Till rimlighetens lov

Den dominerande tankeriktningen vid de filosofiska institutionerna i Sverige är i dag den analytiska filosofin. Den präglas av en strävan efter språklig noggrannhet, begreppslig klarhet och objektiv prövbarhet av utsagorna. Inom den praktiska filosofin där den analytiska skolan också dominerar bemödar man sig om att pröva hållbarheten av värdeomdömen. Man argumenterar exempelvis för och emot icke-våldsprincipen. Man granskar skälen för och emot en genetisk förändring av högre organismer genom mänskliga ingrepp. Man diskuterar frågan, om sprutnarkomanerna skall ha fri tillgång till rena sprutor. Vilken ståndpunkt man än väljer så förväntas valet vara välgrundat och konsekvent.

Det är i synnerhet inom den medicinska etiken som man reser höga krav på att förhålla sig rationellt och konsistent i sina ställningstaganden. Men konsistent med vad? Uppenbarligen med ett system av principer eller vissa normteorier utifrån vilka man rättfärdigar sin ståndpunkt. Så argumenterar exempelvis professor Göran Hermeren i Lund i fråga om organdonation, att uttryckligt samtycke från organdonatorn skall föreligga, eller att åtminstone vetorätt från de närmaste anhöriga skall gälla, om man skall få ta respektive inte ta organ från en avliden persons kropp. Den ledande principen är frivilligheten respektive organdonatorns och de närståendes självbestämmande (autonomi).

Hermerens kollega Torbjörn Tännsjö i Stockholm intar en annan ståndpunkt. Han hävdar att vi har en moralisk skyldighet att donera våra organ för att rädda andra människors liv. När vi är döda behöver vi nämligen inte längre några organ. Uppfattningen att man har rätt till sin egen kropp är ”moraliskt orimlig”. Detta bygger på den etiska teori som kallas hedonistisk utilitarism eller nyttomoral. Den innebär att vi bör handla så, att lycka och lust skall maximeras här i världen.

Det yttersta kriteriet

Vi skall här inte diskutera några etiska principer eller teorier. I stället är det termen rimlighet – och påståendet om den hedonistiska utilitarismen som en rimlig teori – som är föremål för vårt intresse. Att det kanske är svårt eller omöjligt att tillämpa utilitarismen – eftersom man ofta saknar alla relevanta fakta som underlag för valet av rätt handling – finner Tännsjö inte vara någon invändning mot teorins rimlighet. Man undrar vad som menas när han påstår att ”utilitarismen är rimlig” (Vårdetik, 1990). Tydligen betraktar han rimligheten som det yttersta kriteriet eller kännemärket för en teoris objektiva giltighet och etiska acceptans.

En av Tännsjös lärjungar vid institutionen för praktisk filosofi i Stockholm, Christian Munthe, har i sin doktorsavhandling om abort placerat rimlighetskriteriet i centrum för valet av sin etiska teori och sina praktiska slutsatser (jfr recensionen av Munthes bok i detta nummer av Signum). Långt innan han i avhandlingens sista del lägger fram sin utilitaristiska abortetik så lovar han vid framställningen av andra positioner upprepade gånger ”en rimlig handlingsutilitaristisk abortsyn”. Det är som en inbjudan att färdas över bokens trista fält och farliga träskmarker med blicken vänd mot lustmoralen som ett efterlängtat mål där den etiske pilgrimen till sist får vila ut och det sökande intellektet får riklig belöning för sin ihärdighet.

Kriteriets innebörd

Sida upp och sida ner sjunger Munthe rimlighetens lov. Det är inte många sidor där någon av termerna rimlighet, rimligt, rimligen och deras negationer fattas, ofta förekommer de fyra, fem eller fler gånger per sida. Rimlighetskriteriet står för acceptans. Det avser en tankegång eller en hållbar ståndpunkt som man förväntas kunna försvara och som tänkande människor kan dela med varandra. Ett värdeomdöme eller en ståndpunkt med anspråk på rimlighet reser sig över rent subjektivt godtycke. En rimlig teori eller tankegång kanske inte syftar till vad vi något högtidligt kallar objektiv giltighet men kommer i närheten av den. Man kan säga att en rimlig tanke eller teori ligger mellan godtycke och objektiv giltighet, förmodligen närmare det senare. Men trots att Tännsjö och Munthe är motståndare till Hägerströms värdenihilism är deras uppfattning om rimlighetskriteriet vag.

Vad kan då rimlighetskriteriet tillämpas på? Det kan enligt Munthe vara ett gränslöst antal faktorer. En begreppsbildning, en personlig hållning, en tankegång, olika påståenden kan vara rimliga eller orimliga. Vidare kan etiska teorier, logiska satssammanhang, existentiella val av handlingar, psykologiska attityder vara rimliga eller orimliga. Allt som kan värderas är i stort sett rimligt eller orimligt. Såväl definition som applikation av rimligheten som kriterium för rätt och fel är svävande.

Kan man då åtminstone gissa sig till varifrån en rimlig uppfattning kan härledas och rättfärdigas? Har detta avgörande kriterium för rätt och fel några rotfästen? En rimlig tankegång eller teori måste rimligen rimma med något, exempelvis med vederbörandes personliga grundsyn på tillvaron, eller med vad folk i allmänhet tror (alltså en allmänt vedertagen uppfattning med vilken författarens uppfattning rimmar), med en välgrundad teori, ett axiom, ett givet tankemönster, en allmänt accepterad kod som tjänar som utgångspunkt och premiss för de slutsatser man drar och för de ståndpunkter man väljer.

