Renlärighet med förhinder?

Mitt under det stora Birgittajubiléet 2003 utkom i Sverige två avhandlingar i latin, som ger viktiga bidrag till vår kunskap om birgittinordens uppbyggnad och tidiga historia, dels Anna Fredriksson Admans Heymericus de Campo: Dyalogus super Reuelacionibus beate Birgitte, dels Sara Risbergs Liber usuum fratrum monasterii Vadstenensis. Båda är text-editioner av viktiga primärkällor till ordens struktur och till dess problem under 1400-talet.

Historien om birigttinordens regelverk är en aning komplicerad. Trots att Kristus hade dikterat klosterregeln för Birgitta gav påven inte tillstånd till en ny orden utan inordnade Birgittas regel som tillägg, konstitutioner, under Augustinregeln. Detta har givit upphov till språkförbistring genom tiderna, eftersom ordensfolket i Vadstena gärna hänvisade till regeln i Uppenbarelserna som just ”Regeln” medan ordet i formella sammanhang ofta syftar på Augustinregeln. Ordens regelverk består på nästa nivå av Prior Petrus Additioner, som är preciseringar av Birgittas regel, och slutligen kommer under dessa de praktiska tillämpningsföreskrifterna i form av Lucidarium för systrarna och Liber usuum, ”Sedvaneboken”, för bröderna. Den senare hade märkligt nog aldrig blivit utgiven i sin helhet förrän år 2003 i och med Sara Risbergs avhandling.

I den utförliga inledningen ges en presentation av Liber usuum, vars utformning också jämförs med cisterciensernas motsvarighet samt med systrarnas Lucidarium. Dateringen är svår att fastställa; texten bör ha sammanställts under mitten av 1400-talet och fastställdes vid generalkapitlet i Gnadenberg 1487 att gälla i alla birgittinkloster. Texten var alltså väl spridd och finns bevarad i många kopior som Sara Risberg har använt för sitt mycket noggranna och väl genomförda editionsarbete. Hon gör även en god översikt av handskriftsmaterialet.

Innehållspresentationen ger förnämliga sammanfattningar av varje kapitel med en liten kommentar, vilket är mycket värdefullt för andra forskare, särskilt i väntan på en utlovad översättning av texten. Själva textutgåvan, där vi tack vare det grundliga arbetet har fått en pålitlig text, kommer att stå sig för framtiden.

Som viktigt med avhandlingen framstår också de inblickar texten ger i birgittinernas självsyn. Värdefullt är också den betydelse Liber usuum bör ha för liturgiforskare.

Anna Fredriksson Adman har i sin avhandling arbetat med texter i samband med konciliet i Basel på 1430-talet, där birgittinerna utsattes för ett generalangrepp mot sin existens i och med att äktheten i Birgittas uppenbarelser, ordens fundament, officiellt ifrågasattes.

För att studera uppenbarelsernas renlärighet tillsattes tre kommissioner efter varand-ra, vars viktigaste medlemmar var Johannes de Turre Cremata och Heymericus de Campo. Vi får en utförlig redogörelse för hela förloppet, vilket utmynnade i en för birgittinerna tämligen ofördelaktig dom 1436, som innebar att Birgittas uppenbarelser inte fick läsas och predikas utan en vederhäftig kommentar – således en inskränkning av Birgittas auktoritet. Genom ett gediget detektivarbete har författaren bland annat funnit dokument, som avslöjar nya fakta om den snåriga utvecklingen på konciliet och som även belyser den ännu ej riktigt utforskade receptionsprocessen. Nya intressanta frågor förs fram, t.ex. vilken inverkan domen fick på brödernas predikan och hur den tryckta utgåvan (Gothan 1492) kunde förberedas utan sådana kommentarer som krävdes i domen år 1436.

Avhandlingens huvuddel är en textkritisk utgåva av Heymericus’ dialog, som man kan kalla ett försvar för det försvar av Birgitta som hans arbete hade resulterat i. Men vi får också en översikt av Heymericus’ liv och hela hans produktion samt Dyalogus’ plats i den. Textutgåvan är välgjord och författaren bemästrar de stora svårigheterna väl, inte minst de språkliga.

Det förefaller som om bröderna i Vadstena förteg 1436 års dom och låtsades som om den inte existerade, samtidigt som de lät uppenbarelserna åtföljas av Heymericus’ med fleras försvarstexter vid bordsläsningen i Vadstena kloster. På så sätt kunde de minimera skadeverkningarna av domen samtidigt som de hade ryggen fri om deras efterlevnad av domen skulle kontrolleras. En intressant fråga som forskarna inte är överens om är om domen fortfarande gäller.

Vad forskningen härnäst behöver är tveklöst en översättning av Heymericus’ synnerligen tekniska och svårbegripliga latin (en preliminär svensk översättning finns i Anna Fredriksson Admans licentiatavhandling) och gärna också ett glossarium över Heymericus’ teologiska terminologi. Att kunna latin hjälper inte alltid för att utan vidare förstå vad Heymericus menar.

Som framgått ovan ger dessa två utmärkta doktorsavhandlingar många nya uppslag och visar hur livaktig forskningen om Birgitta och birgittinerna är.