Revolutionen på Filippinerna: ett år efteråt

Revolutioner är aldrig prydliga händelser och den filippinska är inget undantag. Att där saknas våld, blodsutgjutelse och mördande inbördesstrider är en av dess unika aspekter.

Tillståndet i landet

Att utvärdera en komplicerad och oavslutad hän¬delse som revolutionen på Filippinerna och dess följder är ett synnerligen riskabelt företag. Det är inte mycket som kan sägas därom med säkerhet. Det enda obestridliga påstående man vid denna tidpunkt kan göra är kanske att säga att landet är politiskt och ekonomiskt instabilt och dess fram¬tid oviss. Regeringen drar sig fram genom den ena krisen efter den andra fast man måste säga, att det har skett en synnerligen märkbar förbättring i landets politiska klimat i stort, sedan försvarsmi¬nistern Juan Ponce Enrile avskedades från rege¬ringen i slutet av november.

Revolutioner är aldrig prydliga händelser och den filippinska, även om den är unik, är inget undan¬tag från den allmänna regeln. Detta beror just på de faktorer som gör den unik. Den allmänna ore¬dan, ovissheten och instabiliteten beror på sam¬ma unika faktorer, som kanske så småningom kan leda till det lyckliga slut på revolutionen från feb¬ruari 1986, som vi på Filippinerna så brinnande hoppas på.

Jag skulle vilja betrakta vad som hänt på Filippi¬nerna under det senaste året inte så mycket för att analysera de olika kriserna som för att försöka följa hur dessa unika faktorer vävs in i nuvarande` händelser, hur de formar och färgar skeendena, ofta på omärkliga men icke desto mindre bety¬delsefulla sätt. Dessa faktorer är: 1) frånvaron av våld i revolutionen, 2) frånvaron av en ideologi förankrad hos folket, 3) presidentens opolitiska roll samt 4) stödet från kyrkan.

Icke-våld

Om det var något på Filippinerna som magne¬tiskt drog till sig världens uppmärksamhet under de fyra dagar revolutionen varade, var det dess icke-våldskaraktär från början till slut. En stor del av fascinationen misstänker man berodde på för¬domen, att ett uppror som det i Manila inte kan genomföras utan stora förluster i människoliv. Våld, blodsutgjutelse, mördande inbördesstrider var vad man tog för givet. Att de uteblev är just en av revolutionens unika aspekter.

Hur och varför revolutionen slapp undan våld trots de många krafter som kämpade mot dess lyckliga avslutning är en fråga, som kommer att sysselsätta kommentatorer i många år framåt.

Man kan endast observera, att det fanns en djup religiös och kulturell grundval. Ändå viktigare är hur den fredliga resningen i februari har lotsat sig fram genom den svåraste postrevolutionära pe¬rioden i landets historia. Detta beror främst på hur regeringen hanterat kuppförsöken och de olika upprorsrörelserna och tilltron till lagliga metoder: dvs. strävanden efter en nationell försoning och förlikning.

I dessa strävanden är det värt att uppmärksamma följande faktorer: 1) så kallade Marcos ”loyalis¬ter” har tillåtits att fritt demonstrera och även relativt ostraffat göra uppror mot regeringen, 2) militärer inblandade i kuppförsöken har inte be¬straffats för vad som normalt skulle betraktas som landsförrädisk verksamhet, 3) hittills har allt för litet, om ens något, gjorts för att gottgöra brott mot och kränkningar av mänskliga rättigheter un¬der Marcos’ regim samt 4) ansträngningar att tysta vapnen i rebellgrupper som Cordillera People’s Liberation Army, Moro National Liberation Front och New People’s Army (N.P.A.) ledde till att man förhandlade fram eld-upphör-överens¬kommelser, som tycktes ställa de upprorsrörel¬ser de representerade på en jämlik fot med staten själv.

Man skulle därför kunna dra den slutsatsen att regeringen i sina strävanden efter försoning och förlikning arbetat efter principen fred till varje pris – största möjliga tolerans av oliktänkande och även av motstånd inom ganska vida (och tvi¬velaktiga) ramar. I detta perspektiv framstår re¬geringen som svag, ännu inte helt kontrollerande sin starka arm (militären) och på så sätt dess fånge. En sådan tolkning kan passa in på de två första av ovanstående fakta – men inte på det fjärde, där man lika väl kunde dra den slutsatsen att regeringen själv också är fånge hos motstånds¬krafterna.

