, vilket är en utpräglad fördel, när verken som här passar samman i den allmänna stilen. Dessutom behöver de inte ensamma stå för allt av intresse, utan de är insatta i ett möblerat sammanhang med matta, byråer och bord av högsta klass. Här motverkar man den sterila kyla som annars ligger i själva uppställningen av konstmuseer, med idel tavlor glest hängda på väggarna, kanske någon enstaka skulptur och för övrigt ingenting som är en levande interiör.

Besökaren får en omväxlande och tilltalande bild av en hel epok, där det konstnärliga inflytandet från det högkultiverade Europa tog sig sitt mest storskaliga uttryck i det långvariga slottsbygget. När Stockholms gamla slott hade brunnit 1697, började ett intensivt arbete på att skapa ett nytt och modernt högrepresentativt bygge. De stora krigen och därav följande ekonomisk nergång ledde till att arbetet försenades i decennier, innan det kunde fullbordas med hjälp bland annat av en rad inkallade specialister från Frankrike.

De svenska museerna har ju i år till allmän förtjusning återupptäckt den svenska historien, och Nationalmuseums bidrag ger en ovanligt fyllig och attraktiv bild av den epok som det med hjälp av egna samlingar och viktiga inlån har presenterat. Detta är den bild av Sveriges förflutna – när det var som bäst – som vi skall visa upp för Europa, och den gör oss mycken heder.