Tradition och trofasthet

År 1537 var det norska folket ganska oförberett på att anta en luthersk uppfattning av kristendomen. Därför genomfördes reformationen medvetet på så sätt att den inte skulle komma att uppfattas som något demonstrativt brott med den tidigare kyrkans tradition. Ett protestantiskt medvetande hos den samlade befolkningen uppstod sent, vissa påstår att det skedde först i och med Hans Nielsen Hauge (1771-1824) och den ”haugianskd” lekmannarörelsen. Då var givetvis det romerskt katolska medvetandet för länge sedan utplånat ur befolkningen. Inte desto mindre kan vi tala om en rest av katolsk tro så långt fram i tiden som i början av förra århundradet.

Den var koncentrerad till avsides liggande områden, Röldal – där Jonsokvallfärderna fortsatte fram till 1835 – Säterdalen och Övre Telemark- för att nämna några exempel.

Kanske hade vi kunnat förvänta oss att den katolska kyrkan när den kom tillbaka under förra århundradet skulle ha mött förståelse, ja, kanske rent av fått anslutning just i dessa områden. Så skedde emellertid inte. De som vallfärdade över fjället i Röldal uppfattade inte sig själva som katoliker och även om den sista generationens pilgrimer kunde ha lärt känna den första generationen av de återvändande katolikerna kom de aldrig att förstå att de hade något mycket väsentligt gemensamt. De katoliker som bodde i Norge var utlänningar och mycket urbana. De katolska prästerna ville missionera, men de vände sig till stadsbefolkningen. De drömde om Norges medeltid samtidigt som de allra sista medeltida traditionerna höll på att dö ut ett par hundra kilometer därifrån.

De första församlingarna

Den första kortvariga församlingsbildningen som vi känner till ägde rum i Christiania i mitten på 1790talet – eller möjligen var det i Trondheim något tidigare. Vad Christiania beträffar hörde församlingen ihop med de franska flyktingar som vistades där. En präst vars namn vi inte känner var deras själasörjare och firade mässa för dem, stick i stäv mot norsk lag. En annan präst, Abbe Georg Joseph Vogler som var född i Wiirtzburg 1749, vistades under längre perioder i Trondheim under året 1791 och i Christiania 1794 och 1797. Om honom vet vi mer. Han var orgelvirtuos, kompositör och musikpedagog och berömd över hela Europa. År 1786 anställde Gustav III honom vid hovet som kapellmästare. I Sverige grundade han ett konservatorium för orkestermusiker. Vogler begav sig troligen till Norge av intresse för sambandet mellan folkmusik och gregoriansk sång.

Den bildade klassen i Norge kände sig hedrad över att denne virtuos ville spela just för dem och man gjorde inget för att förhindra att ”han utförde de förrättningar som tillkom en själasörjare för de härstädes boende katolikerna”, som en katolsk köpman ifrån Christiania uttryckte saken 1842. I huvudstaden fanns det redan på 1790-talet ett katolskt kapell, helt vid sidan om lagen, men ändå tolererat. Varken Vogler eller den franske emigrantprästen hotade den religiösa stabiliteten i Norge. Deras avnämare var katolska utlänningar, personer som man menade gjorde rätt för sig och som man gärna ville behålla i landet: musiker, handelsmän, gruvfolk.

Vogler kom troligen i kontakt med de få katolikerna som befann sig i Trondheim. Femtio år senare samlades stadens katoliker till uppbyggelse. Det förekom inte att katoliker under förra århundradet gjorde så utan att någon präst hade instruerat dem.

