Utsikter från en stängd cell

”Mot kvällen, vid solnedgången, stängde jag fönstret noga, drog för tre gardiner för att skapa största möjliga mörker och tystnad, och med pannan mot golvet upprepade jag sakta bönens ord, ett efter ett. Borta var varje förnimmelse av den trånga cellen.”

Så skriver Arkimandrit Sofrony (1896–1993) i sin personliga framställning Vi skall se honom sådan han är. Såsom citatet antyder levde han i klostrets stillhet, men tids nog följde även mer utåtriktad verksamhet, allra främst i en engelsk klosterkommunitet. Därutöver tjänstgjorde han som biktfader och publicerade även många teologiska verk.

Denna bok, som omspänner 300 sidor, kan rubriceras som en andlig självbiografi, baserad på möten, bön, begrundan och medi-tation. Det är svårt att beskriva på vad sätt den griper så starkt tag – kanske bottnar det i det totala utlämnandet. Sofrony skriver ur hjärtat, ur djupet av sina erfarenheter och sin egen andliga kamp. Hans förankring i den ryska ortodoxa traditionen reser aldrig hinder för västerländska läsare. Texten fungerar på ett djupare plan.

Samtidigt hålls diskussionen på en begriplig nivå, antingen författaren utgår från sig själv eller ur mer allmän synvinkel betraktar sådant som prövningar, ånger, lidande, nåd. Särskilt ofta – och ur egna erfarenheter – återkommer han till högmodet, vilket uttryckligen ses som roten till allt ont. Ett annat område gäller andlig smärta, här som en väl använd asketisk term. Ondskans problem behandlas likaså, om än kortfattat. Bland mer filosofiska frågor berörs bland annat kunskapen och dess gränser.

Oavsett nedslag uppsöker Sofrony gärna kyrkofäder, eremiter, asketer. Evangeliets ord ställs i ett naturligt fokus. Bibelcitat och referenser understryker på ett tydligt sätt resonemanget. Sofrony hämtar även exempel ur vetenskap och konst – det senare området kände han väl till som bildkonstnär. Emellanåt dras paralleller till det dagliga livet. I alla dessa sammanhang speglas en strävan att komma underfund med gudomliga mysterier – liksom längtan efter avskildhet och bön. ”Bönen – denna ovärderliga gåva från himlen – kräver ’ledig tid’”, skriver författaren. Den tiden fick han i grottan och i öknen.

Sofrony upprepar sig gärna, och texten saknar klar disposition. Ändå innehåller varje avsnitt något som läsaren kan ta till sig och långsamt låta sjunka in. Denna rikedom på innebörd präglar även de övriga böcker som översatts till svenska, Den helige starets Siluan (1994) och Anteckningar om det inre livet (1998) – båda fyllda av en språklig skönhet och spänst som lever kvar i svensk översättning. Framför allt är det en ödmjuk författare som håller i pennan: ”Att lära känna ett konkret fall som mitt kan kanske vara av hjälp för åtminstone någon.”