Att väva ljuset

Begreppet religiös konst är långtifrån entydigt och när man talar om sakral konst blir gränserna än mer flytande. Det finns en stor efterfrågan på bilder – och konstverk i andra media – för olika samlingslokaler, bland annat av kyrklig karaktär, där människor behöver hjälp för att lugna sig, stressa av, komma till ro, ibland inför särskilt påfrestande situationer, som begravningar, när vardagens yta inte längre ger något stöd. Konstnärer försöker efter bästa förmåga åstadkomma verk som skall ha en sådan karaktär, gärna både intim och högtidlig, och kritiker som så önskar ser då religiösa drag i detta.

Inget av denna retorik är bruklig inför Elisabet Hasselberg-Olsson, som är mest känd för sin väldiga bildväv i riksdagshusets plenisal, säkert den mest sedda textilen i Sverige, om också huvudsakligen som bakgrund till riksdagsledamöterna själva. Den kunde inte vara mer dämpad, med en färgskala i svartgråvitt och ett motiv av starkt förenklade stenar och vatten. Samtidigt rymmer den en säregen uttryckskraft, som bland annat visar sig i det faktum att påfallande många tycker sig se just sin egen hemorts karakteristiska landskap i bildväven. Hon väver själva ljuset så att det lever och rör sig.

Det visar sig också i en utställning – till och med första veckan i november på Valdemarsudde i Stockholm – där bildvävnader från närmare trettio år är samlade. Med de till synes enklaste medel i färg och form skapar hon en stämning som ligger nära meditationen. En innertrappa, ett hörn i rummet, ett par stenar i vattenbrynet, farorna i en åker, mer behöver hon inte visa- eller antyda formerna av med hjälp av färgskalan och enstaka reliefartade effekter med upphöjda knutar; bildvävarna är laddade av liv, intensiva i sin stillhet, som det svenska ljuset självt.

Hon använder enbart lin, naturfärgat eller diskret infärgat, och grundtonen i vävarna är grått, ibland tonat i rött, någon gång i grågrönt eller blekblått. Det kan låta fattigt men är motsatsen, det gestaltar världens överväldigande rikedom i det till synes minsta och mest vardagliga. Det är en estetik som ligger nära det raffinerat sparsmakade i den sida av japansk konst som har skapat stenträdgårdar och tuschmålningar, och samtidigt är hela stämningen så intensivt svensk, så förvårsladdad av aningar och vördnad inför livets minsta tecken, att man känner sig djupt hemma, så snart man överhuvudtaget ger sig tid att ställa sig inför dessa bilder.

Det är en svårfångad stämning och katalogen bevisar ofrivilligt detta genom att dess foton av alla verken genom lätta förskjutningar i skalan banaliserar dem helt. Vävarna är konstverk i sin rätta teknik, som inte tål att avbildas som om de vore målade dukar. Annars är det naturligtvis tacknämligt att få fotona som en minneshjälp.

Det är en svår konst att reducera verkligheten; alla har vi väl sett exempel på hur urvattnade sådana försök kan bli, men här har vi en konstnär som verkligen lyckas med att nå fram till det essentiella. Detta är konst som man gärna vill kalla sakral därför att den med sina valda medel skapar en öppenhet för meditation inför tillvarons djupa rikedom och – för den som finner sådana ord meningsfulla – dess inneboende helighet.

Hasselberg-Olsson lyckas med det som Karin Boye i en tidig dikt låter en tänkt målare önska:

Jag ville måla en träsked så,

att mänskorna anade Gud.

Det har ofta sagts att för svenskarna själva upplevelsen av naturen är religiös, medan många tar avstånd från den organiserade kyrkligheten (med dess krav på verbalisering av trossatser). Inför dessa vävar kan man i en lycklig stund uppgå i det skapade ljuset, hur man sedan än förhåller sig till dess upphov. Man skulle gärna se dem i andaktsrum (även om den enda väv på utställningen som jag fann otillfredsställande just var den som kom från ett kyrkorum, ett tidigt verk och alltför lik dåtida måleri i ljusbehandlingen). Här är grått inte trist utan tvärtom det ljus som ögat kan ta emot, den form som tingen behöver för att kunna uppfattas. Här finns ingen högre mening att fråga efter, eftersom allting i sig är bräddat av mening och uttrycker detta på det sätt som är naturligt för det. Inför detta stillnade ljus kan vårt eget ljus nå fram.