1842 upprättades de facto en katolsk församling i Christiania. Den franske generalkonsuln ville att hans dotter skulle döpas och med referenser från kung Louis Philip tillät kung Karl Johan detta. Stadens katoliker måste redan ha haft någon form av kontakt sinsemellan för när pastor Gottfried Ignatius Montz i maj/juni kom från Stockholm för att förrätta dopet, mötte omkring 60 troende upp till en mässa som kungen inte gett något tillstånd till. I samförstånd med den apostoliske vikarien i Sverige, J. L. Studach, bad man om tillstånd att inrätta en församling med präst, men föregrep i själva verket ett sådant tillstånd. Redan i september 1842 kom Montz till Christiania för att stanna helt olagligt, men utan problem. Den kungliga förordningen kom nästföljande vår och från och med den 16 april var församlingen upprättad med offentliga mässor.

Christianias statskyrklige biskop Sörenssen rekommenderade ”på det varmaste… denna sak till Hans Majestäts nådiga bifall”. Rekommendationer kom också från den teologiska fakulteten och kyrkodepartementet. Ett lagligt tillskapande av en församling uppfattades som en koncession till nytta för utlänningar och man föreställde sig knappast att norrmännen skulle finna vägen dit av annat skäl än av nyfikenhet, ungefär som man går ner till hamnen för att titta på ett utländskt krigsfartyg. Pastor Montz uppfattades som något mycket exotiskt. I början av sin tid i huvudstaden förföljdes han ständigt av en skock ungar vart han än gick.

Katolikerna i Norge hade verkligen inte för avsikt att bedriva mission. De önskade få del av sakrament och själavård och alls inte att omvända sina norska grannar.

Nordpolsmissionen

Nästa katolska initiativ i Norge var i allra högsta grad romerskt. Påven Pius IX förkunnade i början av 1850-talet att han hyste omsorg om de människor som bodde i världens nordligaste utpost. Han frågade sig om någon tänkt på deras själar. Frågan ställdes givetvis till Sacra Congregatio de Propaganda Fide som vid den tiden kanaliserade mycket av den katolska kyrkans växande initiativ. Under 1700-talet hade kyrkan förlorat den ena positionen efter den andra men under 1800-talet återvanns de flesta av dessa. Katolicismen slog rot bland folkslag som aldrig tidigare hade hört evangeliet förkunnas. Under medeltiden hade kyrkans döttrar i Nordeuropa varit bland de mest trofasta, med några få skotska landområden och öar undantagna hade nu allt gått förlorat.

Propaganda Fide genomförde grundliga undersökningar för att kunna besvara påvens fråga. Man ansåg att det bodde en miljon människor i dessa arktiska stråk. ”Propagandan” sökte en man som kunde bli ledare för denna mission, men denne måste ha exceptionella förutsättningar: goda förbindelser, en viss kunskap om norra Europa, samt språkkunskaper i engelska, tyska, franska och ryska, annars skulle de praktiska svårigheterna komma att bli oövervinneliga. Danmark, Sverige-Norge och Ryssland hade en restriktiv lagstiftning. Det danska Grönlandskompaniet och Hudson Bay Company – som hade monopolstatus i de områden där eskimåerna bodde – skulle inte komma att hälsa katolska missionärer välkomna. Det kände man till i Rom.

Propaganda fide fann den man som söktes. Han var jesuit och baron, ryss Och konvertit från den ryska ortodoxa kyrkan, han hade Napoleon III:s förtroende. Han var kanske den mest begåvade gestalten under hela den period som vi rör oss i, och i vart fall är han den mest misskände – Stefan Djunkowsky var namnet. För att kunna viga sitt liv åt planerna på en mission i norr måste han först lösas från sina ordenslöften. Centrum för denna mission etablerades i Alta (Finnmark) 1856.

Prefekten Djunkowsky klarade det som knappast någon annan skulle ha klarat, och här rör det sig om resultat som stod sig. Han skaffade den katolska kyrkan fotfäste i Nordnorge. Församlingar upprättades på Island, Färöarna, i Skottland och på Shetlandsöarna. Där fick prefektens förkunnelse störst framgång. Han arbetade för att vinna eskimåerna, ombesörjde att en duktig man lärde sig deras språk, men missionen avvisades slutgiltigt av handelsmonopolet.

