Att vaka tillsammans

En artikel som stod att läsa i en landsortstidning för kanske tio år sedan berättade vad som nog var allmänt känt, nämligen att de allra flesta dödsfall sker på sjukhus eller institutioner. Vad som aldrig fallit mig ur minnet från samma artikel var upplysningen om att ett mycket stort antal människor befinner sig totalt ensamma i sin sjukhussäng i väntan på döden. Kanske har förhållandena förändrats under de år som gått. Kvarstår gör dock den skygghet och vanmakt som infinner sig när det står klart att dödsögonblicket obönhörligt närmar sig. Förmodligen hör dessa känslor och stämningar till de mänskliga villkor som vi nödvändigtvis lever under. Men att hjälpa den döende medmänniskan borde därför också vara en rent mänsklig plikt – en plikt som kanske uppfylls bäst genom att man som medmänniska erbjuder sig att vara med, att vaka tillsammans.

Det gäller både för den som yrkesmässigt kommer i kontakt med döende människor och för var och en av oss. Att vaka vid en dödsbädd kan många anse motbjudande och skrämmande. Ingen människas död är väl heller lik en annans.

Dödsstundens betydelse har betonats starkt i den kristna traditionen, kanske till och med överbetonats. Men att döden är en brännpunkt i livets prisma kan ingen förneka. Den som får vara en stödjande medmänniska när livets strålar bryter samman kan själv få en chans att förbereda sin egen avslutning av jordelivet, ibland som en ställföreträdande bedjare för den döende.

En liten vacker bok som är tänkt att hjälpa till att i dödens närhet finna ord ur den kristna traditionen har nyligen utkommit på Artos förlag. Vaka med mig. Böner vid en dödsbädd är titeln och för det redaktionella arbetet står Christine Morris. Hon är läkare och har arbetat med frågor om hospicevård och vård i livets slutskede. Bönbokens innehåll kommer ur olika kristna traditioners böneskatt och den är prydd med en ikon föreställande evangelisten Lukas – läkarnas skyddshelgon. Vissa böner är tryckta på originalspråk jämsides med en svensk översättning, vilket är viktigt i vårt mångkulturella samhälle. Denna bok har en naturlig plats i sjukhusbiblioteken. Sjukvårds- och själavårdspersonalen på sjukhusen kan säkert ha hjälp av den liksom var och en som förr eller senare kommer att möta en döende medmänniska. Framför allt kan den visa att i den mänskliga ensamheten och vanmakten inför döden finns en gudomlig närvaro och ett hopp som också kan ta sig uttryck i medmänsklig närvaro och solidaritet.