En mer positiv tolkning är möjlig i betraktande av att president Corazon Aquino bekänner sig till icke-vålds principen. Från detta perspektiv kan hennes regerings fredssträvanden ses som en upp¬följning av revolutionen i februari. Var och en – även den en gång hatade militären – kan ansluta sig till den pågående revolutionen så länge de är villiga att agera inom lagens råmärken. Det är en attityd som förordar övertalning och dialog, inte tvång och hotelser. Om detta tolkas som svaghet, lättleddhet och politisk naivitet etc, måste det påpekas, att sådana tolkningar ofta omedvetet görs med utgångspunkt från Marcos-regeringens mer stridslystna och blodtörstiga attityd till sam¬ma problem. Detta visade sig katastrofalt både för regeringen och för landet. Det återstår att se, hur den motsatta attityden hos den nya regering¬en kommer att verka, om den kommer att uppnå fred eller ej. Men vare sig den lyckas eller ej, visar det i varje fall att regeringen Aquino är villig att offra mycket för fredens skull. Filipinen i gemen med sin medfödda förkärlek för harmoni förstår och uppskattar detta faktum bättre än någon an¬nan.

Folkets makt

En anmärkningsvärd omständighet med februari¬revolutionen 1986 – helt unik sedd mot erfaren¬heterna från klassiska revolutioner i världshisto¬rien – var att den inte var planerad, underblåst eller ledd av något politiskt parti eller någon ideo¬logisk sammanslutning. Politiska kommentatorer har inte ofta tagit fasta på vilken betydelse detta faktum kan ha haft på den påföljande och framti¬da händelseutvecklingen. Jag tror, att den kan ha en del ganska negativa effekter. Mycket av insta¬biliteten under perioden efter revolutionen – ex¬empelvis avsaknaden av klara målsättningar, misstag i administrationen – kan sålunda hänfö¬ras till detta. Då revolutionen var över fanns det inte något bestämt regeringsprogram. Det fanns ingen utarbetad ekonomisk politik, inga bestäm¬da personer förberedda för att bemanna nyckel¬positioner. Den nya regeringen måste bokstavligeb¬ börja från grunden, lära sig av sina misstag och arbeta sig fram till en ideologi. De enda rikt¬linjer den gick efter, om det över huvud taget fanns några, var förutsatsen att inte upprepa den gamla regimens misstag.

Hade situationen varit annorlunda, om den nya regeringen haft ett bestämt ideologiskt program och, ännu viktigare, ett livsdugligt politiskt parti, där den kunnat hämta politiker och administratö¬rer? Kanske, men det är troligare, att man då starkt om inte uteslutande skulle ha ägnat sig åt att konsolidera Aquino-partiets grundläggande makt med det oundvikliga resultatet, att ideolo¬giska hänsyn hade vägt tungt i politiska beslut. Ledarskapet hade visserligen varit enat, men i sin strävan att grundlägga och bevara sin makt kan man, i synnerhet med tanke på den filippinska partipolitikens egenheter, allvarligt betvivla, att denna enighet skulle ha koncentrerat sig på folket och dess bästa. Det troligaste är, att den hade gynnat enbart det egna partiet och dess makt.

Det är tydligt, att eftersom det var folkets – inte ett partis – makt, som skapade och genomförde revolutionen i februari, var den regering som uppstod inte beroende av någon enstaka individ eller något parti utan av folket i dess helhet och dess enda intresse måste vara att främja folkets allmänna bästa, inte makten hos ett parti. Om det funnits något effektivt avskräckningsmedel mot de tre eller fyra allvarliga försöken att ta över regeringsmakten från fru Aquino under det gång¬na året, har det varit vissheten, att hon fortfaran¬de hade folkets entusiastiska stöd. Folkets makt var inte ett flyktigt fenomen, ett övergående sta¬dium i nationens historia. Vilka svagheter den än må ha, hur kaotisk och oorganiserad den än kan synas på detta stadium, har folkets makt kommit för att stanna och dess mognande till en solid demokratisk institution och process är i dag en av de mest fascinerande möjligheterna i nationens liv.

Presidenten

En aspekt på revolutionen, som inte bör under¬skattas, är att det var fru Aquino och ingen an¬nan, som tog på sig presidentskapet. Hon är en president utan tidigare erfarenhet av regerande, hon saknar ett eget politiskt parti, som kan stödja henne, och ambitionen att hålla sig kvar vid mak¬ten. Med ett ord, hon är inte alls någon politiker (åtminstone inte i traditionell mening). Dessa omständigheter framställs ofta på minussidan och tillsammans kan de tyckas säkra ett misslyck¬ande. Men trots alla förutsägelser om motsatsen har just dessa förhållanden visat sig vara hennes största tillgångar – i själva verket har de blivit en formel för framgång.

