Hinduismen spänner musklerna? Politik och religion i dagens Indien

Narendra Modi har varit Indiens premiärminister sedan maj 2014 och framställer sig gärna som en patriotisk handlingens man och en försiktig förnyare. Han har fullt stöd från sitt parti BJP (Bharatiy Janata Party) och är mycket väl sedd inom den internationella politikervärlden – när allt kommer omkring är han premiärminister för en asiatisk supermakt och har dessutom blivit vald på demokratisk väg. Men en annan sida av premiärministern, nämligen som företrädare för de hindunationalistiska gruppernas intressen, har fram till nu hamnat i skymundan. Modi växte upp under enkla omständigheter och som ung slog han sig bland annat fram som teförsäljare. Han manar till dygd, strävsamhet och nationalmedvetande, ett budskap som har fått ett stort genomslag inom många olika grupper av befolkningen. Ett halvår efter det att centralregeringen trädde i tjänst vann BJP en klar seger i regionalvalen – ett tydligt tecken på förtroende hos väljarna. Under de rådande politiska omständigheterna försöker minoriteterna hålla sig under premiärministerns radar. Samtidigt håller en stridsberedd hinduism på att rusta upp.

Med 283 av 543 platser i det sextonde indiska Lok Sabha (parlamentet) skulle Modi kunna styra utan en koalitionspartner, men väljer att inte göra det på grund av att hans vallöften fortfarande gäller. I parlamentet sitter sammanlagt bara tjugotvå muslimska parlamentsledamöter. Med sina ungefär femton procent av befolkningen är det Indiens viktigaste minoritet, men aldrig tidigare har denna grupp varit så iögonenfallande underrepresenterad i landets parlament.

Valet till det sextonde Lok Sabha var återigen det största i världen och dess enorma omfattning illustreras tydligast med hjälp av statistik. 814 miljoner väljare kallades till valurnorna i åtta omgångar i hela Indien. För detta syfte fanns 1,8 miljoner elektroniska valautomater. I 968 centra och under överinseende av särskilt utbildade övervakare räknades sammanlagt 551 miljoner röster som lagts på 8 251 kandidater. Det innebär även att 66,38 procent av de indiska väljarna röstade, vilket är det procentuellt högsta valdeltagandet i ett unionsval sedan landet grundades. Indien är med rätta stolt över sin demokratiska tradition.

Den asiatiska elefanten

Sedan självständigheten 1947 har Indien genomgått omvälvande förändringar. Om några år kommer Indiens befolkning att nå 1,3 miljarder och vara större än Kinas, samtidigt som tillväxten sakta har sjunkit ned till mindre än en procent om året. Den ekonomiska tillväxten har legat på mellan fyra och tio procent de senaste tjugofem åren. Storstäderna växer kraftigt – både på bredden och höjden – och genom anmärkningsvärt effektiva snabbtågssystem kommer de avsides belägna statsdelarna närmare varandra. Överallt byggs och arbetas det i ett otroligt tempo: kontor, bostadshus, gator, järnvägar och flygplatser växer som svampar ur jorden. Indiens medborgare äger sammanlagt över 600 miljoner mobiltelefoner. Radio och tv har privatiserats, vilket hade varit otänkbart för trettio år sedan, och ett stort antal kommersiella stationer och kanaler har skapats – till största delen är kvaliteten på programmen dessvärre under all kritik. Tillgången på el och vatten har med facit i hand klart förbättrats. Gasdrivna motorer har införts i stor skala och man har även vidtagit åtgärder för att bättre kunna kontrollera utsläppen av skadliga ämnen från industrin – ett ärligt försök att minska de omfattande luftföroreningarna i storstäderna.

Allt fler människor får tillgång till utbildning, även om kvaliteten inom det statliga utbildningssystemet från grundskola till universitet ofta lämnar en hel del övrigt att önska. På grund av medelklassens beredvillighet att investera i sina barns utbildning uppstår hela tiden nya privatskolor och olika college. Det finns elitutbildningar som håller internationell standard men utbildningsmarknaden tillhandahåller även mycket som är av undermålig kvalitet.