Vad var det som blev Nordpolsmissionens tragedi? Kort sagt: det enormt vidsträckta området kunde inte administreras från Alta eller någon annan plats innanför dess eget territorium. I Rom var man inte heller benägen att ge prefekten rätt att inrätta ett huvudkvarter, dvs. ett ställe varifrån han kunde leda missionen. Detta nederlag var Djunkowsky inte i stånd att leva med. Han tappade modet och självkontrollen och gör sorti ur vår historia. Man har lagt ansvaret för Nordpolsmissionens förmenta fiasko på honom, men frågan är om inte Roms försök att styra på distans åsamkat missionen större skada.

Proselytism och själavård

Då kyrkan kom tillbaka till Norge på 1800-talet kan man se två huvudlinjer i dess sätt att arbeta: Den ena linjen var att vinna konvertiter från statskyrkan. Denna linje introducerades av Nordpolsmissionen och dominerade från 1880 till 1930, men den övergavs helt efter Andra vatikankonciliet.

Den andra linjen var att ta sig an det pastorala behov som fanns bland dem som redan var katoliker eller som av egen vilja sökte sig till kyrkan. Efter konciliet är detta den allenarådande linjen. Mestadels drevs dessa båda linjer parallellt och man försökte knappast att skilja dem åt.

Missionsstationerna i Alta och Tromsö blev församlingar med skolor. I Christiania och – från 1858 – i Bergen började de utländska församlingarna att uppfatta sig som något mer än introverta församlingar: allteftersom man vann ett katolskt självmedvetande utformades förkunnelsen med intentionen att överbevisa protestanterna. 1845 började Norsk Kirketidende en häftig polemik mot katolicismen, vilket också uppmärksammades i vissa andra tidningar. Det gick inte många år efter 1842 förrän målet för det kyrkliga arbetet blev att överbevisa det protestantiska Norge om katolicismens trovärdighet för att inte säga överlägsenhet i förhållande till lutherdomen.

Katolicism på norska

Vid denna tid hade Nordpolsmissionen och Christianiaförsamlingen ett gemensamt problem: katolicismen saknade norska uttryck, ett språk i vid bemärkelse. Utan en förkunnelse som appellerade till norrmännen hade man ingen möjlighet att nå fram till dem. Snart märkte man också att barn till utländska katoliker identifierade sig som norrmän och de hade svårt att överleva andligt på en fransk eller tysk religion.

Prästerna var heroiska. Efter få månader i landet höll de sina första predikningar på stapplande norska. Pastor Montz i Christiania fick en tid hjälp av Henrik Wergeland, men både han och kollegerna i Alta var i det långa loppet hänvisade till att klara sig själva. Eftersom de skulle förkunna katolicismen på norska var kyrkan själv tvungen att formulera en norsk katolicism. En sådan process pågår i alla nationalkyrkor och den slutar aldrig, men i Norge började man på bar backe.

Hur bedrev man verksamheten för att vinna konvertiter från den norska statskyrkan? Här kan man börja med Djunkowsky och fortsätta med hans efterföljare Bernard Bernard och den storslagne biskop Fallize (överherde 1887-1922).

Den viktigaste principen var att göra katolicismen tillgänglig. Fördomarna var omfattande och om folk inte kunde få ta del av vad katolsk tro innebar fanns det inget hopp om att de någonsin skulle komma att dela denna tro. Det var viktigt att man byggde kyrkor som stod där och inbjöd folk att komma in och inte gömde undan liturgin i små kapell. Om detta skrev Bernard Bernard, proprefekt för Nordpolsmissionen och den förste apostoliska prefekten för Norge (1869-87) med Bergen i åtanke: ”Utan prästgård som fast bostad för prästen och utan en kyrka som ger möjlighet att utföra vår liturgi och till att använda predikstolen för att framföra kyrkans lära, har det visat sig omöjligt att komma i kontakt med protestanterna förde kommer inte till en gudstjänst i ett rum.”

