Bernard Lonergan – teologernas teolog

Bernard Joseph Francis Lonergan föddes i det franskspråkiga Quebec i Kanada år 1904. Hans föräldrar kom från Irland och som barn lärde han sig både engelska och franska. Han växte upp i en miljö där den katolska tron var en självklarhet. Att han skulle ta studenten vid jesuiternas gymnasium i Montreal var givet. Och när han direkt efter gymnasiet inträdde i Jesuitordens novitiat så var det ingen som blev förvånad över det. Några få veckor innan han gick ut gymnasiet föll det honom plötsligt in att det låg nära till hands för honom att bli jesuit. Och så blev det alltså.

När Lonergan var 22 år sändes han av orden till Heythrop College utanför Oxford i England för att studera filosofi. Året var 1926 och vid katolska högskolor dåförtiden stod den så kallade nyskolastiken högt i kurs. Nyskolastiken var ett försök att uppdatera det intellektuella arvet från 1200-talstänkaren Thomas av Aquino och göra det relevant för den moderna tiden. Men Lonergan var inte alls imponerad av den nyskolastiskt präglade filosofiundervisning som han fick i England.

I en intervju från början av 1980-talet kommenterade den åldrade Lonergan undervisningen i metafysik som han fick vid Heythrop College med följande ironiska formulering: ”Jag är extremt tacksam gentemot professorn som vi hade i metafysik. Han måste undervisa fundamentalteologi på ett annat håll och hann därför bara med att ge oss tre lektioner i metafysik under hela året. Så jag slapp mödan att behöva glömma bort allt det nonsens som han brukade lära ut.” Lonergan läste det som krävdes för att klara av tentorna i filosofi. Men själv var han mest intresserad av matematik och logik, så parallellt med filosofistudierna läste han på sin fritid in en magisterexamen i matematik vid University of London.

Under åren i England lärde Lonergan dock känna en tänkare som skulle få stor betydelse för hans egen intellektuella utveckling, nämligen John Henry Newman. Han läste Newmans böcker och blev fascinerad av den analytiska skärpan i Newmans tänkande. Det var främst två idéer som Lonergan fann inspirerande hos Newman: dels tanken på dogmutveckling (det vill säga att kyrkans förståelse av den kristna uppenbarelsen fördjupas under tidens gång), dels tanken att mänsklig rationalitet inte är strikt regelstyrd utan alltid också påverkas av individens egna personliga värderingar.

Efter studierna i England arbetade Lonergan ett par år som hjälplärare vid jesuiternas gymnasium i sin gamla hemstad Montreal. Därefter sändes han återigen till Europa, denna gång för att studera teologi vid Gregoriana, jesuiternas universitet i Rom.

I Thomas av Aquinos fotspår

Till en början var Lonergan missnöjd med undervisningen även vid Gregoriana. Men rätt snart kom han i Rom i kontakt med en ny intellektuell strömning som väckte hans intresse, nämligen den så kallade transcendentala thomismen, som startats av den belgiske jesuiten och filosofiprofessorn Joseph Maréchal. Inom denna nya tankeriktning tolkade man Thomas av Aquinos skrifter på ett nytt sätt, genom att kontrastera dem med Immanuel Kants filosofi. För Lonergan blev den transcendentala thomismen viktig främst genom att den fick honom att på allvar ge sig i kast med Thomas av Aquinos tänkande.

Under de kommande 20 åren, fram till början av 1950-talet, ägnade Lonergan en stor del av sitt intellektuella eros till att mycket grundligt studera Thomas av Aquinos egna verk. Vid sidan om Aristoteles och John Henry Newman, blev Thomas den viktigaste inspirationskällan för den fortsatta utvecklingen av Lonergans eget tänkande, vilket särskilt märks i Lonergans två första böcker Gratia operans och Verbum in Aquinas.

I Gratia operans, som bygger på Lonergans doktorsavhandling, undersöker han hur Thomas av Aquino använde begreppen Gratia operans (verkande nåd) och gratia cooperans (samverkande nåd). Dessa båda begrepp stod i centrum för en mycket inflammerad teologisk konflikt mellan jesuiter och dominikaner på 1600-talet, den så kallade de auxiliis-striden. Konflikten blev så skarp att påven år 1625 förbjöd hela debatten, utan att han själv kunde avgöra vilken sida som hade rätt.

