De bortglömda kvinnorna

När jag under många år som akademisk lärare, först vid Uppsala universitet och nu vid Newmaninstitutet, har blivit tillfrågad av studenter, vilken bok de bör läsa om någonting, har jag oftast svarat, att det är bättre att läsa en klassiker än att läsa det senaste som skrivits i frågan. Orsaken är enkel: Det senast skrivna kan mycket snart visa sig vara en dagslända, bortglömd efter ett år, eller kanske ännu fortare. Men man kan alltid relatera till en klassiker.

En sådan klassiker på det bibelvetenskapliga området är Elisabeth Schüssler Fiorenzas bok Hon får inte glömmas. Vem är då författaren? Hon föddes 1938 i Rumänien, flydde mot krigets slut till Tyskland i samband med att Röda armén närmade sig hennes hembygd och kom i Tyskland att fördjupa sig i nytestamentliga studier. Hon gifte sig med en amerikansk dogmatiker med italiensk bakgrund och kom tillsammans med honom till Förenta staterna som professor vid Notre Dame University och därefter vid Harvard Divinity School. Där innehade hon en professur uppkallad efter den svenske professorn Krister Stendahl. Hon utsågs år 1995 till teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Vad är det som i mina ögon gör hennes bok Hon får inte glömmas till en klassiker redan efter trettio år? Svaret låter sig lätt formuleras. Hon ställer frågor som i dag framstår som självklara men som, underligt nog, knappast hade formulerats före henne, i vart fall inte av någon sakkunnig bibelvetare. Låt oss se på hennes utgångspunkt! Hon inleder sin bok med följande passage: ”I Markusevangeliets redogörelse för passionsdramat spelar tre lärjungar en framträdande roll: å ena sidan två av de tolv – Judas som förråder Jesus och Petrus som förnekar honom – och å andra sidan den namnlösa kvinna som smörjer Jesus med balsam. Men medan berättelserna om Judas och Petrus för alltid är ingraverade i de kristnas minne, är berättelsen om kvinnan praktiskt taget glömd […] Vi vet inte ens hennes namn […] den trogna lärjungens namn är glömt, eftersom hon var kvinna.”

Hennes handling, att smörja Jesus för hans begravning, har man visserligen kommit ihåg, men vem är hon? Det kan naturligtvis vara en tillfällighet att hennes namn har fallit bort ur den kristna traditionen. Men kan det vara så, att det faktum att hon var en kvinna har legat henne i fatet? Vän av dogmatisk ordning besvarar nog den frågan nekande. Men är det så säkert, att frågan skall besvaras med ett nej?

Här är tillfället att introducera en av Schüssler Fiorenzas nyckeltermer: ”misstänksamhetens hermeneutik” (på engelska: hermeneutics of suspicion). Ur iakttagelsen att långt flera män än kvinnor omtalas av de bibliska författarna, att männen tillskrivs mera aktiva roller och oftast sägs inneha ”högre poster” i den religiösa gemenskapen drar Schüssler Fiorenza slutsatsen, att man bör betrakta bibeltexten med en portion sund skepsis och misstänksamt ställa sig frågan, om texten verkligen på ett rättvist sätt återger den historiska verkligheten. Är det i själva verket så, att Jesus och exempelvis Paulus oreflekterat delade sin samtids övervägande patriarkala värderingar?

Om man utgår från ett strikt sola scriptura-tänkande av det slag som är så vanligt i dagens protestantiska kristenhet, är frågan inte ens legitim: Bibeln är Guds ord, och det ligger då nära till hands att säga, att ingenting kan eller ens får ifrågasättas, inte heller när det gäller historiska eller naturvetenskapliga uppgifter. Men om man i stället ser Bibelns ord som ett historiskt vittnesbörd om den tidiga kyrkans tro och liv, ja på katolskt och ortodoxt sätt ”bara” som den äldsta och därför oumbärliga byggklossen i kyrkans heliga tradition, blir saken en annan.

Det blir då möjligt att som Schüssler Fiorenza inte bara notera, att (så vitt vi vet) alla bibelböcker har manliga författare, utan också ställa den kritiska frågan, om dessa manliga traditionsförmedlare har varit beroende av sin tids värderingar och synsätt vad beträffar kvinnan och hennes ställning och sedan dra slutsatsen, att bibelordet inte är det sista ordet som bör sägas om detta. Vad som gör Schüssler Fiorenzas bok så viktig är inte i första hand att hon ställer kritiska frågor som dessa, utan att hon gör det mot bakgrunden av full exegetisk kompetens. Hon har förvisso en tydlig agenda, synlig redan i dateringen av bokens förord (som strukits i den svenska utgåvan): ”November 12, 1982. Birthday of Elizabeth Cady Stanton.” Bokens budskap kopplas därigenom samman med Stantons ideologiskt viktiga verk The Woman’s Bible 1–2 (1895 resp. 1898). Det synliggörande av kvinnan i den bibliska världen som Stanton och många med henne velat förverkliga bejakas av Schüssler Fiorenza, men nu med utnyttjande av den moderna bibelvetenskapens alla metoder och insikter.