Behovet av ordenssystrar

Bernard såg längre. Han förstod att de flesta av prästerna led av att vara isolerade där de satt med sina minimala församlingar. Vi får inte glömma bort att det rör sig om ett arbete från grunden med ner till en (Hammerfest) och två personer (Arendal) som församlingsmedlemmar. På grund av sin isolering blev prästerna ofta excentriska och de snarare skrämde bort än drog till sig potentiella konvertiter. Prästerna och deras små församlingar skulle svårligen klara sig utan förstärkning. På samma gång insåg man behovet av karitativ verksamhet. För att uttrycka det något förenklat: behovet av ordenssystrar blev mycket starkt hos den återvändande kyrkan, både för kyrkans inre friskhet och för att det fanns ett behov av dem i det norska samhället och för att ett socialt apostolat är en del av kyrkans väsen.

Systrarna byggde sjukhus och skolor och gjorde därmed sidor av sin katolska tro tillgänglig för många människor som annars aldrig skulle ha fått något med den att göra. Förväntningarna att detta skulle leda till konversioner infriades inte så mycket. Men det som skedde var kanske ännu viktigare: systrarna bidrog till att normalisera förhållandet till det norska samhället. Det som de uträttade i sina sjukhus vittnade om en överensstämmelse mellan ord och handling och inget talar tydligare än detta.

Hur högt man prioriterade att kyrkan skulle vara tillgänglig kan man se i Trondheim. År 1881 stod ”Jesu-hjärtakyrkan” klar med 300 sittplatser. Den var faktiskt åtskilligt större än den kyrka som stadens församling har i dag. Tjugo år därefter inrättade biskop Fallize ännu en församling. Det berodde inte på att kyrkan blivit för trång- den var alltför stor – men den låg inte centralt. Kyrkan skall ligga där folket befinner sig för att kunna tala med människorna, så tänkte man på den tiden.

Man försökte också göra kyrkan tillgänglig med hjälp av press- och förlagsverksamhet. I detta avseende var Fallize en föregångsman och oerhört skicklig. Pater Hallvard Rieber-Mohn skrev något sarkastiskt följande om dessa ansträngningar: `Norsk’ katolicism talar hyperkorrekt – språkligt och tankemässigt, som det fortfarande händer. Enstaka år gångar av St. Olav röjer först och främst hur svårt det är att lära sig norska. Inte bara orden utan sättet att uttrycka sig på. Framför allt: livskänslan – det specifika, som endast kan förstås inifrån.

Inkulturationens höjdpunkt och fall

Den förste som försökte formulera en norsk katolicism var proprefekt Bernard och året var 1856. Huvudpunkterna i hans argumentation fördes vidare i flera generationer och de skapade utgångspunkten för de norska katolikernas självförståelse under de följande hundra åren.

Bernard resonerade historiskt: Den katolska kyrkan hade hemortsrätt i Norge. De hade fört kristendomen till landet och hade varit den allenarådande religionen under 500–600 år. De katolska institutionerna hade försvarat landets självständighet gentemot dansk och tysk politik, språk och kultur. Om man drar de historiska linjerna bakåt ser man hur kapellet i Christiania vigdes åt den helige Olav, Altagård omdöptes till Olafshavn och man började att fira ”Olsok” – Olovsmässa 29 juli – en av de få katolska medeltida traditioner som lutheranerna hade velat men inte lyckats att utrota. I ett tal 1897 vid ”Olsok” i staden Oslo uttryckte den annars tämligen så sekulariserade Björnstjerne Björnson: ”Den helige Olov och jungfru Maria jagades ut ur landet… Olov den heliges land utan Olov det måste för de flesta uppfattas som om landet höll på att dö. Hjärtat skars ut ur det.”

Men åter till Bernard. Han var inte först och främst retrospektiv. Han sökte nationella och folkliga uttrycksmedel för den katolska tron. Om vi går framåt i tiden skall vi återfinna dessa två rubriker: ”det historiska” och ”det nationella” över allt katolskt arbete fram till Andra Vatikankonciliet. Den senare står där än och kommer sannolikt att var en utmaning också för kommande generationer av norska katoliker. Dessutom tillkom medvetandet om att man – trots att man var en oansenlig minoritet här hemma, en promille av befolkningen – tillhörde världens överlägset största och äldsta kyrka.

