Våld, droger och fattigdom. Ingen fred i sikte i C

Nelson Eduardo Cardona har numera svårt att koncentrera sig på arbetet med ungdomarna i Barrio Sierra Morena, i södra delen av Colombias huvudstad Bogotá. Han har ännu inte vant sig vid gerillans ”besök” i kvarteret Sierra Morena och blir lika upprörd varje gång de inträffar. ”Här bor de fattigaste av de fattiga. Många kvinnor måste prostituera sig eftersom deras män är borta eller är slavar under alkoholen, och gerillan drar sig ändå inte för att driva in vacunan just här.”

Vacuna, vaccinationen, är de pengar som gerillan pressar ur männi-skorna, för att som det alltid heter ”ingen olycka ska drabba någon”. Broder Nelson, som tillhör maristfädernas kongregation och är ledare för en ung församling i utkanten av Bogotás fattiga södra del, drar sina egna slutsatser: ”Revolutionen, den omvälvning som kom till stånd genom gerillan för att hjälpa de fattiga, den är ändå bara svammel. Den har för länge sedan blivit geschäft, ett blodigt, våldsamt geschäft.”

Colombia präglas sedan årtionden tillbaka av våld. ”Konflikt är kanske det ord som bäst beskriver vår situation”, säger kardinal Pedro Rubiano Sáenz, ärkebiskop i Bogotá och ordförande i den colombianska biskopskonferensen. ”En konflikt som tar sig uttryck i våld och terrorism, i kidnappningar, i att människor fördrivs med våldsamma metoder, i korruption, i handel med droger och i arbetslöshet. Det leder till att konflikten betraktas på mycket olika sätt – både inom och utanför landet.”

Under de senaste 40 åren har konflikten krävt mer än 250 000 dödsoffer. Våldet präglar hela klimatet i landet. ”Vårt land är moraliskt sjukt”, sade kardinalen när han öppnade biskopskonferensens senaste generalförsamling i februari 2004. ”Det är vårt uppdrag som biskopar att skapa fred […] I en demokrati måste våldet vara underordnat de principer som gäller för en rättsstat”, sade Rubiano Sáenz samtidigt med adress till regeringen.

Inbördeskriget för arbetslöshet och fattigdom med sig

Samtidigt är Colombia ett välsignat land med en kuststräcka på 3 200 kilometer, regnskogar, berg och kulturhistoriska rikedomar. Naturen bjuder på en imponerande rikedom ifråga om både flora och fauna. Inte mindre än en tiondel av världens alla arter finns här.

Med sina omkring 43 miljoner invånare har Colombia den näst största befolkningen i Sydamerika. Befolkningstillväxten ligger på två procent, men för bara tio år sedan var den över tre procent. Colombia förfogar över 16 av de 22 högst rankade naturtillgångarna i världen, som till exempel råolja, naturgas, kol, platina, smaragder, guld och andra värdefulla mineraler. Dessutom producerar jordbruket till exempel kaffe, kakao, bananer och bomull. Allt detta sammantaget skulle kunna vara en given bas för en industriell utveckling, men någon sådan har endast kommit till stånd i mycket liten utsträckning, eftersom exporten till största delen består av råämnen istället för av färdiga varor. Medan industrin bara står för ungefär 14 procent av landets BNP, utgörs importen till 90 procent av fabriksvaror.

Just nu ger oljan enligt gällande världsmarknadspris mellan en fjärdedel och en tredjedel av exportinkomsterna, Men råoljekällorna sprutar mindre än under den gyllene tiden alldeles efter ”oljekrisen” i Europa. I början av 1990-talet trängde ”det svarta guldet” ut kaffet från toppen på exportlistan. En jordbävning 1999 i det kaffeodlande området Eje Cafetero, sjunkande världsmarknadspriser och sjukdomsangrepp på kaffeplantan innebar slutet på den ekonomiska utveckling i Colombia som tidigare helt byggde på kaffeexporten.

