Om naturvetenskap och teologi

Signums red lät ledaren gå vidare till docent Peter Århem, hjärnforskare vid neurofysiologiska institutionen vid Karolinska Institutet i Stockholm som gör följande reflexioner:

I sin ledare tar Per Beskow upp problem, vars vikt inte nog kan betonas. Det handlar om hur teologin skall förhålla sig till naturvetenskaperna. Ingen annan teologisk fråga är viktigare idag, åtminstone inte i västvärlden.

Bakgrunden är naturligtvis att den dominerande världsbilden är naturvetenskapens. Eller snarare scientismens, den från naturvetenskapen extrapolerade reduktionistiska och deterministiska bilden. Även om den långtifrån omfattas av alla naturvetare, allra minst av mer filosofiskt orienterade, har den kommit att alltmer penetrera samhällets värderingar. Detta leder naturligtvis till en omvärdering av begrepp som moral, ansvar och frihet. En ”äkta” frihet, en ”äkta” moral har ingen plats i en sådan världsbild. I ett sådant diskussionsklimat väger naturligtvis bibliska argument lätt. Kritiken måste därför till stor del hämtas direkt från naturvetenskapen eller från naturvetenskapligt orienterad filosofi.

Det är därför det är så viktigt att teologin med förnyad kraft analyserar tron i ett naturvetenskapligt perspektiv. Att den på nytt håller fram skapandet av en trovärdig syntes som huvudmål. Att den förtydligar rimligheten i en tro även i dagens Sverige.

Behövs en holistisk världsbild?

Nu kan man invända att redan den ”nya” fysiken slagit hål på denna deterministiska världsbild. Liksom att biologin håller på att göra detsamma idag. Men som filosofen Georg Henrik von Wright i sin ”Vetenskapen och förståndet” påpekar: någon sammanhängande motbild finns ännu inte i sikte. Bara tendenser. Man brukar allmänt tala om holism. Frågan är dock om det någonsin kan uppstå en total holistisk världsbild. Är en holistisk heltäckande världsförklaring verkligen holistisk? Övertygande har ju filosofen Karl Popper argumenterat mot förklaringskraften, hos slutna, heltäckande system.

Det som föranlett dessa reflexioner är naturligtvis den något oväntade massmediedebatten om själen och odödligheten. Denna rör ju, som Beskow påpekar, problem som delvis är av empirisk natur. Kunskapen om hjärnan och dess funktioner ökar hela tiden och närmar sig alltmer det område som tidigare varit förbehållet filosofin och teologin. Idag kan vi således korrelera många mentala funktioner till aktiviteten i speciella delar i hjärnan. Vi vet att de båda hjärnhalvorna har olika ”begåvning”. Vi vet en hel del om minnets mekanismer. Etc, etc. All denna kunskap måste naturligtvis inkluderas i varje teori om människans natur. Och därmed också i varje seriös teologisk reflexion. Så vad säger då neurofysiologin om själen?

En dominerande grundtanke är att medvetandet är intimt kopplat till elektro-kemiska processer i hjärnan. Oavsett om det är bibliskt eller obib¬liskt/hellenistiskt har de flesta neurofysiologer på basen av dagens kunskaper svårt att tänka sig ett medvetande utan kontakt med en fysikalisk hjärna. Detta är följden av ett biologiskt synsätt. Medvetandet som evolutionsfaktor. Hur ser teologin på detta? Hur ser odödlighetstron ut i detta perspektiv? Detta är en nyckelfråga med tanke på rimlighetskravet. Det är svårt att se hur detta går att förena med tanken på en odödlig själ i traditionell mening. Men hur är det med en mer personalistiskt färgad teori om evigt liv?

Självklart finns ingen enhetlig neurofysiologisk syn på medvetandeproblemet. I stort kan man se två huvudströmmar. Den ena är rent materialistisk. Medvetandeprocesserna är fullständigt beroende av de elektro-kemiska. Problemet här är att detta leder till någon form av determinism och därmed till att begrepp som ansvar, moral och frihet förlorar sin normala mening. Det leder också till en rad märkliga logiska problem. Också rationella argument förlorar nämligen sin normala mening. En materialist kan alltså inte argumentera för materialismen! Ändå är detta den dominerande filosofin bland neurofysiologer. Kanske oväntat finner vi även kristna tänkare bland dem, exempelvis informationsteoretikern Donald MacKay. Han tycker sig kunna förena en viss protestantisk teologi med en materialistisk syn på medvetandet. Hur är det med katolsk teologi?

Den andra huvudströmmen ser medvetandet och hjärnan som mer eller mindre oberoende enheter men i intim växelverkan. Detta löser problemet med den fria viljan, men är knappast förenligt med dagens fysik. En mer eller mindre radikal modifiering är kanske nödvändig. Denna växelverkansteori innebär dock inte att medvetandet automatiskt kan existera oberoende av hjärnan. I själva verket ser nog de flesta växelverkansteoretiker det inte så. En som däremot gör det är neurofysiologen John Eccles. Han förespråkar en mer radikal, och kanske mer traditionellt kristen, syn: medvetandet kan existera efter kroppens försvinnande. Ett av hans stora problem är dock att förklara den tillfälliga medvetslöshet som drabbar oss varje natt i form av sömn.

En teologi som tål överraskningar

Frågan om minnet intar en nyckelroll i dessa sammanhang. Den dominerande attityden här är att mekanismen bygger på modifieringar i kopplingen mellan olika nervceller. I primitiva nervsystem har man nu kunnat visa på molekylära förändringar i samband med enkla inlärningssituationer. Alternativa lösningar på minnesproblemet har naturligtvis också föreslagits men har visat sig varken experimentellt intressanta eller väl underbyggda. Jag tänker exempelvis på vissa Bergsonskt inspirerade idéer om hjärnan som enbart ett slags upplevelsefiltrerande organ, men framför allt på den hologramhypotes som lanserats av neuropsykologen Karl Pribram. Också Eccles har inom ramarna för sin radikala växelverkanhypotes föreslagit en hypotes. En del av minnet, en del med en mer övergripande roll, skulle här helt tillhöra det immateriella medvetandet, medan den andra delen fungerar genom modifieringar av kopplingarna i hjärnan. En sådan lösning ger möjligheter för existensen av en personli hetskärna helt utanför den materiella världen. ~ andra sidan är den svår, för att inte säga omöjlig, att testa experimentellt.

Naturligtvis kan alla dessa teorier visa sig fullkomligt felaktiga. Nya upptäckter och lösningar kan göra dem helt inadekvata. Naturvetenskaperna har en tendens att bjuda på överraskningar. Men jag tror ändå att det är oerhört viktigt att teologin med all kraft och all fantasi tar itu med sådana problem; analyserar dem, förtydligar dem, kritiserar dem, modifierar dem. Världen har inte råd med den intellektuella schizofreni som många av oss tvingas leva med!