Pater Rieber-Mohn skrev 1973 en lysande studie om norsk katolsk mentalitet: ”Från ghetto till ferment.” Hans viktigaste observation är lika giltig än i dag. Rieber-Mohn hävdar att det är omöjligt att restaurera äldre tiders förhållanden. Så har det alltid varit i kyrkans historia. Teologiskt kan detta sammanfattas på följande sätt: Den ortodoxe kristne ser framåt mot sitt och kyrkans mål, mot Gud och gemenskapen med Gud i förvissning om att det som står mellan oss och honom en gång skall övervinnas. Under tiden däremellan gör han sitt bästa för att – tillsammans med andra kristna – bana en framkomlig väg i rätt riktning. En kättare ser bakåt på ett förmodat idealtillstånd, det må vara apostlarnas kyrka, högmedeltidens, motreformationens eller förra århundradets, om vi nu skall tala om katolikernas speciella frestelse till heresi. Det förekommer ingen tid som var idealisk. Kyrkan är på väg framåt och inte bakåt.

För Norges vidkommande nådde forntidsromantiken en höjdpunkt vid Stiklestadsjubileet 1930. Kyrkans pennfäktare försökte frammana den norska storhetstiden i skrift och även i tal och de var duktiga på detta. Men de övertygade inte så många. Stora problem uppstod att finna en balans mellan den nationella medeltidskatolicismen som existerade i teorin och den kontinentala katolicismen på norsk botten som var praxis.

Flera präster i den norska statskyrkan beskyllde Sigrid Undset för att ha konverterat på grund av medeltidsromantik. Men dessa hade fel. För henne var medeltiden levande, men i religiöst avseende var hon fullt upptagen med samtiden och framtiden: de totalitära regimerna, hotet mot ett stabilt familjeliv, omänsklig politik. Historien har bekräftat hennes oro. I samtida katolicism – väl att märka i Frankrike och England – fann hon inte blott realism utan också de andliga vapen som hon behövde. Av alla norska katolska teologer i modern tid är hon den som bäst förstått sin tids utmaningar och svarat på dem. Det finns endast en som gör henne rangen stridig, Hallvard Rieber-Mohn. Dessa två skulle båda ha sagt oss – om de haft möjlighet – att det som de bidrog med är föråldrat nu. Liksom de kan vi lära av historien, förstå den för att förstå oss själva – men inte leva i den.

Tidigare generationers inflytande

Kan man hävda att tidigare generationers norska katoliker har format oss? Innan jag svarar på den frågan vill jag påminna om vilka de norska katolikerna är. Låt oss för ett ögonblick tänka på våra första församlingskyrkor: De flesta av dem måttades till för att kunna ta emot norska konvertiter. Arkitekturen skulle tilltala dem. ”St. Olav” i Christiania var urban och modern, inte provocerande katolsk. ”St. Paul” i Bergen var italiensk och skulle berätta för människorna att det som de där fann representerade en mäktig tradition och det stora utlandet, och dessutom något som inte fanns någon annanstans i staden. ”Jesu-hjärtakyrkan” i Trondheim var inspirerad av fransk arkitektur, provinsiell och elegant på samma gång. Något senare kom Fallizes ”stavkyrkor”. Nu skulle katolicismen inte längre vara europeisk och urban, intrycket skulle vara norskt och vittna om en autentisk norsk katolicism. En av de två sista stavkyrkorna är St. Laurentius i Drammen. Då jag konverterade 1977 var den ungefär halvfylld vid söndagshögmässan. I dag måste man vara ute i god tid för att få en ståplats. Jag behöver knappast säga vilka som fyller dem: flyktingar från Vietnam och Chile, Polen och Sri Lanka och andra flyktingar och invandrare. Flertalet av Norges praktiserande katoliker har kommit hit under de senaste 15–20 åren. Deras genomsnittsålder är ett par och tjugo och Andra vatikankonciliet har de inte upplevt. Det är gammal historia för dem. Deras medvetande – när det gäller norsk katolsk tradition – går på sin höjd tillbaka till John Willem Gran (biskop av Oslo 1964-83). Vår norska katolska kyrka har inget gemensamt historiskt medvetande.