Utan tvekan är Indien redan en supermakt, en asiatisk elefant bredvid den kinesiska draken. Men listan över landets tillkortakommanden är samtidigt lång. Medelklassen växer medan klyftan mellan fattiga och rika blir allt större. Korruptionen är vida spridd och undergräver moralen bland de offentliganställda. Många indier anser fortfarande att statsapparaten är bortom all räddning. Jakten efter utbildning, arbete och social status är benhård, vilket skapar enorma prestationskrav. Många människor saknar fortfarande tillgång till vatten, toaletter och hushållsel.

Modi är BJP och BJP är Modi

Den 64-årige Narenda Modi är en tvättäkta kampanjpolitiker och hans valkampanj var ett kraftprov utan like: De indiska tidningarna rapporterar att han anordnade 437 valmöten och färdades över 410 000 kilometer. Även som premiärminister reser han mycket både inom och utanför landet, han twittrar och leder sina kabinettsmöten med fast hand. Rykten från hans beundrare vet att berätta att han får sin kraft från yoga-övningar och sin celibatära livsstil. Under valkampanjen framkom det att han hade blivit bortgift av sina föräldrar i unga år, vilket förvånade till och med hans närmaste medkämpar. Det verkar dock som om han flydde från detta äktenskap innan det hann bli verklighet och Modi har sedan lång tid knappt någon kontakt med sin egen familj. Men något av det första han gjorde efter valsegern var att resa till sin mor för att be om hennes välsignelse, vilket han också fick, och detta gav honom mycket positiv publicitet: bilden av en gammal kvinna som lägger en sötsak i munnen på en vuxen son uppfattas i Indien som ett av de allra mest intima uttrycken för moderskärlek.

Under hans tid som guvernör i hans hemstat Gujarat utvecklades delstatens ekonomi mer än genomsnittet och därigenom har Modi sedan 2002 lyckats få rykte om sig att vara en oavhängig och moderniserande handlingsman. I rollen som den indiska unionens premiärminister framställer han sig gärna som en kraftfull förespråkare för nationell konsensus. Det har blivit särskilt tydligt inom utrikespolitikens område, där hans myckna resande har lett till att han har kunnat profilera sig själv som den som sätter kursen för Indiens utrikespolitik, snarare än den något slätstrukne utrikesministern Sushma Swaraj. Utan att väcka särskilt mycket uppseende håller han de flesta av sina tal i utlandet på hindi och inte på engelska, vilket är det språk som Indiens bildade samhällsgrupper gärna använder som en statusmarkör.

Inom BJP fanns och finns fortfarande en litet antal muslimer och kristna, till och med på vissa framträdande positioner. En av de mest välkända muslimerna i BJP är Mobashar Jawed Akbar, som är en av landets främsta journalister. I mars 2014 lämnade han Indiska kongresspartiet och gick med i BJP. Det var George Fernandez som var försvarsminister när det 1998 uppdagades att Indien var en kärnvapenmakt och under hans ledning påbörjades kapprustningen med Pakistan. Han företrädde den kristna minoriteten i den dåvarande regeringen under Atul Bihari Vajpayee.

Men BJP:s och i synnerhet premiärminister Modis ideologiska bakgrund är emellertid oroväckande. Redan som ung gick Modi med i den hinduistiska paramilitära frivilligorganisationen Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) där han efter idogt arbete utnämndes till pracharak – en heltidsanställd medarbetare. Därifrån gick han vidare in i politiken, blev regeringschef i Gujarat och sedermera ledare för hela nationen.