I sin doktorsavhandling från slutet av 1930-talet kommer Lonergan fram till att både dominikanerna och jesuiterna hade gott stöd för sina respektive tolkningar i Thomas av Aquinos egna texter. Men vad man inte hade lagt märke till under 1600-talets stridigheter var att Thomas hade ändrat sin förståelse av begreppen Gratia operans och gratia cooperans under tidens gång. Lonergan däremot satte i sin doktorsavhandling in Thomas texter i deras historiska sammanhang och läste dem i tur och ordning, beroende på när under sitt liv Thomas hade författat dem. På så sätt upptäckte Lonergan att Thomas successivt hade förändrat sitt synsätt under årens lopp.

Under arbetet med sin doktorsavhandling vande Lonergan sig vid att alltid vara mycket noga med att tolka texter med hänsyn till deras historiska och kulturella sammanhang. Han blev med andra ord medveten om kontextens avgörande betydelse för tolkningsprocesser. Han kallade denna insikt för ”historisk medvetenhet” (historical consciousness) och han menade att just frånvaron av historisk medvetenhet var en av de allvarligaste bristerna hos nyskolastikerna. Visst läste också nyskolastikerna texter av tänkare från olika tidsperioder, men man glömde bort att ta hänsyn till i vilket historiskt sammanhang texterna hade kommit till. Detta ledde ofta till orimliga, anakronistiska tolkningar. Att knyta ihop tankarna hos Platon, Augustinus och Thomas av Aquino utan att ta hänsyn till att de faktiskt levde i mycket skilda tider och kulturer är metodologiskt mycket problematiskt, framhöll Lonergan. Senare i livet skulle Lonergan säga att hans viktigaste bidrag till den katolska teologins utveckling var just att introducera denna typ av historisk och kontextuell medvetenhet bland katolska teologer.

Mellan Gregoriana och Harvard

Efter att ha doktorerat vid Gregoriana i Rom 1940 började Lonergan undervisa i teologi vid Jesuitordens högskolor i Montreal och Toronto, samtidigt som han fortsatte att forska och skriva. 1949 började han skriva på det som skulle bli hans viktigaste bok, Insight. Tanken var ursprungligen att boken skulle bli en teologisk metodlära, ett slags instruktionsbok för hur man kan bedriva teologi på ett intellektuellt och vetenskapligt hållbart sätt. Men projektet fick lov att avbrytas tidigare än han hade tänkt sig. 1953 utnämndes Lonergan nämligen till professor i teologi vid Gregorianauniversitetet och de närmaste åren skulle han komma att bli upptagen av annat än att skriva böcker. Han bestämde sig i det läget för att publicera sin bok i oavslutat skick och den utkom 1957 under titeln Insight: A Study of Human Understanding. Men även om boken inte blev riktigt färdig rör det sig ändå om en tegelsten på över 800 sidor. Den blev med tiden en klassiker som tryckts i många upplagor och översatts till en rad olika språk.

Under Andra Vatikankonciliet (1962–1965) fungerade Lonergan som teologisk rådgivare åt bland andra påven Johannes XXIII. Påven lät sig inspireras exempelvis av Lonergans idéer om hur det går till att nyformulera insikter när de flyttas från en historisk epok till en annan, något som fick genomslag i Johannes XXIII:s tal vid konciliets öppnande.

Men samma år som konciliet avslutades, 1965, drabbades Lonergan av en livshotande cancer. Han opererades och överlevde, men kunde inte längre arbeta normalt. Han återvände till Kanada för en lång period av konvalescens, men kunde så småningom återuppta sitt skrivande. 1972 kunde han så äntligen publicera de kapitel som han på 1950-talet inte hade hunnit skriva för boken Insight , det vill säga kapitlen om den teologiska metodläran. Det hela blev en egen, ny bok på drygt 400 sidor kallad Method in Theology. Samma år som boken publicerades utnämndes Lonergan till professor i teologi vid Harvard University, en befattning som han innehade fram till sin pensionering 1975. Därefter var han verksam som forskande professor vid Boston College fram till sin död 1984.