Jag har inte känt några mer skärpta iakttagare i vår kyrka än dominikanpatrarna Hallvar Rieber-Mohn och Albert Raulin. Dessa två framhöll 1973 respektive 1975 att vår kyrka blivit norsk. De hade rätt, under några få år. När vi lyfter fram detta i dag får vi känslan av att det är nästan omöjligt att säga något om vår kyrka överhuvudtaget. Bilden förändras alltför snabbt.

Frågar vi om tidigare generationer norska katoliker har format oss alla som bekänner sig till den katolska tron i detta land, förstår vi att frågan är fel ställd. Men ändå inte helt och hållet. Det som de har byggt upp finns i oss. Byggnaderna berättar i sig att vi står i en historisk tradition. Många av dem som bär ansvar i vår kyrka har präglats av prästernas förkunnelse och själavård, lekmännens uppoffrande verksamhet och uthållighet, systrarnas karitativa arbete – för att bara nämna några exempel. Det är emellertid viktigt att kyrkan i Norge som helhet kommer att präglas och villigt låter sig präglas av de stora grupper katoliker som kommit till landet de senaste tjugo åren.

Långt mer viktigt än att vi låter oss formas av tidigare norska generationers katoliker är att vi nu på samma sätt som de en gång låter oss formas av en kyrka där traditioner lever och utvecklas. Detta har alltid sammanhållit den norska katolicismen och har kanske gett oss själva och andra intryck av att vi nu är överhopade av det som formar oss. Skillnaden är nu att det inte längre är den katolicism som vi är relativt förtrogna med, nämligen den västeuropeiska som vi mött. Hos oss är den östeuropeiska, den latinamerikanska, den asiatiska katolicismen stor och skrymmande.

Många folkslag – inga främlingar

När man arbetar med vår historia, är det svårt att få någon klar bild av lekmännen. Vissa enskilda personer träder fram, men det är inte många. Vi skall försöksvis antyda vissa drag.

De som förblivit praktiserande katoliker har varit mycket trogna. De har varit tvungna att prioritera sin tro högt. Om de ingått äktenskap med protestanter, vilket länge gällde för de allra flesta, bar de ensamma ansvaret för att uppfostra barnen i en katolsk tro. Det geografiska avståndet till kyrkan var ofta stort. Ofta hade man litet gemensamt med trosfränderna. I många sammanhang märktes en betydande skepsis gentemot katoliker ända in i vår tid. Vi kan sluta med att räkna upp exempel och endast tillägga att väldigt många, ja kanske flertalet under dessa 150 år, inte klarade av att föra den katolska tron vidare till sina barn och vissa gav själva upp att praktisera den.

Det arv som tidigare generationer norska katoliker – de som höll ut – ger oss finns det anledning att värdera högt och hoppas att det kommer att forma oss. Inåt kännetecknas vår norska kyrka av fred, trots alla omställningar som den varit med om. De destruktiva inomkyrkliga konflikterna på kontinenten och i USA har inte brett ut sig hos oss. Gentemot världskyrkan är den norska katolska kyrkan lojal. Man ser detta i beredvilligheten att följa konciliets kursändring. Man accepterar att katoliker som kommit hit de senaste decennierna uttrycker sin fromhet som de är vana vid. Under det att vår kyrka ständigt söker norska uttrycksformer har den funnit något som är ännu mer värdefullt: insikten om att kyrkan inte är någon nationell företeelse och att det inte förekommer utlänningar och främlingar i församlingen.

Övers. Anna Maria Hodacs