Tro, hopp och Syriza

Mitt ibland hamnstaden Pireus bullriga gator, uppför backen från hamnen mot Egeiska havet, ligger Sankt Paulus katolska kyrka i ett gulvitt byggnadskomplex. Sankt Pauluskyrkan är en av de knappt 20 kyrkorna i det katolska ärkestiftet Aten som har genomlevt en turbulent historia sedan den grundades 1830.

Som ett resultat av valet i slutet av januari förebådas en omvandling av det politiska landskapet i Grekland, och Sankt Pauluskyrkans sedan länge marginaliserade präst och församlingsmedlemmar kan hoppas på att snart få bättre villkor. Efter knappt två år som Greklands största oppositionsparti vann den radikala vänsterkoalitionen – eller Syriza – det nationella valet på löftet att omförhandla landets enorma räddningsaktion på 240 miljarder euro, nationalisera banker och sjukhus och sluta upp med åtstramningar ”till dess tillväxt och sysselsättning återkommer”.

Ny ekonomisk och kyrklig politik

Vid sitt allra första regeringssammanträde i början av februari satte Syrizas ledare, den 40-årige Alexis Tsipras, igång med att återanställa sedan tidigare avskedade offentliganställda och höja minimilönerna. Men Syriza förväntas också genomföra andra förändringar, som att hålla tillbaka den etablerade ortodoxa kyrkan som under årtionden har ignorerat Greklands katolska och protestantiska minoriteter. Koalitionens högerflygel, Oberoende grekiska partiet (ANEL), är öppet pro-ortodoxt, och därför kommer Syriza kanske att uträtta mindre än man hoppas på. Men för den katolska kyrkan, som kunde ha fruktat en antiklerikal starkt vänsterorienterad rörelse, ger Syrizas seger anledning till optimism.

”Fram till nu har det rått en mycket tydlig åtskillnad mellan ortodoxa medborgare och dem som har en annan tro – om man var ortodox var allt väl, men om man var katolik eller protestant var det inte så”, förklarar Nikolaos Printesis, ärkebiskop av Naxos, Andros, Tinos och Mykonos, och generalsekreterare i Greklands katolska biskopskonferens. ”Men den nya regeringen tycks vara redo att ta ansvar för hela det grekiska folket i stället för att enbart gynna sina egna intressen. Även om angelägenheter för kyrkor som vår kommer att vara sekundära för den, så kan vi ändå hysa förhoppningar om att våra möjligheter nu kommer att förbättras.”

Greklands ekonomiska nedgång nådde krisartade proportioner 2010, då EU, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken kom överens om en första räddningsinsats med nödlån i syfte att hjälpa det nästintill konkursdrabbade landet. I gengäld tillstyrkte regeringen i Aten ett drakoniskt sparprogram som innehöll besparingar, stängning av skolor, omfattande privatiseringar och lönesänkningar.

År 2013 antog parlamentsledamöter en ny räddningsaktion som krävde mer besparingar och reformer. Priset man fick betala var våldsamma gatuprotester när medborgare fick känna av effekterna i vardagslivet – en arbetslöshet på 28 procent, utbredd fattigdom och utanförskap. De samfund som är i minoritet i Grekland kände av dessa påfrestningar; deras intäkter rasade med 70 procent, något som allvarligt begränsade deras möjligheter att hjälpa de fattiga och behövande.

Tecken på minskad ortodox dominans

Den katolska kyrkan, som utgör knappt tre procent av Greklands 11 miljoner invånare, stod 2013 inför en 48-procentig skatteökning och tvingades avbryta sina välgörenhetsprojekt. Dess ledare var frispråkiga om krisen och lade skulden på korruption bland politiker och på hårda, orealistiska attityder bland Greklands gäldenärer. Men deras röster ignorerades i praktiken helt.

Den dominerande ortodoxa kyrkan påstår att 97 procent av landets invånare har en andlig lojalitet mot den, men denna uppgift är varken knuten till aktivt medlemskap eller till gudstjänstbesök. Likafullt har den ortodoxa kyrkans särställning hittills varit oantastad, och ortodoxa ledare har gång på gång markerat sitt herravälde på alla möjliga sätt.

Grekland, som är medlem i EU och Nato, deklarerar i sin konstitution att ortodox tro är den ”förhärskande religionen”. Den förbjuder dessutom översättningar av Bibeln som tillkommit utan ortodoxt samtycke och kräver att alla offentliga ämbetsmän och målsägande i rätten skall avlägga en religiös ed. Men i oktober förra året fick katoliker, protestanter, kopter och andra trossamfund större rättslig autonomi under en ny lag, den första i sitt slag för religiösa minoriteter på 68 år.

