Vårt behov av skönhet

Ett par gånger under årets lopp har svensk TV sänt bilder från det belägrade och krigshärjade Sarajevo med en grupp ungdomar som dansar, spelar teater eller visar det senaste modet. Under några flyktiga ögonblick bröts det förnedrande krigets fasor. Ungdomarna, men även barn och äldre som engagerade åskådare, kände tydligen behov av att för en kort stund fånga en glimt av skönhet. Längtan efter något som kunde lyfta dem över krigets terror blev överväldigande.

Dansen och spelet i Sarajevos källarlokaler speglar något av mänsklighetens grundläggande behov och erfarenhet. Sedan urminnes tider har människor varit på spaning efter skönhet. Mitt i en splittrad värld har de drivits av drömmar om harmoni mellan kropp och själ, himmel och jord, natur och kultur. De har längtat efter samspelet mellan yttre manifestationer av skönhet och inre föreställningar om samstämmighet och sammanhang.

Vem har inte fått uppleva en känsla av hänförelse och tjusning i mötet med ett storslaget landskap, ett djur i elegant rörelse, ett mänskligt ansikte, en kör eller orkester i fulländad samverkan, en formren kulturskapelse? I alla tider har människor sjungit om skönheten som ett försök att gripa tag i och hålla fast en gäckande och flyktig verklighet som har en irriterande benägenhet att dra sig undan så snart den uppenbarat sig.

Glimtar ur historien

För de gamla grekerna, i synnerhet Platon, är skönheten knuten till godheten: ”Eftersom det sköna låter sig jämställas med det goda så vill den som önskar det sköna också det goda. Endast på det viset kan människan vara lycklig” (Gästabudet). Det sköna och det goda hos människan hör ihop – kalös kiigathös- annars kan varken skönhet eller godhet mogna fullt ut i henne. Samklangen mellan skönhet och godhet återkommer i Platons människoideal som består i harmonin mellan själ och kropp. Ett missförhållande mellan själens och kroppens krafter spolierar helheten. En stark själ kan genom hänsynslös inhämtning av kunskap bryta ner en svag kropp.

Och en ensidig kroppskultur kan ruinera själ och ande eftersom den leder till tankelättja som är människans största bristsjukdom.

I den platonska traditionen står också Augustinus, 800 år efter det höga föredömet. Han ser skönheten som en upplyst och välordnad helhet (splendor ordinis). Albertus Magnus, ytterligare 800 år senare, lägger ett liknande perspektiv. Enligt honom innebär skönhet formens lyskraft (splendor formae). Det är alltså i gestaltens – konstverkets, landskapets, människans – fulländning eller i den fulländade gestalten som skönheten uppenbarar sig. I sin definition hade Albertus möjligtvis också liturgins ädla enkelhet och måttfulla förtätning av skönhet för ögonen.

I motsats till Albertus hänför Thomas av Aquino skönheten till människans erfarenhet och menar att skönheten är det som gläder skådandet (pulchra sunt quite visa placent). Liksom hos Platon kan skönhet inte finnas utan godhet (Pulchntudo et decor virtutis hominis ex ratione est). Enligt både Al bertus och Thomas strålar skönheten ur tingen och deras form. Denna form har liksom blivit självständig och är inte längre ett återsken av ideernas lyskraft som hos Platon.

Skönhetsidealet återkommer med förnyad kraft i det postmoderna samhället, närmare 800 år efter Albertus Magnus. Det postmoderna projektet bygger på föreställningen att förnuftet inte längre räcker till som tolkningsnyckel för människans existentiella frågor. Mer än någonsin behöver människan bilder och föreställningar, metaforer och myter för att klara sin tillvaro. Reaktionerna mot upplysningstidens förnuftsideal tar sig uttryck i stundom våldsam och ursinnig revolt mot det vetenskapliga respektive teknologiska synsättet. När hjärnan övergöds svälter hjärtat.

Fragment i nuet

I dag är det knappast någon som liksom de gamla tänkarna skulle våga sig på en knapphändig och slående definition av vad skönhet innebär. Den kulturella mångfalden tillåter inte någon begränsning av begreppet. Det man i detta läge kan göra är att teckna några drag av dagens skönhetsideal som mycket väl kan uppfattas som kontroversiella eftersom förutsättningarna för en allmänt vedertagen definition inte längre finns.

Till en början har skönhet blivit en fråga om yttre och ytlig framtoning. Vi lever i en signalkultursom prioriterar och prisbelönar det som faller i ögonen. Skönheten har fatt en positivistisk anstrykning: den koncentreras kring den synliga, mät- och vidrörbara yttre manifestationen. Det är en människas snabba, tillrättalagda tillfälliga framträdande på den rörliga eller icke-rörliga reklamrutan som skall väcka uppmärksamhet. Synlighet är den ledande principen, inte den inre godheten som i denna signalkultur snarast uppfattas som en anakronism. En kroppskultur som i förhållande till själskulturen har tappat balansen deformeras till kroppskult. Livsyttringen har blivit skild från dygden, skönheten från godheten. Det är ett skönhetsideal utan bestående värde, en dröm i upplösning.

