Rune P. Thuringer 1920–2015

En av Signums första redaktionsmedlemmar, Rune P. Thuringer, har avlidit i en ålder av 94 år.

Thuringer var född i Nykvarn 1920 och fick sin gymnasieutbildning i Södertälje. Under ungdomstiden var han också flitigt verksam som musikant, särskilt på fiol. Efter studentexamen och militärtjänst valde han att studera teologi i Uppsala och blev prästvigd för Strängnäs stift av biskop Gustaf Aulén 1945. Han gifte sig 1946 med Brita (Birgitta) Leiderstam; året därpå föddes sonen Staffan.

Efter sina första år som präst var han under 1950-talet i sex år stiftsadjunkt för ungdomsarbetet och därmed nära medarbetare till biskop Gösta Lundström, för att sedan bli församlingspräst (komminister) i Längbro församling i västra Örebro 1958–61. Församlingen befann sig då i ett skede präglat av kraftig folkökning, en utveckling som ledde till en distriktsindelning med mycket självständiga distriktspräster.

Ett stort nytt bostadsområde med hyreslägenheter i västra Örebro hade byggts redan 1947–51, Stjärnhusen. Där hyrde församlingen en stor källarlokal som inreddes som kyrkorum. Nästa likartade bostadsområde, Baronbackarna, kom till 1953–57. Thuringer blev som komminister ansvarig för det kyrkliga arbetet i den stadsdel, Hjärsta, som området hörde till. Energiskt och systematiskt byggde han upp ett fungerade gudstjänstliv. Först i en källarlokal i Baronbackarna och från 1960 i den nybyggda S:t Mikaels kyrka i Baronbackarnas omedelbara närhet – ett sädesmagasin från 1790-talet som under hans ledning byggdes om och byggdes ut till kyrka och församlingscentrum.

Han inriktade sig på att, genom ett mycket noggrant planerat arbete, forma en församlingskärna av aktivt engagerade lekmän. Redan från början firades högmässa med nattvard varje sön- och helgdag, och completorium bads regelbundet. Med tiden kom ytterligare mässor att firas under veckans lopp. Den musikaliske Thuringer engagerade sig för ett rikt musikliv: kyrkokör, barnkör, kammarorkester, andra instrument vid festliga tillfällen. Han företog täta hembesök, förberedde både dop och vigslar med samtal och undervisning och lade ner omsorg på den enskilda själavården. Lekmän engagerades både i församlingsverksamheten i stort och i gudstjänsterna (som ministranter med mera).

En särskild grupp som han knöt nära kontakter med och involverade i det kyrkliga livet var de ingermanländska invandrare som under andra hälften av 1940-talet kommit till Sverige och varav en grupp slagit sig ner i Örebro.

År 1961 lämnade han emellertid sin församlingstjänst i avsikt att konvertera; han tillhörde en grupp (framför allt präster) i Strängnäs stift för vilka det tedde sig ohållbart att stanna kvar i Svenska kyrkan och för vilka den katolska kyrkan (”Maria och Petrus”) var det enda möjliga alternativet. Han upptogs i den katolska kyrkans fulla gemenskap 1962. Familjen flyttade till Sollentuna, och efter kompletterande studier blev han adjunkt i historia och religionskunskap vid Rudbecksskolan (1962–77). Han kom emellertid också att engagera sig journalistiskt. Han var med om att grunda Katolsk informationstjänst, KIT (1963), var korrespondent för en amerikansk och en tysk katolsk nyhetsbyrå och ingick 1975 i Signums redaktion. Hans huvuduppgift i KIT och Signum var att förmedla utlandsnyheter, men han skrev också ett antal artiklar i bland annat kyrkomusikaliska ämnen.

Efter det att hans hustru dött i svår sjukdom 1976 kom han att dras till Jesuitorden. Han började novitiatet 1977 och prästvigdes 1980. Hela sin gärning som katolsk präst utövade han som en av församlingsprästerna i S:ta Eugenia församling i Stockholm, där han engagerade sig både som förkunnare och själasörjare, för den musikaliska verksamheten och på andra sätt, bland annat i ekumeniska sammanhang. Han var också aktivt med i utarbetandet av den nya katolska psalmboken Cecilia 1987, som medlem i psalmkommittén och i Katolska liturgiska nämndens dåvarande musikutskott.

Han flyttade efter en stroke 2005 till Josephinahemmet i Bromma. Efter nio år, under vilka han blev allt svagare, avled han den 12 december 2014. Begravningen, med musikalisk medverkan av son och barnbarn, ägde rum i S:ta Eugenia kyrka den 3 januari.

Som vän till Rune P. Thuringer ända sedan tiden i Örebro i slutet av 1950-talet, som medarbetare då och under vissa perioder senare och som en av dem för vilka hans insatser och livsväg haft stor betydelse gläds jag åt det långa liv han fick leva. I hans person och i hans arbete fanns en alldeles speciell förening av principfasthet och planmässighet, energi och pålitlighet, tolerans och ömsinthet som kommer att dröja kvar hos dem som fått förmånen att komma honom närmare. R.I.P.

Anders Ekenberg är professor i teologi vid Newmaninstitutet, Uppsala.