Lonergans kunskapsteori

Bernard Lonergans intellektuella nyfikenhet spände över förvånansvärt vida fält, och ett av hans huvudintressen var kunskapsteori. I de första tio kapitlen av boken Insight lägger han fram en egen teori om vad kunskap är och vad det är som gör att något kan räknas som kunskap. Han startar med frågar: ”Hur går det till när vi skaffar oss kunskap?” För Lonergan är detta en praktisk fråga som kan lösas med hjälp av empiriska metoder, genom att man noggrant studerar exempel på kunskapsinhämtande både inom vetenskapens och vardagskunskapens domäner. Många av exemplen han ger i Insight är hämtade från naturvetenskapens område, inte därför att Lonergan menade att naturvetare är särskilt duktiga kunskapsteoretiker, utan därför att naturvetare är vana vid att arbeta systematiskt med empiriska metoder. ”Man ska inte först och främst lyssna på vad de säger, utan i stället titta noga på hur de går till väga”, brukade han säga.

Enligt Lonergan kännetecknas mänskligt kunskapsinhämtande av en rad olika handlingar som är relaterade funktionellt till varandra och som tillsammans gör det möjligt att uppnå kunskap. I botten på det mänskliga kunskapsbygget ligger varken några absolut säkra intuitioner, självevidenta sanningar eller empiriska protokollsatser (vilket var vanliga uppfattningar bland kunskapsteoretiker på 1940- och 1950-talet, när Lonergan utarbetade sin teori). I botten ligger i stället olika handlingar som vi människor utför. I början av Insight beskriver han sitt projekt så här: ”Se till att du grundligt förstår vad det innebär att förstå någonting, och du kommer att finna en fast grund, ett regelbundet återkommande mönster av handlingar, som utgör basen för all vidare förståelse.”

Människors kognitiva handlingar kan delas in i tre huvudgrupper: den första gruppen är våra sinnesintryck (att se, höra, smaka och så vidare); den andra gruppen kännetecknas av akter som att förstå och att sätta ord på saker och ting; medan den tredje gruppen utgörs av reflexion och rationella omdömen. Utifrån ett slags fenomenologisk analys av hur dessa handlingar går till, drar Lonergan slutsatsen att kunskap är frukten av att en människa utför dessa olika kognitiva handlingar på ett korrekt sätt. Och det är först när man har kommit så långt i processen att man kan fälla ett rationellt omdöme byggt på relevant evidens som man når fram till kunskap. Lonergan delar därmed common sense-uppfattningen att kunskap utgörs av sanna påståenden som stöds av goda grunder.

En sådan kortfattad beskrivning av Lonergans uppfattning om den mänskliga kunskapsprocessen kan ge intrycket av att han närmade sig människors kunskapsinhämtande som om det vore frågan om ett mycket abstrakt fenomen. Sanningen är den rakt motsatta. Men samtidigt är Lonergans analys av den mänskliga kunskapsprocessen så differentierad och rik på detaljer att den knappast går att beskriva kortfattat, och ändå på ett rättvisande sätt, utan att beskrivningen blir mycket abstrakt. Men för att göra det hela lite mera konkret kan man bryta ut ett enda enskilt moment i processen som ett exempel på hur han beskriver mänskligt kunskapsinhämtande. Låt oss som exempel ta en av akterna i den andra huvudgruppen av kognitiva handlingar, nämligen akten att begripa någonting.

En av de mest centrala kognitiva handlingarna är akten att ha en insikt, det vill säga att begripa någonting. Det är sällan som vi ägnar oss åt att analysera denna akt, eftersom den är så vanlig, men samtidigt verkar vara så undflyende. Men vad är det egentligen som händer när vi begriper något? Den springande punkten är att vi lyckas strukturera upp våra erfarenhetsdata i ett mönster som bildar en sammanhängande förklarande struktur. Eller, mer konkret, med Lonergans egna ord: ”Vad är det som gör en deckare bra? I den ideala deckaren får läsaren alla nödvändiga ledtrådar, men lyckas ändå inte lista ut vem mördaren är. Läsaren kan noga gå igenom alla ledtrådar, den ena efter den andra, utan att för den skull lyckas komma fram till lösningen på mordgåtan. Anledningen till detta är att lösningen inte ligger i någon enstaka ledtråd, utan i en egen typ av kognitiv handling som knyter samman de olika ledtrådarna till ett specifikt, unikt förklaringssammanhang. Vi begriper något genom att komma underfund med hur saker och ting hänger ihop. Att begripa något är att få en insikt om ett samband.”