Orsaken är enkel. Efter Marcos, fullblodspoliti¬kern som skickligt och obarmhärtigt kunde utma¬nipulera alla andra politiker, behövde landet en ledare, som kunde underordna sina personliga in¬tressen under det allmänna, använda makten till att bygga upp nationen, inte bara presidentens egen familj, och arbeta för folkets verkliga välfärd framför alla andra intressen. Kort sagt en person med integritet. Cory Aquino passade perfekt. Jag försöker inte alls helgonförklara henne och sätta henne på en piedestal. (En hög kyrklig dignitär kritiserades nyligen för vad som tolkades som hans överdrivna och ständiga framhävande av fru Aquinos dygder i kontrast till hans tidigare stän¬diga hudflängande av Marcos synder.) Personlig integritet har blivit en kardinaldygd på Filippi¬nerna i dag, när det gäller män och kvinnor i offentlig tjänst, just på grund av den oerhörda korruptionen i den föregående administrationen. Sanningen är att politik i det allmänna medvetan¬det länge associerats med korruption.

Cory Aquino kanske inte kan agera trovärdigt som president om man väntar sig effektiva och omedelbara åtgärder mot nationens många miss¬förhållanden. Men hon kan mycket väl fortsätta att åtnjuta folkets förtroende och stöd, ty hon betraktas som en president med stor integritet.

Att hennes integritet – en moralisk kraft – verk¬ligen har konsekvenser för realpolitiken börjar märkas. Ett tydligt exempel är eld-upphör-upp¬görelsen mellan de väpnade styrkorna och det kommunistiska N.P.A. Som problemet förelåg var det en prestation som inte kunde ha åstad¬kommits och ännu mindre inletts utan den mora¬liska kraft vi här talar om. Det är samma styrka, tror jag, som kommer att ställa nationen helt bakom Cory Aquino trots att eld-upphör-över¬enskommelsen misslyckades och de förnyade fient¬ligheterna mellan regeringen och kommunis¬terna. Pragmatiska realister kan påstå, att vad som krävs i den hårda politiska världen, är poli¬tiskt skarpsinne, inte moral. Men då det gäller folkets makt, som nu utvecklas på Filippinerna, är den rena moralens betydelse för politiken nå¬got, som inte kan avfärdas så lättvindigt. Det finns ett bestämt samband mellan de vanliga medborgarnas makt och den moraliska integrite¬ten hos den som innehar regeringsmakten – just nu kanske ganska svagt men växande och fullt av löften för den framtida politiken på Filippinerna. Och det är här kyrkan kommer in som en mäktig kraft i nationens liv.

Kyrkan

På grund av den starka roll kyrkan spelade i hän¬delserna i februari 1986, skildras den ofta som en av de viktigaste institutioner, som stöttar upp fru Aquinos vacklande regim. Stödet är ett faktum – liksom den alltför politiska tolkningen av det. I denna tolkning betraktas kyrkans makt enbart ur en trång politisk aspekt. Man har glömt och förbi¬sett det enkla faktum, att kyrkan (åtminstone dess ledare) är plågsamt medveten om att dess kompetens ligger på det moraliskt andliga planet och om detta tränger in på det politiska området – som det gjorde i februari och fortfarande gör i dag i den postrevolutionära perioden – utövas den först och främst på det moraliska området och endast sekundärt och underordnat på det po¬litiska.

Vad som ovan sades om hur moralisk styrka blivit en huvudfaktor i nationens politik är sålunda en fråga, som kyrkan inte kan rygga tillbaka från en¬bart på grund av dess politiska återverkningar. För det första är det en utveckling, som långt ifrån att göra kyrkans roll i politiken otydlig, i själva verket hjälpt till att klargöra den på ett sätt som enbart pedagogiska uttalanden inte kunnat. Och för det andra har frågan om moral i offentlig tjänst vuxit delvis på grund av kyrkans ständiga yrkanden i det förflutna. ”Kritiskt samarbete” var den accepterade principen, som antogs under Marcos tid i kyrkans strävan mot social rättvisa och i dess samarbete med politiska grupper som erkände sig arbeta för rättvisa. Samma princip gäller i dag.

Det stöd kyrkan kan tyckas ge till den nuvarande regimen är följaktligen fortfarande inom denna princips område. I den utsträckning den nuvaran¬de regimen fortsätter att verka för folkets verkliga intressen, i den utsträckningen kommer kyrkan att ge den sitt obegränsade men ändå kritiska stöd.

