Religionsmöte i kloster

”I min ungdom tror jag att jag fick nåden att möta den levande Kristus. Jag gick i kloster vid 24 års ålder efter att ha studerat historia. Mycket snabbt därefter erfor jag Guds tystnad. Bönen blev en monolog, en flykt från det innevarande ögonblicket till det förflutna eller framtiden, och en ångest över att tiden förspilldes. Mitt i dessa svårigheter förstod jag att jag hade en väg att gå mot Gud, en radikalt mänsklig väg. Jag vet att Kristus är Vägen och att hans väg går genom inkarnationen. En god vän, som är munk, talade då med mig om zazen.2 Sedan sju år tillbaka har zazen blivit mitt hjälpmedel att rikta uppmärksamheten på nuet, från mig själv till Gud.

I oktober-november 1990 hade jag glädjen att delta i East-West Spiritual Exchange och min personliga väg fick därmed en officiell kyrklig karaktär. Johannes Paulus II sade 1987 till den grupp kristna munkar som i sina kloster tog emot zenmunkar: ’Ert liv är först och främst vigt åt tystnaden, bönen och vittnesbördet om kommunitetslivet, men ni kan också göra mycket genom er gästfrihet (hospitalite) och verka för ett andligt möte på djupet.’ Gästfrihe, ten är ömsesidig. Att låta sig mottagas är också en dimension i kyrkan. Det var denna dimension jag skulle få upptäcka. Min kommunitet har med sina böner följt vårt interreligiösa möte, och det andliga utbyte som en av kommunitetens medlemmar fått delta i har för oss alla blivit en nåd av öppenhet och delaktighet i kyrkans katolicitet.

Under detta utbyte har jag tillsammans med fem andra katolska nunnor delat buddhistnunnornas liv i Aichi Semmon Nisodo i Nagoya. Till det symposium som avslutade utbytet sammanställde vi följande översikt över de värden vi upptäckt i den kommunitet som tog emot oss:

I Nisodo har vi mött buddhistnunnor från Sotoskolan.3 De är där för sin utbildning och de har för avsikt att resten av sitt liv fortsätta denna form av monastiskt liv som präster i templen.

Bön och arbete ingår i det dagliga livet i Nisodo, eftersom både anden och kroppen engageras i zen. Varje aktivitet, varje ögonblick är zazen, är zen. Eftersom närvaron i nuet har så stor betydelse, är varje ögonblick det sista. Allt förändras, men själva förändringen är bestående. Man lever i nu-ögonblicket på djupet, disponibel, fri från bindningar och i försakelse.

Abbedissans roll är mycket väsentlig. Det är hon som övervakar både att klosterlivets krav uppfylls och att utrymme ges åt en smidighet som står i proportion till vars och ens krafter. Denna urskillning kräver en stor vishet, som vi har funnit hos Aoyama Sensei.4

Förpliktelsen att leva i nuet har fått oss att förstå den omsorg som systrarna ägnar åt recitationen av sutror och åt perfektionen i rituella gester, deras noggrannhet i det materiella arbetet (sopning, rengöring inomhus och trädgårdsarbete) och deras studieiver. Genom målsättningen att leva i nuet har vi särskilt förstått rikedomen i deras kommunitetsliv, som präglas av glädje och spontanitet, öppenhet och utbyte, sanning och måttfullhet. Omsorgen om de andra märks påtagligt i sättet att ta emot gäster. Man respekterar gästernas begränsningar och accepterar att de stör mycket och rubbar programmet.

På ett personligare plan har jag klarare insett att zazen inte enbart är en meditationsövning utan också en konkret livsattityd, där kropp och ande integreras.

En liten händelse förtjänar att nämnas: Det var en besökare som gav sig av. Tillsammans med två buddhistiska systrar stannade vi kvar djupt bugande vid porten. Besökaren kunde nog inte längre se oss, men vi såg fortfarande honom, ända tills han hade gått igenom trädgården och försvann ut på vägen. Jag frågade varför vi gi orde så där, och jag blev djupt rörd av svaret: ’Det är ju sista gången vi ser honom.’ Varje ögonblick är det sista och det måste levas till fullo. Detta är för mig en uppmaning till disponibilitet, en uppmaning att återupptäcka ’närvaron’ – min egen, Guds och den andres, i varje ögonblick, varje handling och varje gest.

När vi övade zazen varade sittningarna 40 till 45 minuter. Det var länge och ibland blev det mycket smärtsamt. Jag upptäckte då att den kroppsliga smärtan, de mentala fantasierna och anstormningen av frestelser måste användas positivt, ty det är genom detta som vi kan inse sanningen i nuet. Det påminner oss om att vi måste omvända oss. Det som gör ont, det ’icke-accepterade’, är det som fortfarande hindrar Andens verkan i mig, det som förmörkar Kristi bild i mig och hindrar mig från att återvända till Fadern.

Skall man betrakta zazen som en teknik? Vad mig beträffar tror jag att det är ett medel att fördjupa min tro, i vissheten om att Gud väntar på mig under vandringens gång och vid dess slut.

En av rikedomarna i det andliga utbytet är att uppfatta hur nära vi står varandra genom det monastiska livet som vi har gemensamt i öst och väst. De värden som har blivit uppenbara för oss i det buddhistiska livet finns också i vårt liv som benediktinnunnor. Vår andliga törst är lika stor.

Men vem släcker denna törst? Däri består lidandet i den interreligiösa dialogen – att inte tillsammans kunna nämna Anden som leder oss. Enligt min mening är dessa män och kvinnor ledda av Anden, eftersom deras liv svarar mot Andens ingivelser.

Genom den interreligiösa dialogen har jag på ett djupare sätt förstått att Anden har givits åt alla. Och kanske är det därför som Jesus har sagt att endast synden mot Anden är oförlåtlig.

Jag har också på ett djupare plan förstått dopets nåd, dvs. vägen som uppenbarats genom det inkarnerade Ordet. Den treenige Guden, Fadern, Sonen och Anden, ger sig åt oss och kallar oss att ge oss in i hans kärleks ström. Vi svarar honom i kyrkan med hela vårt vara, när vi i tro läser texter och celebrerar, när vi delar brödet och när vi tar emot den bön som Anden viskar inom oss: Abba – Fader.”

Övers. Katrin Åmell

Artikeln har publicerats i Bulletin för Pontiftcium Consilium pro Dtalogo inter Religiones. Noterna är översättarens egna anmärkningar.

Noter

1East-West Spiritual Exchange II har dokumenterats av Benoit Billot i Voyage dans les monasteres zen, Paris 1987, Desclee de Brouwer.

2 Zazen är det japanska ordet för meditationsövningen i zen.

a) En bestämd sittställning, den s.k. lotusställningen eller förenklingar av densamma. Korrekt

sittställning ger de fysiska villkoren för inre ordning, koncentration och tystnad.

b) En uppmärksamhet på andningen. Den medvetna aktiviteten i meditationen består i att följa andningsprocessen.

c) Ett medvetandetillstånd som karakteriseras av lugn och klarhet samt frånvaro av diskursivt tänkande.

För en utförligare beskrivning av zazen se Philip Kapleau, Zens tre pelare, Avesta 1984, Livskraft 1 Via Förlagsgemenskap.

3 Zenbuddhismen i japan är uppdelad på två skolor, Soto och Rinzai.

4 Aoyama Sensei är den nuvarande abbedissan i Aichi Semmon Nisodo. Sensei är en japansk titel och betyder ”lärare”.