Om livet efter detta

Tror du på ett liv efter detta? Brukar jag fråga mina elever. Det är alltid en intressant fråga, eftersom eleverna alltid kommer med den kloka följdfrågan: Vad menar du med orden ”livet efter detta”?

Unga människor har friskheten levande i sitt sökande. Om jag skulle ge dem någon exegetisk kringvandring i stil med Harald Riesenfelds i Signum 2–87 så skulle de troligen lyssna med förstrött intresse, ruska på sig och återgå till huvudfrågan: Vad kan vi mena med ”livet efter detta”? Exegetik blir ju nämligen aldrig väsentlig när den existentiella och konkreta frågeställningen kräver svar.

Skulle jag ge dem den översikt av resonemangen som Herman Seiler gav i samma nummer fick sökarna kanske några impulser till tänkbara svar, men inte många – fortfarande betraktas frågan deskriptivt. Och vid ett föredragande av Cavallin i samma nummer skulle det exegetiska kortspelet återigen fjärma ungdomarna från huvudsaken. De känner på sig att huvudfrågan kräver en annan ansats, ett annat arbete än den teologiska verbalinspirationen. Det är också metodologiskt riktigt för exegesen behöver tolkning och förståelse. Man påminns om Anselms Crede ut intelligas, tro för att förstå – alltså inte tro för att fälla omdömen (eftersom tron redan är ett omdöme) och inte heller tro för att exegetiskt föra i bevis (eftersom trossanningarna inte låter sig föras i bevis).

Nu är det samtidigt så att stockholmsbiskopen Krister Stendahl har fällt vissa omdömen om den individuella odödligheten och kristendomen. Detta har lett till en frisk och stundom våldsam debatt, nu senast i form av en motbok Mot Stendahl av redaktören på Svenska kyrkans tidning. Men långt ifrån att stimulera till en sekulär hållning i frågan om det eviga livet har Stendahls uttalanden, åtminstone i de kretsar jag rör mig, lett till en aktualisering av just det Crede som föregår Intelligas. Det biskopen säger med provokativ tillspetsning är nämligen: ta inte odödligheten för ett givet sakförhållande!

Katolsk troslära och trosreflektion, såvitt jag känner den, säger ungefär detsamma som Stendahl på just denna punkt. Om vi t.ex. följer teologen Karl Rahner (se t.ex. Zu einer Theologie des Todes) en bit på väg så bör vi genom vår tro (crede) komma till något i stil med följande förståelse (intelligas):

Att fortleva efter döden kan inte betyda ett fortsatt liv i tiden. Det kan inte tänkas vara en i tiden utsträckt tillvaro för ett neutralt substantiellt jag eller själ, som har upplevelser i sekvenser efter varandra, hän mot en fulländning. Det kan inte betyda en kontinuitet i denna mening.

Tvärtom, just i denna mening är döden slutet på tiden, slutet på den mänskliga tidligheten och personlighetens upplevelser, den ena efter den andra. Det ligger naturligtvis något fåfängt i tanken på en kontinuitet av de ofta banala begränsningar som det mänskliga livet lider under. Och över försöken att nå en sådan kontinuitet, t.ex. de gamla kinesiska livselixiren och metoderna för att uppnå ett evigt liv. C.S. Lewis skildrar dramatiskt denna fåfänga ide i en av sina romaner, Den Stora Striden.

Efter döden sker alltså ingenting nytt i tidspräglad form, man vandrar inte genom sin död och förbi den i någon känd mening. Har man någon variant av denna typ av uppfattning så är det ett missförstånd. Detta missförstånd har nog ganska lätt för att sammanbindas med filosofen och matematikern Pythagoras sätt att se på det eviga livet. Med hjälp av kontemplation och matematik skulle en del av oss renas så att den befriades efter döden. I nära anslutning härtill ligger tanken på att denna renade del av oss, relativt ren, tog plats i en ny kropp och vandrade på jorden ännu ett livslopp för att få en ny chans till befrielse.

Livet efter detta enligt kristen tro är snarare något som är radikalt frigjort från den tidliga och rumsliga mänskliga existensen, något omedelbart och slutgiltigt, inte på något sätt sekventiellt. Men denna närhet och omedelbarhet, ja denna frihet, kan vi känna av redan under det mänskliga jordelivet. Vår frihetshistoria, som Karl Rahner uttrycker saken, får här i denna omedelbara frihet i Gud, sitt fulländade mål. Det är därför vårt historiska vara innebär ett radikalt ansvar inför Gud varje stund på jorden.

Denna mycket kortfattat beskrivna förståelse av livet efter detta kommer inte fram genom en text-exeges eftersom det inte är exegetikens uppgift att systematiskt förstå vad vi tror på. Den kommer inte heller ur en exegetiskt härledd människosyn. Den kommer sna¬rare ur en sammanfattning av teologin och det Crede som vi har för att förstå. Och jag har märkt att denna förståelse, ungefär så som den framlagts här, vinner en hel del sympati bland unga sökare.

Framför allt gäller det att vara medvetna om att vi inte talar om sakförhållanden utan om föreställningsmodeller, när vi talar om livet efter detta, om evigheten, om kontinuitet, om förvandlad kropp, själ, uppståndelse, rening. Våra uttalanden saknar i denna mening referens. Istället är de pejlingar av en förståelse som följer av den tro vi har.