Varför tiger de intellektuella?

I en vanlig svensk bokhandel finns en avdelning med rubriken Religion. Sedan några år brukar skylten ha texten Religion & Astrologi. Det kan till och med hända att det bara står Astrologi; så verkar åtminstone vara fallet i Pressbyrån, där man knappast kan köpa en kristen bok men däremot gott om New Agehandledningar i stjärntydning, drömtydning, sexualteknik, rosenterapi, tarok och healing. Ingenstans avslöjas avkristningen så brutalt som här. Detta innebär inte att människor har blivit ytligare, men självfrälsningen, att inom jagets gränser erövra lyckan åter, ersätter relationen till Gud. De samhällen som en gång var kristet dominerade genomgår i detta nu en dramatisk men tyst revolution. När folk slutar tro på något, börjar de tro på vad som helst.

Jag tror inte att en jämförelse med andra länder utfaller så särdeles annorlunda, inte heller de av hävd katolska områdena i världen. Visserligen kan man i Italien få intrycket att biskoparna är de sista intellektuella på barrikaderna. Men i Tyskland, Spanien och USA verkar katolikerna implicerade i en uppgörelse med föräldragenerationen av hittills föga konstruktivt slag. Hierarkin försvarar bastionerna. Kyrkan verkar mätt och trött.

Utvecklingen i den globala byn är överallt på samma väg: kyrkans roll som referensram, tolk och normbildare övertas av massmedierna. Det mediala prästerskapet väljer predikotext och formulerar frågorna så att de flesta kan vara överens om svaren. Värderingarna skymtar ofta bara genom tonfallet. Ett otroligt antal TV-kanaler strilar samma hormondusch över jordens befolkning. Evolutionens slutmål hotar ibland att bli det genomelektroniserade posthumana samhället, där vi kan tillfredsställa våra behov utan att möta varandra.

De ideologiska systemen har imploderat och ersatts av vacuum. Många känner frustrering inför den moraliska nermalning som pågår; om tjugo, femtio eller hundra år kommer man att häpna eller gråta över vår generations förvirring.

Religionen genomgår, ärligt talat, en liknande inflation. Ungefär som de kyrkliga konstföremål man kan köpa i antikvariaten, eller de bibliska uttryck man kan krydda sitt språk med, har vårt kristna arvegods hamnat i ett osorterat vindsutrymme. I Europas hisnande katedraler, där pilgrimerna förr gick den sista sträckan på knä, flockas turister i shorts, som med glasstruten i hand kastar förströdda blickar uppåt valven, medan arkitekturhistoriska notiser strömmar ur en informationsautomat.

Kunskapen om religionens innehåll har näst intill försvunnit och ersatts av känslor och tonfall.

Alla religioner är idag främmande trosbekännelser, suckade en religionslärare på gymnasiet.

Av kristendomen väntar man sig föga, om inte möjligen orgelkonserter i sommarkvällen och vackra ord i svåra stunder. Här råder, som någon träffande påpekat, trons lågkonjunktur.

Erfarenheten visar att det är just ur ett kaos som detta som nya rörelser uppstår och livgivande tankar föds. Senantiken och femtonhundratalet räcker som exempel. Kanske kommer något liknande att ske också nu, även om det är svårt att se några tecken.

I somras ställde Lars Westerberg i radions OBS!kulturkvarten frågan varför de intellektuella i Sverige visar en så uppenbar brist på intresse för religion, och varför de kristna saknas i debatten. Visst finns det lysande undantag bland de skönlitterära författarna, men överlag påverkar vårt kristna arv knappast dagordningen, när moraliska och existentiella frågor skall diskuteras. Detta kan studeras rent empiriskt på tidningarnas kultur- och debattsidor. Hur många (märk väl: intelligenta) inlägg görs utifrån ett religiöst perspektiv?

Troligen har en religion den intellektuella debatt den själv förtjänar. Endast en vital tro håller sig med kättare, sade Jean Danielou, och man kunde tillägga: endast en vital förkunnelse ger upphov till prästkarikatyrer. Därför var det kanske ett livstecken, när Sydsvenska Dagbladet kallade Svenska kyrkans biskopsmöte för ”vidskeplighetens apostlar” (24 augusti), sedan de uttalat sig om världens ekonomiska rättvisefrågor. Naturligtvis hör detta med i en kristen förkunnelse. Men frestelsen kan bli stark för predikanter som tycker sig sakna gehör att något för ofta underteckna samhällsrelevanta manifest med Guds signatur. Skall kyrkan skriva ut detaljerade recept på hur världens problem skall lösas, så måste sådant vara genomtänkt i minsta detalj och minutiöst dokumenterat. Appellernas värde blir inte större än de föregående analysernas bara därför att man anslår predikotonen. Det räcker inte med bibelcitat, det krävs en genomreflekterad teologi som håller också nästa gång.

Vad sysslar fackteologerna med, i detta läge? Hur många skriver något som citeras utanför de kyrkliga innekretsarna? Finns det numera någon Söderblom, Nygren, Aulen eller Wingren som påverkar en läsekrets och ibland frestar någon till att tänka på nya sätt eller åtminstone retar till gensägelse?

Teologi i klassisk mening är en aktivitet som formulerar trons objektiva innehåll i evangeliet och traditionen på dagens språk och därifrån kritiskt granskar dominerade tankemodeller och föreställningar – i kyrka och samhälle. Uppgiften är att se, bedöma, utmana och inspirera till hopp och handling. Evangeliet har perspektiv som inte tillhandahålls av den massmediala kulturen och inte uppfattas av den som jagar efter den kollektiva känslans senaste vittringar. Tron och traditionen har varit med förr, och vet därför en del om hur man kan förhålla sig till nuet. Den faller inte i farstun för varje konjunkturkast i tidsandan.

Tragedin med den andliga debatten i Sverige är att åtskilliga förkunnare tycks drivas av en masochistisk önskan att till varje pris bli omtyckta och accepterade genom att förvandla sin predikstol till estrad för mediavänliga pajaskonster. En annan komplikation är teologins ställning vid de statliga fakulteterna. Efter att ha varit en konfessionell luthersk angelägenhet i statlig regi förvandlades den vid mitten av vårt sekel till religionsvetenskap med den i och för sig viktiga uppgiften att beskriva och analysera religion och livsvärden. Det som förr var teologi (ordet betyder ”tal om Gud”) ryms inte inom den verksamheten. Efter Hedeniusdebatten avstod teologerna sitt ansvar och överlät till andra, bland dem Hedenius, uppgiften att trösta, lära, förmana och varna. Man kan inte lasta någon nu verksam teolog för detta, så som systemet är konstruerat. Men faktum är att teologin, i egentlig mening, har blivit hemlös. Ur förkunnelsens synpunkt är utbildningen fragmentarisk: det blir den enskildes sak att av dessa bitar pussla ihop sin bild av vad det egna samfundet kan tänkas stå för.

Här lär inte finnas någon annan bot än att samfunden tar över ansvaret för teologin och gör den just konfessionell, medan de nuvarande teologiska fakulteterna (denna relikt av statskyrkosystemet) slås samman med religionshistoria inom humanistisk fakultet till en övergripande Religionsvetenskap. Annars är det svårt att se hur teologin skall bli kreativ igen.