Utlandsskulden har mer än fördubblats under den senaste tio åren, från motsvarande 118 miljarder kronor till 281 miljarder. 2003 uppgick den till 53 procent av landets sammanlagda skuld. Colombia har använt två tredjedelar av hela den avkastning som exporten ger till utlandsskulden. Det är omöjligt att se något slut på denna utveckling eftersom Colombias nuvarande president, Alvaro Uribe, behöver använda en ännu större del av finansintäkterna till att avgöra kriget mot gerillan till sin fördel.

Enligt försiktiga beräkningar kostar konflikten som mest liknar ett inbördeskrig årligen omkring två procent av den ekonomiska tillväxten och ligger på drygt elva procent av hela bruttonationalprodukten. Vid fredskonferensen i Aachen i september 2003 beräknade kardinal Rubiano Sáenz kostnaderna för inbördeskriget i Colombia till 13,3 miljarder kronor årligen. ”Inbördeskriget står i vägen för privata investeringar, ökar kostnaderna för olika transaktioner, ger näring åt kapitalflykten och transfererar produktionsvinster till kriget genom kidnappningar eller utpressning.” Han sade också att kriget inte bara är smärtsamt för den finansiella eliten utan för hela landet eftersom det ger upphov till arbetslöshet och fattigdom.

Jordbruket tar kanske störst skada av den väpnade konfliktens följder. Ungefär tre miljoner människor har flytt till städerna från landsbygden av rädsla för konflikten och våldshandlingarna, något som drabbar jordbruksproduktionen i allt högre grad. Colombia måste redan importera en tiondel av de viktigaste livsmedlen.

Maristbroder Eduardo Cardona är medveten om allt detta. Varje dag ser han med egna ögon följderna av konflikten. En stor del av männi-skorna i det unga området Sierra Morena har fördrivits från Colombias landsbygdsregioner av inbördeskriget. ”Den som landar här har inga egna åkrar, utan tar kanske tjänst som lantarbetare eller herde på landsbygden eller som diversearbetare i staden”, förklarar han. ”Men det finns för många människor och för lite arbete.”

Drogproduktionen har ökat

Förmögenhet, inkomst och bildning är extremt olika fördelade. Under de senaste tio åren har andelen fattiga ökat från 54 procent till dagens 63 procent. Fattigdom betyder att 25 miljoner människor lever av knappt 18 kronor per dag och person, och 11 miljoner människor har 9 kronor per dag och person till sitt uppehälle. 2,5 miljoner familjer saknar tak över huvudet, och 3,5 miljoner barn kan inte gå i skolan. Ungefär 40 procent av befolkningen saknar sjukförsäkring. Vart femte barn under sju år är undernärt.

På landet är fattigdomen särskilt allvarlig. Bönderna har ofta ingen mark, där de kan odla det som familjen behöver för sitt uppehälle. År 2002 förfogade en procent av markägarna över 53 procent av den odlingsbara marken, medan 500 000 bönder var arbetslösa och 83 procent av landsbygdsbefolkningen levde under fattigdomsgränsen. Deras lösning är att odla kokabusken, den som enligt Plan Colombia av år 1999 ska utrotas så gott som fullständigt.

Plan Colombia handlar om fred och välstånd och om att stärka staten (ett program som kostar motsvarande 55,5 miljarder kronor). Den var den dåvarande presidenten Pastranas svar, när USA ställde krav på ett globalt koncept för att bekämpa drogmissbruket och på integrering i världsmarknaden. Gerillaorganisationerna kom med ett snabbt uttalande om att ett fredsfördrag var otänkbart så länge man hade den här typen av finanspolitik (med bland annat nedskärningar inom det sociala området och avskedande av arbetskraft), och så länge kokaodlarna utsattes för repressiva åtgärder. Men det var ett uttalande i egen sak. Både gerillaorganisationerna och paramilitären finansieras i allt högre grad genom kokainframställning och droghandel.