Det finns ytterligare ett element som präglar dagens skönhetsideal. Detta består i en sorts demokratiskt och egalitärt motiverat genomsnittsideal, ett lagomideal som man uppnår via täta läkarkontroller, hälsokost, gymping, kroppsmätningar, avfettningskurer, kosmetisk kirurgi, östrogensprutor, behandling med tillväxthormon. Allt för att inte bli för lång eller för kort, för tjock eller för smal, och för att man skall få vara i oinskränkt besittning av hälsa och välmående. För detta ideal leder åldrandets rynkor och krämpor till den oåterkalleliga katastrofen.

Idealet är förkroppsligat i den demokratiska lagommänniskan. När man löper linan ut hägrar kloning dvs gentekniskt framställda kopior av lagommänniskan. Skönheten förlorar sin unicitet. Den är inte längre knuten till personen utan till funktionen. Det unika och individuella håller på att förlora sin glans mot bakgrund av skönhetens industrialisering med massproduktion i sitt hägn. På så sätt blir skönhet en kommersialiserad och demokratiskt förpackad dussinvara. Datorbaserad skönhetsgeometri och medicinskt underbyggda genomsnittsvärden söker tillmötesgå och tillfredsställa vår längtan efter skönhet.

Smak för det autentiska

Vad är det som ligger bakom vårt behov av och vår strävan efter skönhet? Är det en önskan att förfoga över ett objektivt och därför tydligt och självklart kriterium för skönhet? Eller kanske för att komma hemligheten på spåren, att bryta skönhetens makt, att erövra den, att kunna manipulera den?

I vår tids försök att komma skönheten närmare in på livet finns ett inslag som man kanske efter den något knapphändiga analysen av dagens skönhetsideal inte skulle förmoda. Man kan nämligen påstå, att revolten mot det moderna projektet följs av ett andra uppror, nämligen mot uppfattningen om skönheten som ett ting man förfogar över. Konstnärer och poeter söker ge uttryck åt en annorlunda, en särpräglad och äkta skönhet som inte behöver vara vacker.

Detta andra uppror är riktat både mot det gamla skönhetsidealet och den avpersonaliserade glättiga skönheten. Den behöver inte vara vacker men den skall vara autentisk. Det äkta kan vara fult, disharmoniskt, brustet. Den äkta skräcken hos Skriket av Edvard Munch och den nakna förstörelsen i Pablo Picassos Guernica uppenbarar något om skönhetens dialektik: bilderna förmedlar frånvaron av det som borde ha varit. Rädslan och förstörelsen besvärjer skönheten i dess dialektiska, reellt erfarna sönderfall. Harmonin speglad i Madonnan med Barnet slår om till den förnedrade och korsfäste Sonen och den sörjande Modern.

Greppet är inte nytt, men erfarenheten av skönheten i spänningen mellan sammanhang och upplösning har blivit så manifest, så ofrånkomlig. Önskan om att skönheten i denna dialektiska vändning skall vara äkta och därför skall få vara ful för att vara trovärdig får inte avfärdas. Frågan är om skönheten kan få ta sig vilka uttryck som helst bara den behåller ett mänskligt, ofta förvridet, ansikte. Behöver vi inte harmonin och en aning om helhet (helighet) för att kunna stå ut i söndringen (synden)?

Skönhetens dialektik

Hur mycket far autenticitet styra skönhetsbegreppet? Måste inte upplevelsen av skönhet också innebära en kontrasterfarenhet och ett läkemedel mot smärtan och ångesten i tillvaron? Ungefär som Tomas Transrömer som ger sig iväg, trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk. På den snötäckta ön breder de oskrivna sidorna ut sig åt alla håll. Poeten stöter på spåren av rådjursklövar i snön och finner ett Språk men inga ord. Äkthet behöver inte vara splendormen splendoraspekten bör finnas kvar i vår erfarenhet av skönhet. Också i modern konst. Den konstnärliga framställningen av grovt våld kan vara hur äkta som helst men kan den tillåtas att bestämma skönhetens innebörd? Om ångesten ökar i mötet med konsten, har då inte konsten misslyckats?

Tillåter vår splittrade kultur, med ett så hopplöst kluvet skönhetsideal, en återgång till dessa kanske bara i hemlighet efterlängtade bestående värden av skönhet? Är det endast en nostalgisk åstundan efter sedan länge svunna traditioner som driver otaliga människor till platser och verk med en andlig och kulturell förtätning som i sig bär ett löfte om skönhet? Varför uppfattas katedralen i Chartres och bantes Gudomliga Komedi och en pianokonsert av Mozart som uttryck för bestående skönhet? Därför att de besvärjer sammanhang som är eviga. Därför att de väcker drömmar om värden som består.

Därför att de rymmer hemliga svar på våra tysta men aldrig tystnande frågor. Det jordiska blir en symbol, en liknelse. Den synliga verkligheten med sin frånvaro av harmoni och sin närvaro av brutalt lidande är ett öppet sår som den själv inte kan läka men som skriker efter läkedom. Som i Sarajevo där krigets fula ansikte väckte längtan efter utopin om det förlovade landet som en avglans och spegelbild av paradiset. Vår erfarenhet visar att yttre konflikter och inre kriser ledsagar vår jordiska tillvaro. Människan är som ett löfte som hon själv inte kan infria. Det är därför som vi behöver skönheten.