Lonergan brukade också illustrera övergången från tillståndet att inte begripa ett fenomen till tillståndet att begripa fenomenet ifråga genom att påminna om den viktiga skillnaden mellan att bara utantill kunna rabbla upp definitionen av en cirkel (”En sluten plan kurva vars alla punkter ligger på lika stort avstånd från en given medelpunkt”) och att faktiskt begripa vad en cirkel är. Den som verkligen har förstått vad en cirkel är kan också förklara detta med egna ord, medan den som ännu inte har begripit vad en cirkel är får lov att fortsätta att bara upprepa definitionen som en papegoja när någon ber honom att förklara vad en cirkel är.

Lonergans kunskapsteori uppvisar en del likheter med det som kunskapsteoretiker i dag brukar kalla för reliabilism, alltså uppfattningen att kunskap är resultatet av pålitligt fungerande kunskapsförmågor. Men Lonergans teori har sina egna accenter och inkluderar dessutom en hel del tankegods från Aristoteles och Thomas av Aquino. Och inte minst har John Henry Newmans teori om illative sense – att mänskligt tänkande inte är strikt regelstyrt utan hela tiden påverkas av individens känslor och värderingar – inspirerat Lonergans ingående reflexioner kring hur människors moraliska och existentiella erfarenheter påverkar kunskapsprocessen.

En teologisk metodlära tar form

Det var frukten av ett minst sagt ambitiöst intellektuellt projekt som nådde bokhandlarnas hyllor 1957 när Insight publicerades. Förutom Lonergans kunskapsteori innehåller boken även en grundläggning av en metafysik och en grundläggning av en etik, samt en del annat smått och gott, som exempelvis ett originellt bevis för Guds existens och ett förslag på hur det ondas problem kan lösas. Men trots bokens väldiga tematiska omfång var den alltså egentligen inte färdig när den kom ut. Den ursprungliga tanken, att boken skulle krönas med en teologisk metodlära, blev verklighet först 1972, när Method in Theology publicerades.

Under de tolv år då Lonergan var professor i Rom förändrades hans tänkande på ett sätt som kom att betyda mycket för utarbetandet av hans teologiska metodlära. Under dessa år sysselsatte han sig med frågor om kognitionspsykologi och hermeneutik. Men också frågor av existentiell och religiös natur fångade nu mer av hans uppmärksamhet. I en rad föredrag och artiklar från dessa år reflekterar han över vad det innebär att vara en existentiellt autentisk människa och vilken roll religiösa erfarenheter kan spela för ett autentiskt mänskligt liv. Denna utveckling hängde ihop med att Lonergan nu i högre grad än tidigare studerade sin egen samtids tänkare. Bland dem som han tar intryck av nu märks exempelvis Ernst Cassirer, Hans-Georg Gadamer, Karl Jaspers, Thomas Kuhn, Susanna Langer, Imre Lakatos, Gabriel Marcel, Jean Piaget, Karl Popper och Paul Ricœur. Allt detta har satt sina tydliga spår i Method in Theology, som inte bara handlar om hur man kan bedriva teologi på ett vetenskapligt respektabelt sätt, utan också innehåller reflexioner över teologins existentiella betydelse i såväl den enskilda teologens liv som i kyrkans liv i stort.

Method in Theology utgörs inte av en uppsättning regler att följa mekaniskt för den som bedriver teologi. Inte heller är den en samling teologiska läror. I stället innehåller den exempel på hur man kan gå till väga när man bedriver teologi. Metoden är inte konfessionellt bunden. Lonergan menade till och med att den kan användas också inom andra religioner än den kristna. Själva boken består av två huvuddelar; i den första presenteras metodens antropologiska förutsättningar, medan den andra delen handlar om de åtta olika huvudtyper av arbetsuppgifter som ingår i teologens verksamhet.

Lonergan betecknade sin teologiska metod som ”transcendental”. Därmed ville han säga att den är ett slags meta-metod som blottlägger ett antal grundförutsättningar för varje form av intellektuellt redlig och existentiellt bärkraftig teologisk verksamhet. Det är därför heller inte överraskande att man i Method in Theology finner reflexioner över källkritikens och historiesynens betydelse för tolkningen av heliga texter, liksom över frågan om teologen själv behöver vara en troende person.