Dold försåtlighet

I början av sin bok gör Munthe ett tankeexperiment som kan tjäna som en fingervisning om vad det är som det rimliga rimmar med. På tal om syftet med sin avhandling skriver han, att detta ”hänger samman med det faktum att vilken uppfattning som är rimlig i en konkret moralisk fråga (t.ex. abortfrågan) ofta är starkt beroende av vilka grundläggande normer och värderingar som är rimliga. En abortetisk argumentation måste därför välja mellan olika norm- och värdesystem i den mån som de ger olika utslag vad gäller abort. Samtidigt är det ett välkänt faktum att rimligheten av dessa system är radikalt underbestämd av de argument som kan anföras för och emot dem. Av detta skäl kommer många att ifrågasätta de bedömningar jag gör av olika etiska systems rimlighet. Därför har jag valt att inte bara presentera argument mot de etiska system jag själv finner orimliga, för att därefter tillämpa det i mina ögon rimligaste” (s 23).

Menar Munthe att den uppfattning är rimlig som stöds av rimliga värderingar och argument som i sin tur hör hemma i det rimliga etiska system som han finner rimligast? Är det rimligt därför att han finner det rimligt? Manövrerar han inte in sig själv i en rimlighetsfälla som i sista hand är subjektiv och godtycklig? Mitt i alla rimlighetskrav söker man efter rimlighetens yttersta förankring, ett hållbart fäste, ett axiom som man skulle kunna binda rimligheten till. Men man letar förgäves efter denna fasta punkt. Rimligheten kan inte falla tillbaka på någon bärande grund, den har blivit sin egen legitimationsbas.

Det är märkligt att Munthe och andra svenska filosofer inte har bemödat sig om att precisera en av de mest frekventa termerna i sitt etiska språkbruk. Endast det rimliga är rimligt, så låter budskapet. Munthe själv tycks inte alls vara bekymrad över att han så vagt och okritiskt använder sig av den i särklass oftast förekommande termen i sin avhandling. Jargongen liksom sköter sig själv. I stället för att brottas med en existentiell fråga på djupet bygger man upp ett väldigt rimlighetsmaskineri som ser sofistikerat ut på ytan och gör mycket buller men som går på tomgång. Man skulle önska att moralfilosoferna granskade sitt eget språkbruk.

Manipulativ fallgrop

Rimlighetskriteriets vacklande ställning försvagas ytterligare av ett minst sagt manipulativt bruk av termen. Ibland avslutar Munthe ett stycke där han presenterat en viss ståndpunkt med den patetiskt retoriska frågan: ”Är detta rimligt?” Eller: ”Är detta en rimlig tankegång?” Varpå läsaren inte förväntas göra annat än att vördsamt instämma i att saken därmed är utagerad. En huvudinvändning mot Munthes bruk av rimlighetskriteriet är onekligen dess inneboende svaghet för manipulativt missbruk.

Det manipulativa bruket av ett begrepp eller ett kriterium är synnerligen försåtligt när man behandlar ett så känsligt och existentiellt laddat ämne som abort. Man behöver inte vara en särskilt uppmärksam läsare för att upptäcka värderande (och ofta nedsättande) men dolda övertalningsmekanismer som är inbyggda i rimlighetskriteriet. Det har inte längre någon argumentativ styrka utan är snarare laddat med ideologiska undertoner och tjänar i bästa fall som pedagogiskt knep, och i värsta fall som slagord av snarast demagogisk typ.

Det som ursprungligen även i Munthes avhandling var tänkt som ett försvarbart kriterium för rätt och fel glider i själva verket ner i subjektiv nyckfullhet.

I förlängningen av denna tankegång finns det en allvarlig fråga. När rimligheten legitimerar sig själv kan och måste man fråga sig, vad Munthe har för argument mot att många människor i ett visst samhälle, utifrån sin erfarenhet och sina värderingar, betraktar tortyr av fientliga inkräktare som något rimligt, i synnerhet när man anser människovärdet och mänskliga rättigheter vara orimliga begrepp?

En följdriktig tillämpning

Ett konkret exempel kan åskådliggöra denna korta reflektion över bruket av rimlighetskriteriet. Enligt Munthe är det orimligt att kalla en potentiell person för person. Han säger också att det är orimligt att ha rätt till liv utan att ha kapacitet för medvetande vilket i sin tur förutsätter att individen/fostret har utvecklat en hjärna (s 190). Vi kan här knappast helt bortse från ett närliggande problem som skulle kräva en ingående analys, nämligen Munthes hantering av potentialitetsbegreppet: ”Även om det inte går att konstruera ett rimligt begrepp potentiell person som är sådant att alla foster är potentiella personer, så kan man kanske nöja sig med ett något vagare begrepp som i alla fall innebär att åtminstone de flesta foster är potentiella personer” (s 118).

Vad betyder då ett foster som potentiell person? Är det en person eller blir det, när kapaciteten för medvetande utvecklas, något annat än vad det var, innan det fick denna kapacitet? Man kan ju i många sammanhang bli det man redan är mer och mer. Personen som har en förmåga att spela ett instrument är en och densamma när hon lärt sig spela instrumentet. Vad var då fostret innan det har utvecklat en kapacitet till medvetande? Är denna levande varelse på låt oss säga fem veckor ett obestämt föremål? Är det rimligt att betrakta det som ett objekt, eller vad?

Här skulle Munthe ha kunnat utveckla hela sin analytiska skärpa genom att skilja mellan potentiell person och potentialitet som person. Mot bakgrund av den långa filosofiska tradition i Europa som denna distinktion hör hemma i borde det vara rimligt att kräva av de svenska filosoferna att ha kunskap om just den.