Det är omöjligt att förstå sig på våldet i colombiansk tappning utan att veta något om hur handeln med droger påverkar samhället. Sedan 1970 har droghandeln i allt högre grad lett till att de sociala strukturerna har genomgått en grundlig förändring och att våldet etablerats som ett generellt accepterat sätt att reglera konflikter. Det finns ingen grupp i samhället som inte är genomsyrad av denna skuggekonomi. Man kan också tydligt se att droghandeln är orsak till att våldet har trappats upp på ett avgörande sätt sedan mitten på 1980-talet. Om man 1970 kunde fastställa antalet människor som dött en våldsam död till 5 000, så hade siffran stigit till knappt 30 000 redan 1996. Samtidigt steg andelen politiskt motiverade mord från 8,5 till 20,4 procent.

Att droghandeln har haft så stor genomslagskraft och ökat så enormt mycket är särskilt förvånande i ljuset av att kokaodlingen inte har några historiska rötter i landet. Vill man förstå utvecklingen måste man komma ihåg Colombias läge mellan de två länder som haft den mest omfattande kokaodlingen, nämligen Peru och Bolivia. Närheten till den största marknaden för drogen, som är USA, liksom till viktiga finanscentra i Karibien, ett ytterst korrupt statsmaskineri, marginaliseringen av stora befolkningsskikt och sist men inte minst den stora utvandringen till USA efter 1965 är andra viktiga faktorer.

Offensiv mot de stora gerillaförbanden

Handeln med droger blev under loppet av några få år Colombias viktigaste kanal för inflödet av utländsk valuta. Under de senaste åren har man kunnat konstatera att Colombias odlingsareal har ökat. Orsakerna är drogbekämpningen i Peru och Bolivia, den målinriktade spridningen av kokasticklingar till Colombias mer avsides belägna regioner och försämringen av de sociala villkoren. Verkningarna av odlingen är ändå tvåfaldiga: å ena sidan har den räddat många småbrukare från att flytta till storstäderna, å andra sidan är odlingens biverkningar i det långa loppet en lika stor katastrof. Regnskogarna avverkas och markkvaliteten försämras, dricksvattnet förgiftas av kemikalier, samhället genomgår en upplösningsprocess, en kultur präglad av snabba pengar och konsumtion breder ut sig, de infödda fördrivs liksom de småbrukare som arbetar på traditionellt sätt, våld och polisiärt förtryck ökar. Principiellt kan man idag tala om fyra aktörer som har direkt ansvar för den väpnade konflikten i Colombia, nämligen gerillarörelserna, paramilitären, drogmaffian och staten. Den största gerillarörelsen i Colombia är FARC (Colombias revolutionära stridskrafter). Den går tillbaka till tiden för Violencia (1948–1957). Ursprungligen var den tänkt att vara en skyddsmilis och det var småbönderna som tog initiativ till den, men den utvecklades snabbt till en hårt styrd underjordisk armé med stalinistisk prägel. Idag omfattar den omkring 18 000 beväpnade män och kvinnor. FARC:s strategi är att med militära medel erövra vissa regioner och förvalta de ”befriade” områdena autonomt.

I gerillarörelsernas hierarki intar ELN (Nationella befrielsearmén) den främsta platsen. I motsats till FARC åberopar ELN, som bildades 1964, den kubanska revolutionen som grund för sin ideologi. Idag har ELN omkring 5 000 soldater. Utpressning och kidnappningar samt bombattentat mot oljeledningar utgör deras viktigaste strategiska metoder. Men gerillarörelserna förlorade sin ideologiska markkontakt när de började utnyttja drog- och vapenhandeln. De ursprungliga målen, en omfattande land- och egendomsreform (FARC), och nationell befrielse inom ramen för en latinamerikansk ”international” (ELN), är det ytterst få av Colombias invånare som känner till. Både ELN och FARC utkämpar sina slag bakom ryggen på befolkningen och har alltså förlorat sitt samhälleliga stöd. Den andra gruppen i de ”irreguljära trupperna” utgörs av paramilitären. Sedan 1980-talet har dessa privatarméer växt som svampar ur jorden. Oftast grundades de av storgodsägare, industriidkare och drogbaroner för att skydda deras ekonomiska intressen. Men mord och kidnappningar utförda av gerillan blev också motiv till att grunda paramilitära trupper. Antalet soldater som ingår i dessa styrkor har nu stigit till uppskattningsvis 17 000. Förevändningen för paramilitärens räder var att man ville befria befolkningen från ”gerilla-plågan” men istället utlöste dödsskvadronerna en massflykt bland befolkningen. 1997 slöt en stor del av de paramilitära grupperna sig samman i en lös koalition under namnet AUC (Autodefensas Unidas de Colombia).