Frukterna av Lonergans intellektuella odyssé

Bernard Lonergan har lämnat en ansenlig mängd böcker och artiklar efter sig. Hans Collected Works of Bernard Lonergan omfattar 22 volymer, av vilka åtskilliga är på mer än 500 sidor. Spännvidden i hans författarskap är imponerande. Här finner man både detaljerade historiska undersökningar och genomarbetade verk i systematisk teologi inom kristologins och trinitetsteologins fält. Men här återfinns också artiklar om frågor inom logikens, kunskapsteorins och etikens områden, liksom två band om nationalekonomiska frågor – ännu ett område som intresserade honom! Och så finns förstås de magistrala verken Insight och Method in Theology, som utgör hans främsta egna originella bidrag på filosofins och teologins områden. Vill man närma sig detta imponerande författarskap kan man med fördel starta med de tre banden med samlade föredrag och artiklar, Collected Papers. Här finner man många av Lonergans centrala tankegångar presenterade på ett mera lättillgängligt sätt än i hans övriga böcker. Språket i Lonergans böcker är i och för sig inte så komplicerat; meningarna är inte särskilt långa, han använder inte mer fackterminologi än nöden kräver och stilen är avskalad och klar. Men resonemangen förs ofta på en hög abstraktionsnivå som kräver läsarens hela koncentrerade uppmärksamhet.

Men vad av allt detta kan nu, 30 år efter hans död, anses vara av bestående värde? Som varje tänkare var Lonergan ett barn av sin tid, och för att göra honom rättvisa bör man sätta in honom i den tid då han levde. Bäst är nog att betrakta hans intellektuella insats som ett försök att överbrygga klyftan mellan nyskolastiken och Andra Vatikankonciliet. Lonergan fick sin grundutbildning under 1920- och 1930-talet, under den nyskolastiska perioden, och han var djupt bedrövad av att se hur isolerad den katolska teologin då var i relation till samtidens filosofiska och vetenskapliga strömningar. Han såg det som sin livsuppgift att verka för att katolsk teologi skulle kunna bedrivas på ett sätt som levde upp till samtidens intellektuella krav och som samtidigt gjorde teologin existentiellt fruktbar för det andliga livet.

Syftet var att hjälpa kyrkan att genomgå en transformationsprocess som gjorde henne redo att leva sin tro i en ny tid, präglad av naturvetenskapens och den moderna teknikens världsbild, men med bevarad kontinuitet till trons historiska rötter. Förmodligen har ingen annan katolsk teolog bidragit med en lika grundlig analys av teologins intellektuella förutsättningar under 1900-talet som Lonergan. Det är i detta ljus som hans reflexioner över samtidens kunskaps- och vetenskapsteoretiska frågor bör ses, liksom även hans insisterande på betydelsen av historiskt medvetande och källkritiska studier för den teologiska forskningen. Detsamma kan sägas om hans reflexioner över förhållandet mellan objektivitet och subjektivitet i den mänskliga kunskapsprocessen. Här föregriper han vår tids kritik av den kartesianska tanketraditionens dualism mellan subjekt och objekt, utifrån övertygelsen att kunskap snarare bör förstås i termer av en identitet mellan en objektiv verklighet och ett existentiellt autentiskt subjekt.

Lonergans egna böcker nådde inte ut till en bredare publik, och i Europa förblev han rätt okänd även i teologiskt bildade kretsar. Däremot betydde han mycket för en hel generation av nordamerikanska katolska teologer under 1960- och 1970-talet. Hans tankar vann spridning inte minst genom att flera av hans doktorander, däribland David Burrell och David Tracy, med tiden blev stjärnteologer, vilket renderade Lonergan epitetet ”teologernas teolog”. Och hans forskningsinsatser hedrades med ett tjugotal hedersdoktorat.

Ända fram till kort före sin död 1984 fortsatte Lonergan att vara intellektuellt kreativ, hela tiden öppen för att ompröva och tänka nytt. I en intervju från 1982 förklarade han att teologin inte får slå sig till ro, att den är en ständigt pågående process, ”it’s a work in progress”. Det är också det intryck som man får när man läser hans egna verk. Lonergans tänkande förändrades starkt under årens lopp och han eftersträvade aldrig att skapa ett avrundat, färdigt tankesystem. Han var nyfiken till sin natur och brukade säga: ”Låt oss inte sopa några frågor under mattan!” Vilket ingalunda betydde att han föll för varje ny idé som han mötte. I en artikel från 1974 beskriver Lonergan Thomas av Aquino som en förebildlig katolsk teolog, eftersom han tänkte nytt och kreativt, samtidigt som han var djupt kunnig om och förankrad i den katolska tanketraditionens källor. Utan tvekan tecknade Lonergan med de orden samtidigt idealet bakom sitt eget intellektuella livsverk.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.