Detta slags stöd – och därmed sammanhängande principer – illustreras bäst av kyrkans agerande, när det gällde ratificeringen av den nya konstitu¬tionen. I ett extra möte, som sammankallades i november för att diskutera det föreslagna utkas¬tet, röstade biskoparna enhälligt för att offentligt godkänna ratificeringen, fullt medvetna om att själva ratificerngen hade blivit en partipolitisk fråga – åtminstone bland sådana grupper, som ifrågasatte folkomröstningen den 2 februari 1987, med den motiveringen att en röst för ratifi¬ceringen också var en röst till stöd för Cory Aqui¬no som president. Biskoparna valde att inte så mycket bortse från den politiska frågan som att sätta in den i ett större positivt sammanhang: Att rösta ”ja” till konstitutionen skulle innebära att godkänna en grundlag som på det stora hela – och anmärkningsvärt väl – enligt dem, överens¬stämde med kyrkans grundläggande sociala lära; det skulle också starkt bidraga till att stabilisera situationen i landet, ett icke betydelselöst prob¬lem, och återinföra förlorade demokratiska pro¬cesser. Liksom vid deras historiska agerande i feb¬ruari 1986 kan man åter säga, att biskoparna handlade politiskt, men inte som politiker utan som pastorer och därmed inom sin uppgift som moralens upprätthållare.

Framtidsutsikter

Att framhäva de få unika särdragen i februarire¬volutionen – en händelse i det förflutna – och inte de många allvarliga problemen i nuet, som hotar att omintetgöra det som vunnits med revo¬lutionen, verkar inte vara ett intelligent sätt att komma tillrätta med den konkreta verkligheten, att tillförsäkra själva revolutionen framgång. Man kan endast agera kraftfullt i en sådan bräcklig situation, då man tar i full beräkning de fakta, som orsakar bräckligheten och då agerandet utgår från samma drivkrafter, som gjorde revolutionen till en framgång i första hand. Och om vi ser framåt bortom det dystra nuet för att se om det finns någon grund för hopp för framtiden, ser vi hur viktigt det är att dra de logiska slutsatserna av vad vi här kallat revolutionens unika faktorer.

Nu försöker nationen alltjämt reda ut den djung¬el av problem, de flesta från Marcos tid, som skapade själva revolutionen. Att få en raserad ekonomi på fötter medan man dignar under en enorm utlandsskuld, är ett problem för regering¬en, som saknar en enkel lösning. Att finna en lösning försvåras eller rent av omöjliggöres av so¬ciala och politiska försöka till destabilisering. De olika motståndsrörelserna, var och en med sitt eget program för makt, är: militären, vars fulla underkastelse under civilt styre varken är helt säker eller fullständig; politiker av det gamla gar¬det, vilkas fasthållande vid den gamla ordningen och dess ökända sätt att agera – utgör en väg¬spärr av icke föraktliga proportioner mot strävan¬denna efter reformer; medierna, som genom sin brist på disciplin bidrar till – och även själva skapar – mycket av den atmosfär av osäkerhet, som råder i landet i dag; regeringen själv, som hur den än försöker tycks ur stånd att organisera en reformverksamhet på ett effektivare sätt än hit¬tills.

Dessa är en del av de mer oroande problemen för närvarande. Listan på dem och framhävandet av de speciella svårigheterna hos var och en skapar en synnerligen mörk bild. Ändå har små framsteg gjorts i vart och ett av fallen. Sådana små steg tillsammantagna blir ett stort steg framåt. Om det inte vore så, skulle regeringen inte ha överlevt så länge och grunden för dess – och landets – stabilisering skulle inte ha lagts. Om några fram¬steg alls ägt rum, anser jag, att orsaken är att revolutionens unika särdrag, som vi behandlat här, sakta har arbetat sig fram till dagens läge.

Ett annat betydelsefullt steg togs vid folkomröst¬ningen för att ratificera den nya konstitutionen. När landets grundlag nu är fastlagen genom en överväldigande majoritet i ett fritt val, gäller det att återinrätta kongressen och de kommunala organen, vilket skall ske genom val planerade till i maj i år. Även detta bidrar till att skapa små ljusa strimmor av hopp i mörkret. Vi ser fram mot fullt dagsljus. Men, som vi märkte i februari 1986, kommer detta inte att ske, om vi inte lär oss att lösa problemen tillsammans. Då gällde problemen ofriheten. I dag är det frihetens prob¬lem. Men grunden för en lösning är densamma.

Övers Ulrika Taepe-Fugard

Francisco F. Claver var tidigare biskop av Malyba¬lay på Filippinerna. Sedan 1982 är han direktor för De la Costa Centret utanför Manila. Denna artikel har publicerats i tidskriften America.