Ännu mer än gerillan använder Autodefensas sig av målmedveten skrämseltaktik. Massakrer och selektiva mord på civilbefolkningen kan skrivas på deras konto. Målet för de dödsskvadroner som tillhör yttersta högern är att i sin linda kväva varje form av medborgerlig medbestämmanderätt och egenförvaltning, vare sig det rör sig om fackföreningar, organisationer utanför regeringen eller kyrkliga människorättsgrupper. Det är ett faktum att paramilitära enheter ofta genomför sina fälttåg med militärens godkännande och att de förfogar över ansenliga summor pengar. Av detta kan man sluta sig till att det finns ett nätverk av relationer mellan Autodefensas, armén, politiker och företagare.

År 2002 tillträdde president Uribe sitt ämbete och lovade att börja krig mot de beväpnade grupperna och få total kontroll över landet. Med massiv militär hjälp från USA startade Uribe en stort upplagd offensiv mot de båda största gerillaförbanden. Efter bara en kort tid kunde regeringen redovisa vissa framgångar. Både FARC och ELN blev tvungna att ge upp en rad områden. En enhet ur regeringstrupperna lyckades snabbt befria den av FARC kidnappade biskop Jorge Jiménez Carvajal, som tidigare var ordförande för det latinamerikanska bis-kopskonferensen och vid den aktuella tidpunkten hjälpbiskop till ärkebiskopen av Cartagena. Ändå finns fortfarande inte någon militär seger över gerillan inom synhåll.

Kyrkan är beredd att föra dialog med alla parter i konflikten

En helt annan taktik när det gäller att avväpna paramilitären använder president Uribe, som efter de senaste opinionsundersökningarna vet att han har omkring 70 procent av befolkningen bakom sig. Lika mycket som presidenten har en hårdför profil i kriget mot gerillan, lika beredd att samtala visar han sig vara när det handlar om paramilitären. Efter förhandlingar lovade Autodefensas att avväpna och upplösa sina förband före år 2005. I gengäld kunde paramilitären hoppas på säkerhetsgarantier, straffrihet och hjälp till återanpassning.

Kyrkan är en av de få institutioner som åtnjuter befolkningens odelade förtroende när det handlar om den svåra politiska och sociala situationen. Å ena sidan är kyrkan den enda institution som sedan många år har hållit kontinuerlig kontakt med alla väpnade grupper och som är representerad i alla medlingskommissioner av biskopar och präster och alltså förfogar över en exceptionell erfarenhet i umgänget med de olika stridande grupperna. Å andra sidan tar kyrkan ständigt parti för dem som lider mest under konflikten och för dem som står på det nedersta trappsteget i landets sociala hierarki.

Framför allt har kyrkan haft avsevärda framgångar i förhandlingarna med paramilitären. Kyrkan fick igenom att ockuperade områden skulle ges tillbaka och att människorättsgrupperna och civilbefolkningen skulle garanteras säkerhet, och slutligen gjorde hon stora insatser vid demobiliseringsförhandlingarna. Enskilda biskopar, som till exempel Julio César Vidal Ortiz (biskop av Montería), kräver att dödsskvadronerna, som är skyldiga till många brott mot de mänskliga rättigheterna, ska ställas inför domstol. ”Det får inte finnas någon straffrihet.” Ytterligare två kommissioner, där kyrkan är representerad, har tagit som sin uppgift att ta reda på de lämpligaste sätten att föra förhandlingar med gerillan. Den ena har tagit FARC på sitt ansvar, den andra ELN. Frågan om paramilitärens straffrihet är omstridd inom det colombians-ka episkopatet. Medan några biskopar ställer sig helt på president Uribes sida, intar andra – liksom också en mängd människorättsorganisationer framför allt i Europa – en helt avvisande hållning till paramilitärens orimliga krav.