År 2002, kort efter det att Modi hade tillträtt sitt ämbete som regeringschef i Gujarat, utbröt häftiga förföljelser mot muslimer. Ett tåg med hinduiska pilgrimer på väg från Ayodhya hade börjat brinna och än i dag vet man inte om branden var anlagd eller om ett tekniskt fel orsakade katastrofen. Det dröjde flera dagar innan polisen slutligen grep in och vid det laget hade ungefär tusen människor mist livet i pogromliknande hämndaktioner. När Modi sedan inte tydligt fördömde upprorsmakarna och mördarna chockade han till och med den dåvarande BJP-regeringen under Atal Bihari Vajpayee. Det framstod som om Modi inte hade något särskilt att invända mot den kollektiva bestraffningen av muslimerna för de 58 personer som omkom i tågbranden. Det var den dåvarande inrikesministern som fick skulden för att polisen under flera dagar förhållit sig som passiva åskådare. Hon avtjänar nu ett mångårigt fängelsestraff.

Modis demonstrativa passivitet väckte internationell avsky. Både i Europa och i USA blev Gujarats regeringschef persona non grata. Först i oktober 2012 tog Storbritanniens Indienambassadör James Bevan emot honom i Delhi. Detta blev något av en ceremoniell återupprättelse, något som Modi underkastade sig utan förbehåll. Något senare upphävdes i tysthet hans tioåriga inreseförbud till EU och USA.

Vad kommer härnäst?

Det är svårt att sia om hur Modi kommer att förhålla sig till de krav som hindunationalisterna riktar mot staten, exempelvis vad gäller utbildningsväsen och utrikespolitik. En tvistefråga är hur den indiska historien och religionshistorien framställs i läroböckerna. Under lång tid har hindunationalistiska krafter inom landet och i diaspora i USA fört en intensiv kamp mot vissa grundläggande antaganden som inom den historiska lingvistiken anses vara säkerställda, nämligen att de som ursprungligen talade hinduismens heliga språk, det vill säga det vediska sanskrit, utvandrade från nuvarande Afghanistan till södra Asien. Denna teori, vars motståndare kallar den för Indo-Aryan Invasion Theory, avfärdas på fullaste allvar som ett västerländskt kulturimperialistiskt hopkok eftersom Indien enligt dem sedan urminnes tider bebotts av ett sanskrittalande folkslag.

Tvisten är mer än bara en märklig anekdot. Utifrån hindunationalisternas perspektiv handlar det om en av grundbultarna i den indiska identiteten. På ett mer praktiskt plan är det också fråga om hur den indiska utbildningen ska se ut i framtiden. Kommer historien om hur indoeuropéerna invandrade till Indien snart att tas bort ur de indiska skolböckerna? Kommer Indiens muslimska historia i framtiden bara att uppfattas som ett irritationsmoment? Kritiska observatörer har försökt peka på hur viktiga poster inom utbildningsväsendet har tillsatts. De kandidater som står hindunationalismen nära verkar flytta fram sina positioner överallt.

Betraktar man saken ur de religiösa minoriteternas perspektiv uppstår ytterligare frågor: Kommer det omstridda Ramas födelsetempel trots allt att byggas i Ayodhya? Om hinduismen ser sig som statsbärande religion, innebär det i värsta fall att minoriteterna bara får besökarstatus? Kommer det att följas av ett nationellt förbud mot att konvertera? Stöder staten föreställningen om en ”hemkomst” (ghar vapasi) för muslimer och kristna till hinduismen? I början av december bröt en storm av protester ut efter det att en minister i Modis kabinett, Niranjan Jyoti, kallat alla icke-hinduer för bastarder. Detta påverkade vare sig hennes befattning eller anseende. Liknande tongångar hörs från andra radikala BJP-ledamöter som Sakshi Maharaj, som till och med uttalat sig för dödsstraff för konvertiter och för dem som slaktar kor. I december lockades en mängd fattiga muslimer till ett evenemang i Agra där man utlovat ransoneringskort för vissa sociala förmåner. Det visade sig snart att det egentligen var fråga om en ”hemkomstceremoni”. De röster som kräver att muslimer och kristna bör ”hämtas hem” blir allt högre och starkare.