Ändå kvarstår otaliga problem, enligt ärkebiskop Printesis. Den katolska kyrkans sex stift och ärkestift ges fortfarande inte ”officiellt erkännande”, och medan den grekiska staten är förpliktad att stödja socialt och kulturellt liv har den inte erbjudit katolikerna någonting alls.

Syriza har högtidligt utlovat att förändra detta genom att avskaffa den ortodoxa kyrkans skattebefrielse och finansiella privilegier och använda kyrkans omfattande fastighetsinnehav ”för de hemlösa”. Syriza vill också reformera konstitutionen ”i syfte att garantera åtskillnaden mellan kyrka och stat”. I en symbolisk gest dagen efter valet besökte Alexis Tsipras ärkebiskop Hieronymus II av Aten och underrättade honom artigt att han hade bestämt sig för att bli den förste grekiske regeringschefen som inte avlägger den traditionella religiösa eden. Den ortodoxa kyrkans hemsida sade att den unge premiärministern i varje fall hade bett om ärkebiskopens välsignelse. Men de flesta av Greklands 40 nya regeringsmedlemmar följde Tsipras exempel och avböjde även de att avlägga eden. De avlade i stället en borgerlig ed inför president Karolos Papoulias.

Detta väckte bitska ortodoxa reaktioner, men åtminstone en ledande metropolit, Anthimos av Alexandroupolis, försvarade premiärministerns gest och framhöll att eden är ”mycket viktig för dem som tror på Gud, men en ren parodi för dem som inte gör det”.

”Vi skall svära på vår ära och vårt samvete – som vi antingen har eller inte”, sade metropoliten Anthimos till den grekiska dagstidningen Ekathimerini. ”Många människor anser att den religiösa eden bör avskaffas, eftersom folk ändå bara vittnar falskt vid de flesta edgångsceremonier.”

Den katolska kyrkan i Grekland tycks vara beredd att samarbeta med den nya regeringen. Ordföranden för biskopskonferensen, ärkebiskop Franghiskos Papamanolis, säger till Vatikanradion att valresultatet återspeglar en ”allmän frustration”, och signalerar att grekerna ”söker solidaritetens väg, inte kapitulationens”. Den nye ärkebiskopen av Aten, Sevastianos Rossolatos, som installerades i sitt ämbete förra sommaren, tror att de flesta greker – trots starka anti-europeiska stämningar – föredrar att vara kvar i EU och eurozonen. Han har också anmodat de nyvalda politikerna att ”sätta landets bästa före partipolitiska kalkyler”.

Ärkebiskop Printesis tror att den nya regeringen kommer att fortsätta med ”att i praktiken samarbeta” med institutioner och ämbetsbärare inom EU. Han tror också att om några ”förändringar i mentaliteten” är på väg, så torde stämningsläget inom kort förbättras till gagn för de flesta medborgarna. Detta kan förklara varför de flesta katoliker röstade ”efter sina materiella snarare än andliga intressen”. Många satsade på Syrizas kandidater i stället för på mer traditionella center-högeralternativ.

När det gäller banden mellan kyrka och stat, menar ärkebiskopen att tiden är mogen för ”större ansvar och objektivitet”. Eftersom den ortodoxa kyrkan är det största samfundet, så bör den samarbeta med staten för samhällets bästa. Men detta bör inte längre ske på bekostnad av andra samfund och trosinriktningar, säger ärkebiskop Printesis.

Utblick

Hur lång tid det kommer att ta innan dessa optimistiska tongångar sipprar ner till platser som Sankt Pauluskyrkan i Pireus kan ingen veta. I ett första steg har i alla fall regeringen Tsipras skjutit upp den planerade privatiseringen av Pireus hamnmyndighet, till bestörtning för budgivare från Kina och från andra håll. Regeringen har dessutom riktat in sig på hamnområdet för att just där genomföra sin policy att stärka skyddet för arbetstagare, ordna gratis måltider i skolorna och hälsoförmåner för familjer med låg inkomst.

Den lokale ortodoxe metropoliten, Seraphim Mentzelopoulos av Pireus, har förut varit särskilt hård mot katoliker. Han har till exempel fördömt den ortodoxe ekumeniske patriarken (av Konstantinopel) för att denne har deltagit i ekumeniska sammankomster, och uttalade 2012 ett fördömande mot den ”fallne ärkeheretikern” påven Benedictus XVI och ”dem som är i kommunion med honom”, liksom även mot ”alla heretiska utlöpare från reformationen”, samt mot ”judiska rabbiner och islamister”.

Sådana kyliga tongångar hör man dock numera sällan i Grekland. Åtminstone detta kommer att vara ett av de budskap om hopp som kommer att förmedlas varje morgon ombord på Blue Star-färjorna nedanför Sankt Pauluskyrkan, tvärs över den vidsträckta grekiska övärlden och över andra territorier.

Översättning: Fredrik Heiding

Jonathan Luxmoore är frilansjournalist.

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 7 februari 2015 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.