Kardinal Rubiano Sáenz betonade vid biskopskonferensens generalförsamling i februari 2004 att man måste vara beredd på att föra dialog med alla som är delaktiga i konflikten. Kyrkan måste ha en medlarroll i förhandlingarna och vara fredsstiftare.

Genom talrika projekt på det sociala området och till exempel inom ungdomsarbetet försöker kyrkan avhjälpa orsakerna till konflikten och skapa en fredskultur. I detta arbete är den psykosociala vården av våldsoffren och fostran till respekt för de mänskliga rättigheterna lika viktiga för kyrkan som det öde som drabbar de många inhemska flyktingar som lever i utkanten av städerna.

För det här arbetet har kyrkan fått betala ett högt pris. Sedan 1984 har över 50 biskopar och präster mördats – fler än 20 bara under de senaste fyra åren. Det mest framstående offret var biskopen av Cali, Isaias Duarte Cancino, som mördades år 2002. Han hade yttrat sig mycket modigt mot ledande droghandlare, och 1999 exkommunicerade han offentligt de medlemmar av ELN, som under en gudstjänst hade kidnappat 150 troende.

Det senaste offret är biskopen av Yopal, Vacca Ramirez. Han kidnappades i juli 2004 av medlemmar i ELN. Den katolska kyrkan meddelade att den inte tänkte betala ”en enda cent” i lösen för att biskopen skulle släppas fri. President Uribe betonade dessutom att ”kidnappningen var omotiverad”. Den 28 juli frigavs biskopen.

Ett slut på våldet är inte inom synhåll

Tidigare förklarade den nationella befrielsearmén ELN att man var beredd att föra en diskussion om ett fredsförslag i den colombianska kongressen. Colombias katolska kyrka svarade att hon inte tänkte delta i en dialog med väpnade grupper för att hitta ett sätt att få fred i landet. Därför behövde hon inte heller tacka nej till erbjudandet.

Om man sätter tro till regeringen Uribe verkar den colombianska ekonomins framtid vara rosenröd. En tillväxt på 3,5 procent, sjunkande arbetslöshet (13,3 procent år 2003) och ökande privata investeringar gör att Colombia blir ”Latinamerikas tillväxtlokomotiv”, som den colombianska ambassaden i Berlin uttryckte sig med anledning av president Uribes besök där tidigare i år.

”Vi har en bra president, han håller gerillan stången”, säger biskop Jiménez Carvajal. ”Landet får inte vara i händerna på våldet. Gerillan har det mycket svårt just nu, eftersom Uribes politik tränger ut den i marginalen, och den knappast har något stöd hos befolkningen.”

President Uribe står själv under ännu starkare tryck. I de senaste regionala valen fick de kandidater som tillhör vänstern och oppositionen ökat stöd. Bland annat lyckades oppositionen återerövra borgmästarposten i huvudstaden Bogotá. Dessutom blev den på de flesta punkter misslyckade folkomröstningen den 25 oktober 2003 ett hinder på presidentens utstakade väg.

Man kan inte se något slut på våldet inom en rimlig framtid. Jiménez Carvajal sade i en intervju: ”Om jag frågar mitt hjärta om våldet ska ta slut någon gång, så säger det; ja, de kommer att sluta med det. Men mitt förstånd och logiska tänkande vet att gerillagrupperna fortfarande har stor makt. En bra lösning skulle vara dialog. Att tala med varandra. Och gerillan måste erkänna vad den har gjort fel – våld är inte en lösning på någonting.”

Översättning: Birgitta Carlquist