Religionsstudier idag

I Sverige bedrivs numera en omfattande religionshistorisk forskning. Många avhandlingar läggs fram och vårt vetande om religionerna vidgas oavbrutet. Också omfånget på avhandlingarna växer, senast såg en om zenbuddhismen dagens ljus omfattande 1 200 sidor. Att intresset för reli-gionernas värld i all deras mångfald ökar är något att verkligen glädja sig åt. Den som minns hur litet en teologie kandidatexamen ännu på 1960-talet kunde omfatta på denna punkt märker med tillfredsställelse förnyelsens vindar. Samtidigt kan man undra om denna i sig positiva utveckling inte riskerar att leda till att frågorna om den religiösa trons väsen och sanningsanspråk på ett otillbörligt sätt hamnar i skymundan.

Vad är då en religion? Vad utmärker buddhismen, vilken kärna finns i islam? Ännu Nathan Söderblom drog sig inte för att besvara frågor av detta slag. Hans postumt utgivna föreläsningssvit Den levande guden (1932) är just ett försök att karakterisera de stora världsreligionerna, där – intressant nog – islam saknas och där kristendomen, ”inkarnationens religion”, inte oväntat bildar slut- och höjdpunkten. Även om Söderblom var religionshistoriker var han först och främst teolog. Dagens religionshistoriker, åtminstone i Sverige, distanserar sig emellertid från teologin.

Att skriva en bok i samma stil som Den levande guden är idag inte att tänka på. Det är inte endast det värderande momentet som känns betänkligt, också viljan och försöket att gripa över så vidsträckta områden som Söderblom gjorde är oss främmande. Vi undviker de stora orden, vi talar – åtminstone med någorlunda visshet och i vetenskapliga sammanhang – endast om det som är mer begränsat i tid och rum. En förklaring är att akademiker i karriären, förståeligt nog, inte vill utsätta sig för onödigt mycket kritik. En annan del av förklaringen, nog minst lika viktig, ligger i själva vetenskapssynen.

I det postmoderna synsättet ligger en skepsis mot objektivt och universellt vetande. Man betonar att människan är socialt och historiskt bestämd. ”Den stora berättelsen” anses ha spelat ut sin roll, vad som återstår är att ställa frågor till delar av den. Framför allt är det förbjudet att göra sig en bild av en religions väsen, vad den är i sig. Vad vi möter är konkreta människor, aldrig en religion som finns utanför människor. Ständigt upptäcks nya innebörder i traditionen. Tillspetsat kan det heta: det finns lika många religioner som det finns människor. Kontinuitet och konstans är en synvilla. Detta innebär att studiet av ideologier och heliga skrifter får träda tillbaka till förmån för undersökningar av ritual och sociala beteenden.

Det är lätt att se var den yttersta bakgrunden till detta finns: nominalismens förnekande av att orden har en inneboende betydelse. Ordens innebörd är konventioner och ändras med tid och rum. Det betyder dock inte att orden är betydelselösa. Orden uppfattas, känslor och bilder träder fram. Detta blir tydligast i poesin, men också inom mystiken. Inom den moderna religionshistorien och teologin har följdriktigt mystiken i dess olika riktningar kommit att inta en central ställning.

Det finns mycket att sympatisera med i denna utveckling. Att religionsstudiet tidigare alltför mycket har varit bestämt av texter och av en vilja att finna sammanhängande ideologier överallt, är tydligt. Riten och dess varierande innebörd har alltför litet uppmärksammats. Detta gäller även inom den kristna teologin, där man har sett liturgier som utslag av dogmatik, medan det faktiska förhållandet ofta varit det motsatta: först riten, sedan dogmat.

Vi kan som exempel på detta ta de två senaste svenska översättningarna av Koranen. K.V. Zetterstéens översättning från 1917 vill ge en så noggrann bild som möjligt av vad Muhammed ville ha sagt. Denna ambition stämde överens med samtidens tendens att prioritera studiet av religionens äldsta tider. Det är väl inte heller en tillfällighet att denna översättning i tiden sammanföll med 1917 års bibelöversättning, en översättning som till skillnad från sina föregångare var myc-ket ordagrann. I den äldsta tiden menade man sig finna den ursprungliga innebörden, religionens essens, så ren och oförfalskad som möjligt. Mohammed Knut Bernströms tolkning från 1998 heter däremot Koranens budskap och ger sig inte ut för att vara en översättning i strikt mening. Essentialisten Zetterstéen söker sig till den äldsta källan och översätter en historisk text: vad betydde den vid sin tillkomst? Bernström vill förmedla textens budskap i dag.

Tro utan historia?