Modis regering har gjort uppgiften att utveckla landets ekonomi till sin. Men under BJP:s ledning är det inte bara de som vill se moderniseringar som har fått vind i seglen utan även de som uppfattar Indien som i första hand hinduernas land. I november tillkännagav utbildningsministern utan förvarning att de statliga Kendriya-Vidyalay-skolorna kommer att tvingas att undervisa i fornindisk sanskrit, hinduernas heliga språk, vid sidan om hindi och engelska, vilket dessutom ska vara en del av den ordinarie undervisningen. Alla icke-indiska utländska språk ströks ur läroplanerna med omedelbar verkan.

Kulturkamp

Utbildningsministeriet har även gett utbildningsorganisationerna direktiv om att anordna vältalighetstävlingar med stora prissummor och andra aktiviteter på juldagen med anledningen av Det goda styrets dag (Good Governance Day). Juldagen är en helgdag även i Indien, men för första gången firades den inte som en högtid som hör till en av landets många religiösa grupper. ”Nåja”, skämtade den oppositionella indiska pressen, ”åtminstone en dag om året ska man väl försöka styra väl.”

De krafter som försöker hindra firandet av Alla hjärtans dag är inne på samma linje. Högtiden har på senare år spritt sig från USA till Indien. För de radikala grupperna är den ett typexempel på en kulturellt främmande högtid som har påtvingats landet, en uppfattning som troligtvis grundar sig på att högtiden kretsar kring kärlek. Hindunationalistiska grupper över hela landet brukar hur som helst ge sig ut för att trakassera par som har stämt träff med varandra. De unga kärleksparen måste vara på sin vakt, tyj om dessa kringdrivande moralapostlar kommer på dem med att gå hand i hand stannar det ofta inte vid verbala påhopp – ofta misshandlas de också. Offentliga ömhetsbetygelser, och det kan röra sig om en kärleksfull blick, uppfattas som ett uttryck för västerländsk dekadens som hotar att undergräva de indiska värdena. Ibland råkar även unga kvinnor illa ut för att de bär jeans och västerländsk topp.

Men det som verkligen sticker i ögonen på de unga radikalerna är kärleksrelationer mellan hinduer och muslimer. Sådana relationer uppfattas som en del av en omfattande islamiseringsstrategi som de kallar för Love Jihad: en försåtlig trosstrid som inte förs med kalasjnikovs utan med kärlekens vapen. Hotbilden som man försöker bygga upp kretsar till stor del kring den påstådda fertiliteten hos vissa muslimska befolkningsgrupper, vilket i sin tur leder till att den muslimska andelen av befolkningen hela tiden ökar. Sakshi Maharaj, den radikale BJP-ledamoten, krävde för inte så länge sedan att varje hinduistisk kvinna borde se det som en hederssak att sätta minst fyra barn till världen. Den indiska staten bedriver sedan flera år tillbaka familjeplaneringskampanjer enligt den klatschiga devisen Ham do, hamare do – ”Vi är två och vi har två [barn].”

Men Modi har valt att hålla låg profil. Han låter sig i stället fotograferas med kvast i hand städandes Dehlis gator som en del i kampanjen Swach Bharat (rent Indien). Det är svårt att säga om premiärministern står bakom vissa märkliga uttalanden som hans kabinettsmedlemmar och partikamrater har gjort, exempelvis påståendet att NASA-ingenjörer bygger bättre rymdraketer om de kan sanskrit. De som är vänligt inställda till Modi menar att han bara använder sig av de högerpopulistiska ministrarnas röster för att säkra det stöd han behöver för att kunna genomföra en långsiktig modernisering av landet.

Konversioner

Talet om konversioner är präglat av en bestämd historisk erfarenhet. Under många århundraden konverterade många hinduer till islam och i mindre utsträckning även till kristendomen. Andelen kristna i landet utgör enligt en folkräkning från 2011 2,3 procent. När en medlem av någon av de religiösa minoriteterna går över till hinduismen uppfattas det av hindunationalisterna inte som en ”konversion” utan som att personen ifråga ställer ett misstag till rätta som hans eller hennes förfäder har begått – därför använder man begreppet ”hemkomst”.