Schüssler Fiorenza har övertygande visat, att ett närgånget studium av Bibeln (i hennes fall främst Nya testamentet), exempelvis av den lilla notisen i Luk 8:1–3 om hur Jesus åtföljdes på sina vandringar av ett antal kvinnor och inte endast av de tolv apostlarna, antyder, att kvinnor haft en betydligt mera framträdande plats i den äldsta kyrkan än vad man velat tro, om man utgår från en traditionell bibelläsning. Man kan också göra statistik på Paulus medarbetare, och man finner då, att hans hälsningar till kända kristna i Rom 16 riktar sig till sjutton män och elva kvinnor, att hans medarbetare (åtminstone i lite vid bemärkelse) i Filippi utgörs av fyra män och tre kvinnor. Den manliga dominansen är alltså inte överväldigande stor (till skillnad från vad som blir fallet något senare i 2 Tim 4).

Man kan också granska uppgifterna om kvinnorna i fråga: Hur förhåller det sig exempelvis med Foibe ”som tjänar församlingen i Kenchreai [och …] själv varit ett stöd för många” (Rom 16:1–2; översättning enligt Bibel 2000). Ordet prostatis (”stöd”) tycks, att döma av nya fynd av inskrifter (dock alltför sent publicerade för att ha använts av Schüssler Fiorenza), ha betydelsen av ett fixerat ämbete eller offentligt uppdrag. Tolkningen att Foibe bara ”tjänade” och stödde Paulus & Co gör inte rättvisa åt vad vi nu tror oss veta om henne.

En annan namnuppgift av intresse i den långa listan med hälsningar i Rom 16 är Junia(s), vers 7. I Bibel 2000 har namnet återgetts som maskulinum ”Junias”, ett mansnamn som knappast kan beläggas i antik litteratur. Däremot är ett kvinnonamn ”Junia” väl belagt. Det förargliga är att båda alternativen i ackusativ (alltså den form som ordet har i texten) heter ”Junian”. Men det kan i dag anses vara klarlagt, att det är en kvinna som avses och som sägs vara ”högt ansedd som apostel”, och det är också så som ordet har tolkats fram till reformationstiden. Argumentet (som också framförts) för den maskulina tolkningen i Bibel 2000 är att en kvinna inte kan omtalas som ”apostel”, men det är just det som måste bevisas; det kan inte utan vidare förutsättas. Det är frågor av det slaget som Schüssler Fiorenza på ett mycket nyttigt sätt riktar pekpinnen mot.

Ytterligare ett exempel kan ges på frågor som väcks vid läsningen av den här boken. Schüssler Fiorenza är katolik, och det råder inget tvivel om att hon vid sidan av sin centrala agenda att synliggöra kvinnan inte bara i Bibeln utan även i dagens kyrka också vill tjäna denna kyrka. Men hur skall man då tackla frågor, där utvecklingen har gått i ”fel” riktning, där alltså kyrkans tradition inte har bidragit till att kasta ljus över evangeliet utan tvärtom sägs ha fördunklat detta? Den kända passagen i Gal 3:28 om att alla döpta män och kvinnor är ett i Jesus saknas i de något senare parallelltexterna 1 Kor 12:13 och Kol 3:11. Varför? Blev det för mycket uppmärksamhet kring frågan om könens lika värde; bröt sig kristna kvinnor ur sin samtids gängse sociala värderingar och skapade oro i kyrkan? Är det så att Paulus ord i Gal 3 endast avser en teologisk sanning: I frälsningsavseende befinner sig män och kvinnor i samma situation, eller skall texten också tolkas socialt? I så fall skall man i kyrkan som organisation och livsrum inte göra någon skillnad könen emellan. För Schüssler Fiorenza är det självklart, på ett sätt som det inte har varit i traditionell bibelläsning, att texten inte bara formulerar ett teologiskt utan också ett socialt budskap.

Och, för att fortsätta resonemanget: Hur skall vi förstå de så kallade hustavlorna i till exempel Kol 3:18–4:1 med sina ord om att mannen visserligen skall älska sin hustru, men att hon framför allt skall vara honom underdånig, alltså buden till olika grupper i ett samhälle som är starkt skiktat socialt, som om detta vore Guds självklara vilja (se också de traditionella utläggningarna av Luthers katekes)?

Frågorna till bibeltexten kan mångfaldigas. Schüssler Fiorenzas insats är att hon riktat uppmärksamheten på frågor som de ovan nämnda och övertygande visat, hur de många gånger har besvarats utifrån förutfattade meningar i stället för att få sina svar från ett närgånget studium av själva texten på grundspråket, i det här fallet grekiska.

Det sagda betyder naturligtvis inte, att författaren har rätt i allt hon skriver. Det vore ett orimligt anspråk. Under de dryga trettio år som gått sedan boken skrevs har mycket hänt, och somligt av vad hon skrivit har säkert blivit överspelat. Men det gör inte så mycket; tvärtom är det självklart. All forskning som är värd namnet bryter ny mark och tar därmed risker. Ibland ligger risken i öppen dager, som när hon rakt av skriver att kvinnan som smorde Jesus har blivit bortglömd, eftersom hon var kvinna. Det är självklart möjligt, men det är långt ifrån säkert att detta är det verkliga skälet till att hennes identitet har tappats bort. Schüssler Fiorenza tar förvisso risker, men det är bättre att ta dessa risker och i vissa avseenden säkerligen ibland ”ta fel” än att, som många gör, bara säga det som alla redan vet.

Mycket har skrivits om kvinnans situation i den tidiga kyrkan under de trettio åren sedan Schüssler Fiorenzas bok såg dagens ljus, men det är hennes bok som fortfarande är nödvändig läsning för den som vill förstå, hur samspelet mellan män och kvinnor fungerade i den äldsta kyrkan. Författaren har en agenda, hon drivs av den, men samtidigt är hon en fackexeget som aldrig låter sin ideologi löpa amok.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.