Religionsundervisningens ljusnande framtid?

Vid Aranäsgymnasiet i Kungsbacka inleds religionsundervisningen med att läraren gör en minneskarta på tavlan utifrån det som eleverna drar sig till minnes och utifrån vad de säger att de vill veta mer om. På så sätt upptäcker eleverna att de kan mer om religion än de trodde och läraren får möjlighet att planera undervisningen utifrån elevernas intressen och behov.

Det här är ett av de goda exempel som Skolinspektionen lyfter fram i sin rapport om religionsundervisningen på gymnasiet: Mer än vad du kan tro. Rapport 2012:3. Det är en trevlig läsning, dels därför att den i egenskap av kvalitetsgranskning utgör en välgörande kontrast till det stela kvantitetstänkande som i dag präglar det politiska tänkandet om skolan, men framför allt på grund av den positiva andan, som visserligen noterar svagheter men lägger tonvikten vid utvecklingsmöjligheter. Rapporten skulle utan vidare kunna användas som studiematerial i den kompetensutveckling som behövs.

I undersökningen ingår ett stort antal lektionsbesök där man framför allt noterade hur undervisningens struktur varierar längs en skala från markant separation, där man betar av moment efter moment och där studiet av religionerna ofta är helt faktainriktad och utan koppling till etiska frågställningar eller existentiell analys. I skalans andra ände finns en undervisning där ämnets olika perspektiv integreras. Studiet av religioner och livsåskådningar bildar utgångspunkt för etiska analyser av livsfrågor. Ett exempel utgör den skola där man reflekterar över hur etiska dilemman ser ut i olika religiösa referensramar. Rapportens författare menar att en sådan undervisning ger en fördjupning av ämnesinnehållet samtidigt som det ger eleverna tillfälle att reflektera över sina egna ställningstaganden. I spannet mellan dessa två ytterligheter ligger olika typer av undervisning med mer eller mindre tematisk och komparativ struktur. De lärare som bedriver en separativ undervisning upplever ofta svårigheter med att hinna med hela kursinnehållet, medan däremot de lärare som låter olika moment berika varandra inte upplever samma tidspress.

Etikundervisningen är problematisk. Det finns mycket goda exempel till exempel den skola där eleverna bearbetar buddhismens levnadsregler utifrån plikt- respektive konsekvensetiskt perspektiv. En sådan undervisning, där eleverna sakligt får studera religionernas uttryck och analysera dem utifrån olika perspektiv, upplevs av eleverna som en motkraft mot fördomar – ett viktigt mål för ämnet. Men i andra lektionssalar bedrivs undervisningen i form av diskussioner utan koppling till teoretiska begrepp och resonemangsmodeller. Det finns också lärare som helt undviker diskussioner, ofta motiverat av rädsla för eller oförmåga att hantera starka känslor och föraktfulla, diskriminerande attityder.

Det inledande exemplet visar ett sätt att knyta an till elevernas intressen och behov. Rapporten betonar elevinflytandets fundamentala betydelse för en framgångsrik undervisning. Eleverna upplever ämnet relevant när det ger utrymme för dem att reflektera över sig själva och sina liv – också det helt i linje med kursplanens intentioner. Desto värre då att det ibland helt nonchaleras just när det gäller elevgrupper som har en negativ attityd till ämnet, vanligen manliga elever på yrkesförberedande program. I dessa grupper förenklas ofta undervisningen till dokumentära fakta om olika religioner det vill säga ungefär det man gjorde i grundskolan, vilket förstärker den negativa inställningen. Etikmomenten utelämnas ofta helt liksom analyser av livsfrågor. Författarna menar att detta ofta beror på lärarnas förutfattade meningar om att sådana studier är för avancerade för dessa elever.

Religionskunskap är det minsta ämnet på gymnasiet. Med sina femtio gymnasiepoäng utgör det två procent av utbildningens innehåll. Det hör inte heller till de ämnen som anses viktiga. Följaktligen prioriteras det lågt i skolornas övergripande arbete. Rapporten påpekar att skolledningen gärna snålar med timtilldelningen till ämnet och att skolornas stödåtgärder framför allt riktas till elever med svårigheter i matematik, svenska och programmens karaktärsämnen. Den påpekar dessutom att skolornas övergripande pedagogiska ledning är svag, vilket leder till att kompetensutvecklingen blir lidande. Man nämner särskilt bristen på analys och utvecklingsinsatser när det gäller elevernas inflytande på undervisningen, en brist som drabbar religionskunskapen hårt eftersom inflytandet där är A och O för framgångsrika studier.

Rapporten är mycket tydlig i sin framställning av religionsämnets utsatta läge i skolan och den tafflighet och ängslan som ofta präglar undervisningen, men den är lika tydlig i sin analys av orsaker och framställning av alternativ. Den inbjuder både till hopp och misströstan angående undervisningens utveckling. Om lärarna får tillfälle och stimulans till analyserande kollegiala samtal och en seriös kompetensutveckling verkar religionskunskapens framtid ljus. Men hur troligt är det att den administrativa omgivningen ändrar hållning och låter ämnet få sin del av de utvecklings- och stödinsatser som erfordras? Hur argumenterar man för en prioritering av attitydförändring och etisk reflektion i konkurrens med en skolpolitisk matematiktrend.

Jan-Olof Hellsten är fil.dr i pedagogik vid Uppsala universitet.