RSS:s generalsekreterare Mohan Bhagwat förklarade skillnaden mellan ”konversion” och ”hemkomst” på följande sätt för pressen: De indiska kristna och muslimerna är i själva verket ”bortrövade hinduer. Men nu har man ertappat tjuven och jag tar tillbaka det som är mitt.” Det finns inga hinduer som skulle överge sin ”gemenskap”, dundrade Bhagwat. Om något sådant ändå sker kan det bara bero på att personen ifråga har blivit slugt förledd eller tvingad med våld. För att kunna hantera sådana fall har RSS krävt en nationell antikonversionslag, vilket redan i dag finns i flera delstater. Samtidigt har Dharm Jagaran Samiti (DJS) som är en del av RSS inlett en omfattande nationell hemkomstkampanj.

I juridiskt hänseende råder religionsfrihet i Indien, vilket inbegriper rätten att byta tro. Men samtidigt utsätts de som avviker för ett mycket starkt socialt tryck och att verkligen konvertera är något som inte ses med blida ögon ens av mer liberala hinduer. Konvertiter skärs ofta över en kam och tillskrivs materiella bevekelsegrunder. Andliga orsaker tas inte på allvar inom detta sätt att tänka. De kvarvarande delstatslagar som berör förbudet mot tvångskonversion är mycket vagt formulerade. I Gujarat har det visat sig att alla omvändelser i praktiken betraktas som illegala och kan utgöra grund för en polisanmälan. Exempelvis kan ett löfte om att en person kommer att bli helad om han eller hon byter religion tolkas som att personen ifråga har utsatts för moraliska tvångsmetoder och att man därför har brutit mot lagen. Pastorer som erbjuder dopundervisning eller döper konvertiter måste i vissa delstater räkna med att behöva stå till svars inför polis och rättsväsende.

Hinduismen spänner musklerna

Många observatörer frågar sig hur länge Modi kommer att kunna kontrollera de radikala krafterna i sitt kabinett, i sin krets och i sitt parti, utan att själv förlora auktoritet. Modi, som enligt uppgift ägnar sig åt yoga varje dag och därigenom håller sig i form, har börjat arbeta för en världsvid yoga-dag inom ramarna för FN. Är det avledningsmanöver för det inrikespolitiska tryck som sakta men säkert blir allt starkare? Nyligen har flera nya ministerposter skapats. Utöver den indiske hälsoministern Shripad Naik finns nu för första gången ministrar för ”yoga, unani [traditionell grekisk-arabisk läkekonst], och homeopati”, det vill säga ett ministerium för alternativmedicin. Att ge yoga och alternativ läkekonst ett sådant erkännande vinner gensvar hos många indier, även de med en mer sekulär livssyn, men här finns även en ständigt närvarande möjlighet att koppla samman dessa företeelser med hindunationalismens tankevärld. Världen kan lära sig om yoga av Indien och bör också göra det.

Utrikesminister Sushma Swaraj har arbetat för att införa en nationell Bhagavadgita-da och försöker dessutom omdefiniera denna hinduernas heliga bok – en central del av eposet Mahabharata – som ”nationallitteratur”, det vill säga som de indiska patrioternas viktigaste verk. Den som råkar vara av en annan åsikt kan därmed med logisk nödvändighet stämplas som statsfiende. Enligt detta sätt att tänka är den indiska identiteten detsamma som hinduisk identitet. Och det är inte Mahatma Gandhis hinduism eller Upanishadernas mystika ensamhet som man försöker framhäva. Av hindunationalismens företrädare uppfattas Gandhis icke-våldslinje som svaghet. Deras hjältar är de som under historien kämpat med vapen i hand – mot det brittiska kolonialväldet eller mot Dehlis moguler. BJP-ledamoten Sakshi Maharaj förklarade offentligt att han hyser beundran för Nathuram Godse – mannen som utan betänkligheter dödade den obeväpnade Mahatma Gandhi när denne var på väg till en offentlig bönesammankomst.

Översättning: Stefan Jarl

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.