Att denna syn leder till ett framhävande av det nutida på bekostnad av det historiska är knappast förvånande. Denna tendens passar också utmärkt in i den sänkning av språkkunskaperna som är så tydlig: om det endast är fråga om hur historiska texter nu uppfattas är det inte så angeläget längre att kunna arabiska, hebreiska och persiska. Som det kan heta: ”Inom islam är engelska numera ett stort språk.” Det är säkert riktigt, men för Muhammed var det inte så.

Betoningen av nutida förhållanden går också väl ihop med de spektakulära händelser på senare tid där religionen varit en viktig faktor. Terrorism, den 11 september och Beslan hör hit. Religionspolitologin eller läran om hur religionen påverkar samhällen är av stor vikt. Ingen kan förneka detta, men den som ser religionerna som mer eller mindre tillkomna under de senaste decennierna saknar en väsentlig nyckel till att förstå deras verkningar här och nu.

En annan konsekvens av avhistoriseringen är att känsliga kritiska frågor om tillkomsttid, tillförlitlighet och källkritik inte längre behöver ställas. Det blir i grunden likgiltigt vad de heliga texterna betydde vid sin tillkomst och därmed rimligen också hur de har tillkommit. Vad texterna då ville säga är av mindre betydelse jämfört med vad de nu kan användas till. En fundamentalistisk läsning av dem behöver inte relateras till deras ursprungliga innebörd, om en sådan över huvud går att nå fram till. Att för islams del förvänta sig en historisk-kritisk koranforskning blir med denna utgångspunkt en utopi. Kristendomen ensam får finna sig i att få sina heliga skrifter undersökta som vilken antik litteratur som helst.

Att tala om en religions väsen blir med denna utgångspunkt något orimligt. Vi kan ändå aldrig nå fram till den – möjligen kan vi säga något om grundarens avsikter, men det är under dessa förhållanden ganska ointressant. Orden har ingen inneboende betydelse, det är delade erfarenheter som utgör religionens faktiska innehåll. Det innebär också för forskaren att fältarbetet blir särskilt centralt. Det kan leda till att man utger sig för att omfatta den religion man vill studera för att kunna upptas i en bestämd gemenskap och på det sättet inifrån kunna uppleva gruppens erfarenheter. Att detta moraliskt sett kan innebära vissa problem behöver inte bekymra. Religion och sanning är ju ändå skilda begrepp, all förståelse av verkligheten är tolkningar och all normativitet ses enbart som uttryck för kontroll- och makttänkande.

Den nominalistiska kunskapssynen leder till en lätt föraktfull inställning till religionernas anspråk; allt är tolkningar av en verklighet som vi inte objektivt kan säga något om. Det är svårt att komma ifrån intrycket att kristendomen klarar sig sämre än de flesta andra religioner i detta perspektiv. Möjligen beror detta på att kristendomen mer än de flesta andra religioner har en historisk bakgrund (också som trosobjekt) och att den just utifrån denna bakgrund har utbildat sina omfattande teologiska system.

En relevant tro gör anspråk på sanning

Under alla förhållanden är det lätt att se, att denna nya form av religionshistoria är svår att förena med klassisk kristen teologi och dess uttrycksformer. En interiör från teologiska institutionen vid Lunds universitet kan illustrera detta. Fram till omkring 1980 pryddes den största lärosalen av ett krucifix, så placerat att föreläsaren kunde ha blicken riktad mot det. Vid flyttning till nuvarande lokaler ”försvann” krucifixet. Däremot medföljde ett antal porträtt föreställande tidigare professorer vid fakulteten, de flesta prästklädda. Dessa har nu tagits bort, enligt uppgift för att vissa studenter klagat över att det är så många ”gubbar” på väggarna och de har ersatts med – i och för sig vackra – landskapsbilder. Ungefär samtidigt bytte institutionen namn till Institutionen för teologi och religionsvetenskap och det var mycket nära att ordet teologi försvann från namnet.

De här beskrivna förändringarna beror naturligtvis inte enbart på religionshistorikerna, av vilka flera för övrigt har goda och förtroendefulla relationer till teologerna. Utvecklingen ger emellertid anledning att påminna om att frågorna om religionens väsen och sanningsanspråk fortsätter att vara relevanta även i vår tid. Det är vår mänskliga nyfikenhet som driver oss att ställa sådana avgörande frågor. När det kommer till kritan vill vi veta både vad tron innebär och huruvida den är sann. Kristen tro förändras förvisso i mötet med varje ny tid och kultur, men det sker i ett komplext samspel mellan nydanande förändringar och kontinuitet med trons historiska rötter. Man behöver då kunna skilja mellan vad som är väsentligt och vad som inte hör till trons kärna. I denna process uppfinns inte trons väsen från grunden på nytt av varje ny generation, lika litet som varje ny generation uppfinner hjulet på nytt. Inte heller kan frågorna om trons sanningsanspråk skjutas åt sidan utan att tron banaliseras och därmed förlorar sin förmåga att hjälpa människan att begripa sig på livet.